Biståndsminister Gunilla Carlsson är inte nöjd med de kommunala partnerskap som SvD granskat. Hon är självkritisk och vill se mer fokus på resultat i svenskt bistånd. "Det här har inte lett till de resultat vi vill", säger hon till SvD:s realtidsblogg.

Är det rimligt att svenska biståndspengar går till konserter i Sverige, att bygga svenska kommuners varumärken och att locka turister till Sverige?

– Svenskt bistånd syftar till fattigdomsbekämpning. Men vi har ett brett sätt att se på begreppet. Fattigdom är inte bara avsaknad av mat, skydd och god hälsa, utan också avsaknad av rättigheter och inflytande. Därför vill vi få in fler aktörer inom biståndet, som till exempel kommuner. Vi målet är ju att stärka förmågan för de fattiga länderna, och inte att stärka svenska kommuner. Och här kan man känna att en del av de kommunala partnerskapen inte har lett till det resultat vi vill.

Flera av de aktörer vi pratat med sticker inte under stol med att det handlar om att knyta kontakter mellan företag i den svenska kommunen och nya marknader - hur ser du på det?

– Fördelen med kommunerna är att de kan ge hjälp på bredden, och då är näringslivskontakterna en del av detta. Men det är inte huvuduppgiften, och huvuduppgiften är framförallt inte att stärka den svenska kommunens varumärke eller öka antalet jobb i Sigtuna.

Tar man just Sigtuna så gick ju pengarna där bland annat till att stärka samarbetet mellan två golfbanor - varför ska biståndspengar gå till det?

 – Det är ju ett exempel som jag inte hade fått kännedom om, om det inte varit för den granskning ni genomfört. Jag förstår om medborgare undrar om det är så här det ska se ut, och jag kan bara hålla med: det här var inte syftet. Men sedan måste man se allt till sin helhet: har de kommunala partnerskapen långsiktigt lett till att man har breddat antalet aktörer, att vi fått bättre kvalitet och bättre resultat. Det måste jag se sammantaget över en längre tidsperiod.

 – Äntligen börjar det ställas frågor om biståndet leder till resultat. Jag trodde när jag kom hit att det inifrån gick att  kräva mer ordning och reda, bättre styrning av Sida. Men den här världen är rätt så sluten, och om man ifrågasätter något så blir det en bild av att man är emot hela syftet och engagementet runt fattiga människor. I somras presenterade jag för första gången i biståndets 40-åriga historia en resultatskrivelse till riksdagen som i princip säger att vi inte kan påvisa resultat. Jag är förvånad över att jag inte fått en tuffare granskning mot mig, men även att fler inte blir upprörda.

Vad beror det på?

– Jag tror det beror på att det är väldigt svårt att granska eftersom vi inte har transparensen på det här området. Det är svårt att följa. Men det finns heller ingen tradition av att utkräva resultat, det finns ingen resultatkultur. Det viktiga har varit att vi engagerar oss och gör stora och fina saker, och då har man glömt hur viktigt det är att kunna säga vad de stora och fina sakerna ledde till.

Vi hittar få konkreta resultat i de projekt vi granskat. Någon har spelat in en cd-skiva, man har tryckt upp broschyrer, anordnat konserter - på vilket sätt stärker det här demokratin och minskar fattigdome, så ju är själva syftet med de kommunala partnerskapen?

– En cd-skiva, en konsert, oändligt mycket resor stärker ju inte sig själv demokratin. Men om det ingår i en större och mer långsiktigt idé så kan det ju vara så att det leder till resultat. Man måste titta på vad syftet med konserten var: gjorde man den för att nå ett resultat eller bara för att man hade pengar.

Kent Härstedt (S) anser att rutinerna för de kommunala partnerskapen måste ses över. Håller du med?

– Jag måste se till hur den här verksamheten i sin helhet tar form och vad som kan återkopplas till oss, och sätta det sin helhet.

