Londons vackraste varuhus Liberty har just tagit fram ett nytt mönster baserat på Edwyn Collins magiska teckningar av fåglar. Det kan vara det finaste jag har sett. 

Det slog mig inte förrän sent i går kväll.

Sista flighten till Stockholm var en timme försenad och jag satt i den högljutt usla franska restaurangen i ett hörn av Terminal 3 när de plötsligt spelade The whole town’s laughing at me med Teddy Pendergrass.

Jag skrev ingenting om hans bortgång för några veckor sedan. Jag tror att jag försökte hålla det på avstånd, bara en liten bit bort. Både hans död, vad han en gång betydde och just vilka bilder och minnen den här balladen målade upp.

Ville liksom inte behöva gå ner för den stigen och möta de demonerna en gång till.

Mer än någon annan så var det Teddy Pendergrass röst som tonsatte den mörka sommaren 1991.

Denna den hemskaste av somrar.

Det var säkert en alldeles vanlig sommar för alla andra. En sommar med samma getingar i samma saftglas som sommaren dessförinnan eller den därpå.

Varje natt satt jag på en liten balkong på Alströmergatan, kedjerökte och stirrade rakt in i grannhusets gråvita betongvägg. Den som nästan helt saknade fönster.

Och så spelade jag samma sång. Om och om igen.

The whole town’s laughing at me med Teddy Pendergrass.

Jag har knappt kunnat lyssna på den sedan dess.

När mitt hjärta sakta hade läkt knöt jag ett sidenband kring Pendergrass röst och, likt ett gulnat kärleksbrev, lade jag den försiktigt i en sammetsklädd ask. Jag låste den och gömde den allra längst in i en garderob. Sedan slängde jag nyckeln.

Nu ligger asken med den där rösten i långt nere i en flyttkartong i ett Shurgardförråd ett kvarter väster om Latimer Roads tunnelbanestation.

I går natt, när jag hörde den på en flygplats som sakta började släckas ned, slog hans ballad, hans ord, mig i huvudet och hjärtat som en hammare.

Och på Twitter grät även Tracey Thorn och mindes hur hon dansade tryckare till just den sången.

Det är passande på så många sätt att jag inte ens vet var jag ska börja. 

The whole town's laughing at me,

Silly fool, how'd you lose such a good friend, 

The whole town's laughing at me, 

The whole town's laughing at me, 

Silly fool, how'd you lose such a good friend.

Det har varit en smått magisk förmiddag för utmärkt rock här i mitt ytterst provisoriska och insnöade hem på Östermalm inför vår 52:a föreställning på Dramaten i afton. 

Morgonen började, precis som de alltid borde göra, med Sunbeams underbara nyutgåva av Mandy Mores But that´s me (synnerhet hennes version av Brian Wilsons God Only Knows), fortsatte med Memory Tapes magnifika remix av Tanlies Real Life som ledde mig vidare till det första spåret från High Places efterlängtade nya album och i sin tur fick mig att undra vad Caribou har gjort sedan sist och hur det egentligen går för James Murphy och hans LCD Soundsystem i studion.

Resten av dagen tänker jag nog svepa in mig i musiken som acompanjerar den här bilden av hur jag helst vill att vinter ska se ut. I mina favoritnyanser av smågrått, partly cloudy samt viktorianskt beige med jamaikanska föräldrar. 

PS. just det, The Knifes darwinistiska opera lyssnar du på i sin helhet här.