Hultsfreds gator är fyllda med trötta och smutsiga, men glada, ungdomar. 

Hmm, vaknade med den här nya tatueringen idag..

Oavsett om man sedan länge tyckt att de proggiga poserna och hittepå-rimmen är otroligt irriterande, så är det en absolut sanning att man aldrig kan vara för rik, för smal, eller använde för mycket konfetti när man avslutar en konsert mitt i natten. 

Han dök upp precis i början av Sahara Hotnights-konserten och som på finaste låten (Mess around) på senaste skivan (Sparks) sjöng han duett med Maria. Han var klädd i vitt, hade samma hårlängd som vanligt och såg snäll ut. 

Kanske är det bara jag, men när Ice Cube studsar in på Pampas och börjar rappa har jag en förvirrad sekund av ”Vem har släppt in den där lilla killen från Next Friday på scenen, och varför är han så arg?”

Sen hojtar Ice Cube ”I started this gangster shit, and this is the thanks I get?” så många gånger att jag minns igen. Men med en publik som faktiskt är lite mindre än Maia Hirasawas känns det lätt att hålla med honom.

Inte för att Ice Cube blir jättenerslagen av det. Konserten är som en Broadway-show med project-tema, och även om det är välrepeterat är det omöjligt att inte bli meddragen. Den arkitektutbildade gangstern rumlar runt på scenen som en steroidad humla och försöker med blandat resultat få den unga och timida publiken att visa större entusiasm för hans ”chronic-paus”.

Det känns lite som att ha gått vilse och hamnat i den ruffa änden av Sesame Street, basen är så hög och hitsen så många att fler och fler så småningom promenera mot scenen med stora, förundrade leenden. Dessutom är det skönt att inte ens Ice Cube kan hålla alla NWA-medlemmer i minnet, och han småsneglar på ett skivomslag medan gör shout-outs till alla innan Fuck the police.

Det visar sig även att, om ingen annan, så är åtminstone väderguden svart. Solen steker för första gången sen festivalen börjat, Ice Cube svettas och svär, ånga stiger från marken och alla tjejer blir snygga igen. När Ice Cube avslutar med Gangsta Nation känns det väldigt mycket som att stå och nicka med på ett lerigt fält i South Central, om det funnits några såna där.

 

PS. Jag inser att jag har luckor i min hip hop-kunskap: jag var helt säker på att det skulle bli en låt om toaletter när Ice Cube frågade publiken ”Vart ska man gå när man är nervös?” (Kyrkan! Svaret är så klart att man ska gå till kyrkan och bikta sig, istället för att skvallra på sina vänner.)

Klicka HÄR så får du veta hur det var på Regina Spektor-, The Killers-, och Ludacris-konserterna. 

Den mexikanska restaurangen El Chiringito har bara funnits i ett år, och för ex-paret som kör den den lilla husvagnen mellan olika svenska festivaler är det en dröm som går i uppfyllelse. Tapeten i vagnen är småmönstrig i matta, fina färger, och i ett hörn står en bandspelare på. Jag hör dock inte vilken musik det är, eftersom Melody Club precis gått på inne på festival-området, på andra sidan bostadområdet husvagnen är parkerad i.
Hur kom det sig att du startade en mobil mexikansk restaurang?
Jag har alltid jobbat i restaurangbranschen. Drömmen var att öppna ett eget café, men att slippa ifrån lite av ansvaret. Så att man kan njuta också. Av festivaler till exempel. Och så kändes det roligt att få inreda en vagn precis som man vill. 

Av någon anledningen kom jag att tänka på den här fina Carpenters-låten. 

Igår genomfördes ett försök att slå världsrekordet i ”spooning.” Rekordet ligger på 650 personer som alla ligger sked samtidigt, våra vänner här på campingen var igår vid tre-tiden uppe i 200. 

Förutom tusentals smålänningar i Killers-tröjor, har massor av burksamlare, samt några tiggare, kommit till Hultsfred. Att se dem alla mingla tillsammans, fast ändå inte, känns lite att titta på den där spökfilmen The Others, där den ena familjen i huset bara anar den andra familjen som skuggor längs väggarna, och vice versa. 

En gigantisk Hello Saferide och en mikroskopisk Hello Saferide, med bara några meters mellanrum. 

Först av alla idag spelar Maia Hirasawa, inför massvis av små, små musikfans i sladdriga regnponchos. Hon säger att hon alltid är fruktansvärt nervös inför spelningar, men det hörs inte.

Vädret är faktiskt helt OK, och på Idrottsvägen 26 träffar jag de här fem barnen, som tillsammans driver det rustika caféet 26an. De har alla flera års erfarenhet från cafébranschen. 

När har ni er rush hour?

På morgonen, innan folk ätit.

 

Går det bra?

Ja, jätte! Men det gick ännu bättre igår, då var det bättre väder. Allt beror på hur många människor det är på gatan.

 

Vad säljer bäst då?

Kaffe. Nästan alla vill ha kaffe.

 

Kokar ni det själva?

Nä, det är mormor och morfar som brygger och bakar bullar. Eller farmor och farfar om du frågar honom där. Nu är de där bak, och vårt jobb är att sitta här och se söta ut.

 

Det funkar! Vad gör ni med pengarna?

Vi delar dom lika, och några av oss sparar. Andra köper TV-spel…

 

OK, tack för kaffet. 

…mot ett Hultsfred som säkert kommer se ännu värre ut. Förra året hamnade festivalen i bråk med bokningsbolaget Live Nation och bandbokarna straffade Hultsfred genom att sno festivalens gamla vanliga datum och ge dem till den liknanden festivalen Way Out West (som Live Nation fortfarande jobbar med). Nya datum mitt i juli låter som bra nyheter för en festival som har varit notoriskt iskall och dyblöt, men nu ser det ut som om eländesvädret följer med in i juli.

Årets spelschema ser lite ut som P3 Svea på shuffle: Anna Ternheim, Hello Saferide, Thåström, duktiga Frida Hyvönen och så Lars Winnerbäck, som oproportionerligt (men dock rätt kul) nog spelar varje dag.

Hultsfred är ändå ett undantag bland svenska festivaler, de bokar faktiskt en del utländska band också, och några som inte spelar på alla andra festivaler också. De som jag är mest sugen på är Virgins – New York-bandet som drunknade sin egen hype – och Graveyard – svenskarna med amerikanska fanns, som fortfarande håller huvet över ytan.