Men vad gör du som ansvarig minister för att öka kontrollen över resultaten i de kommunala partnerskapen

– Det har funnits en kultur där man inte krävt resultat och därför har vi börjat bygga upp det nu. Men det tar viss tid. För min egen del, eftersom jag vet att många både i kommunerna och i utvecklingsländerna velat se mer fokus på resultatet, så kan det ju finnas anledning att titta tidigare på det. Idén är ju inte att de kommunala partnerskapen ska gå vilse i en golfbana, utan se till vad fattiga människor behöver.

I dag granskar Sala-Ida och ICLD sin egen verksamhet - är det inte ett problem?

 – Jo, och det är det i hela biståndet.

Hur löser man det?

– Vi måste få till en resultatkultur. Jag ser samma problem i andra delar av biståndet, och det visar resultskrivningen till riksdagen. Verksamheter måste vara utvärderingsbara mot målen och kunna härleda resulat- den cirkeln finns inte. Idag handlar det om att använda pengar och kunna visa att man gjort insatser, men inte behöva berätta om resultat. Och just de vill jag komma åt. Vi har bara varit ute efter att öka volymerna och inte ifrågasätter vad vi får för resultat.

I skrivelsen Frihet från förtryck står det att biståndsarbete i diktaturer och korrumperade länder är komplicerat och att man verkar i svåra situationer. I vår granskning har vi sett hur Staffanstorp inte nådde sina mål på grund av missförstånd och samarbetssvårigheter med motparten i Ecuador – är verkligen kommunala politiker och tjänstemän rätt lämpade att bedriva den sortens verksamhet i så fall?

 – Bistånd är svårt och att det finns exempel på saker som gått bra och saker som har gått dåligt. Men på samma sätt som en kommunal aktör kan göra felbedömningar, så kan ju en Sidabyråkrat göra det. Visst kan det finnas en styrka men det kan också vara en svaghet att involvera Sida. Det finns en poäng med att träffas på samma nivå, annars blir det lätt att man kommer ovanifrån. Jag vill ändå försvara – kalla det amatörismen eller vad ni vill– men de kan bära med sig perspektiv som behövs för att det ska bli relationer mellan människor även om de inte är biståndsproffs.

Vore det inte bättre om Sida tog kontrollen över de kommunala partnerskapen – att man från Sidas håll väljer kommuner utifrån deras spetskompetens. Till exempel Staffanstorp om de har bra kunskaper om vattenrening?

 – Jag vill ha mer konkurrens, man får ju ansöka om de här pengarna och då kan man få fram kommuner som är duktiga. Kanske kan de hjälpa oss i andra länder. Jag hoppas att vi utvecklar den sortens kompetenscenter.

I Sigtuna säger kommunalrådet att om inte han skulle söka pengarna så skulle någon annan göra det. Samtidigt säger han att det är helt absurt att Sverige ger bistånd till Kina.

– Men det säger väl väldigt mycket om politikern. Om han söker trots att han inte tror på systemet. Det är ett fel med systemet när det tillåter detta men han har mig ta mig tusan ett ansvar som initierar det här i sin kommun.

Trots kritik mot de dåvarande riktlinjerna för de kommunala partnerskapen har den nya organisationen ICLD inte gjort några förändringar i programmet.

– Det här är mycket väl en brist, jag behöver ta nya diskussioner med Sida. Man kan söka felen hos mig, jag borde ha förutsett det, jag kanske hands-on borde ha brytt mig. Här skulle kanske Sida ha bett om vägledning. Kanske borde jag ha gjort mer på egen hand. Men samtidigt vill vi inte ha en biståndsminister som micromanagerar. Ni har tittat på 40 miljoner av 30 miljarder. Vi har haft väldigt mycket att styra upp, jag har försökt att gå efter de stora fiskarna, det är detta som är det är oroväckande. Det jag kan lära mig av er granskning är att jag kan applicera det här på andra delar. Jag kan använda mig av er teknik, att gräva i detaljer för att se helheten.

Ett viktigt mål med svenskt bistånd är ju demokratiarbetet. Regeringen betonar vikten av kontakter med fria organisationer och demokratiförespråkare. Tar man Vara och Sigtuna så skedde ju kontakterna med just politiker från det styrande kommunistpartiet i Kina, som t om flögs till Sverige – hur går det ihop med regeringens mål?

 – I svåra miljöer som just Kina så fasar vi ut det klassiska biståndet men vi har kvar aktörssamverkan för att påverka på det lokala planet. De kontakter som sker mellan Kina och Sverige är på låg lokal nivå, den är ju inte med den politiska eliten. Vi exponerar oss på lokal nivå för att vi tror att vi kan påverka inifrån.

Många läsare har reagerat på att svenskt bistånd finns i Kina. Om svenska kommuner erbjuder ett samarbete och då vänder sig till regimens företrädare, legitimerar man då inte den diktatur som man säger sig vilja bekämpa?

– Det här är ett av biståndens dilemma som jag tycker vi diskuterar för lite. I många länder är det inte bara brist på föda utan brist på frihet. Vi kan stärka människors egen kapacitet så att de kan bli ansvarsutkrävande. Min tanke är att vi kommer alltid att finnas i miljöer där vi kan riskera att komma i närheten av diktatorer. Vi isolerar oss inte men har inga kontakter med regimen. Paradoxen i Kina är att det finns en extremt utsatt landsortsbefolkning samtidigt som det är världens starkaste ekonomi. Nu använder vi biståndet för att vara verksamma där. Gör vi inte det är frågan om vi ska de andra relationerna med Kina.

Kent Härstedt efterlyser mer resurser till Sadev – håller du med?
– Jag är mycket för att Sadev kan hjälpa oss, de ska hjälpa oss att implementera resultatkultur. Jag har ingen emot att göra Sadev starkare, man bör till exempel titta på vem som utvärderar vem. Jag utesluter inte mer resurser men frågan är hur mycket man mäktar med, Sadev har väldigt mycket uppdrag. Jag tycker som Kent Härstedt, men frågan är hur man gör det med bra kvalitet. Vi ska inte ha stora myndigheter som granskar andra stora myndigheter.

Socialdemokraternas talesperson i biståndsfrågor vill se över rutinerna för de kommunala partnerskapen efter SvD.se:s granskning. ”Så här lättvindigt får det inte gå till”, säger Kent Härstedt (S) till SvD.se.

Hur ser du på den kritik mot det kommunala partnerskapsprogrammet som hittills framkommit i SvD.se:s granskning?

– Använder man biståndsmedel måste man kunna visa på resultat – det får inte bli sandlåda för all möjlig verksamhet, det är inte acceptabelt. De här projekten ska medverka till utveckling och leda till fattigdomsbekämpning. Här verkar det inte vara tydligt, det saknas en metodik och en långsiktighet. Kommunerna vill internationalisera sig mer men det får inte ske med hjälp av svenska biståndsmedel.

Vattenreningsverk som inte blivit verklighet, översatta turistbroschyrer, sightseeing i Peking, en konsertturné i Västsverige och en cd-skiva. På vilket sätt stärker de här resultaten demokratin och minskar fattigdomen – själva syftet med de kommunala partnerskapen?

– När man läser granskningen så är det svårt att göra bedömningen att det leder till de målen. Det här känns som väldigt felinvesterade biståndsmedel. Vi har ju kommit långt ifrån det här duttandet inom det svenska biståndet, idag jobbar vi mer långsiktigt. Jag utesluter inte att människor med erfarenhet och kunskaper om lokal demokrati kan vara till nytta men det är tydligt att man måste utvärdera den här verksamheten, och fundera på om man är på rätt väg. Det här är långt ifrån vad svenskt bistånd är känt för internationellt. Så här lättvindigt får inte svenska bistånd användas.

I den politiska diskussionen beskrivs det ofta hur svårt det är att bedriva effektivt bistånd i länder med mycket korruption. I vår granskning visar exemplet Staffanstorp på problemet –   svenska kommuntjänstemän förstod inte att ecuadorianerna inte förstod dem. Är kommuner då verkligen rätt lämpade att bedriva biståndsverksamhet?

– Det är en relevant fråga, det här är extremt svåra miljöer att jobba i. Jag tror att det kan finna en godtrogenhet, man vill väl. Men det innebär stora svårigheter om man saknar kompetens, man kan bli lurad. Samtidigt kan det betyda något när man träffas på samma nivå i en kommun, det kan leda till bar möjligheter.

Varken Sala-ida eller de kommuner vi har pratat med hycklar med att ett viktigt syfte med programmet är att knyta näringslivskontakter för båda parter. Tycker du att svenska biståndspengar ska gå till att Sigtuna kommun får draghjälp att få hit fler kinesiska turister?

– Biståndsmedel ska ju framför allt ha en effekt i mottagarlandet. Den här sortens projekt får inte handla om att hjälpa svenska företag, det får inte vara ett förtäckt exportstöd, det har vi andra medel till. Spinoffeffekten för den svenska kommunen får inte vara målsättningen, den måste vara sekundär. I grunden är ju inte bistånd något som svenska kommuner normalt jobbar med.

Kommunalrådet Anders Johansson (S) i Sigtuna tycker att de pengar som hans kommun fått till ett partnerskap med Luodian i Kina borde gå till utvecklingsprojekt i tex Afrika och inte till världens största ekonomi. Vad säger du om det?

– Det kändes mycket märkligt att läsa om Sigtunas satsning i Kina. Vill man marknadsföra sig som en turiststad finns det andra medel än biståndspengar, det här kändes väldigt långsökt. Det är därför jag menar att man måste se över metodiken och kriterierna för hur man jobbar. Man måste vara realistiskt och tydlig med vad svenska kommuner kan medverka till.  Sverige driver ju egentligen inte så mycket bistånd i Kina, då handlar det om mindre insatser i miljö- och demokratiprojekt.

Hur tycker du att den svenska biståndspolitiken har förändrats efter att Gunilla Carlsson blev biståndsminister?

– På det stora hela så är svenskt bistånd respekterat och har bra kvantitet och kvalitet när man ser till internationella utvärderingar. Där är det ingen skillnad mellan då och nu.

Vad är egentligen skillnaden mellan regeringens biståndspolitik och er?

– Jag tycker att den nuvarande regeringen använder biståndspengarna till skuldavskrivningar, flyktingmottagande, och för att täcka ambassadkostnader istället för att enbart ägna sig åt huvudmålet –  fattigdomsbekämpning. Ändamålen har blivit spretigare.

Gunilla Carlsson har pratat mycket om korruption och ifrågasatt biståndets effekter med hänvisning till exempel problemen i Zambia. Hur tycker du att man ska komma åt korruptionen där svenskt bistånd finns?

– Det finns alltid risker när man går in med bistånd i utvecklingsländer, institutionerna är svaga och det är även rättsinstanserna. I ett läge där vi försöker fokusera på färre biståndsländer löper vi också större risker, det finns hela tiden hot trots goda intentioner. Men ett stort problem tror jag är att vi pratar för lite om riskerna i Sverige. Vi politiker har en bakläxa att göra, att kommunicera budskapet om hur komplicerad processen är. Annars lämnar vi biståndsarbetarna i sticket.

Vad vill du göra konkret?

– I dag har vi kommit en bit på vägen med en internationell samordning via Parisagendan. Jag skulle även vilja att Sverige fokuserade mer i biståndsfrågan. Kanske borde man smalna av vilka sektorer man ska jobba inom och till exempel kraftsamla inom miljö, jämställdhet reproduktiv hälsa, och mänskliga rättigheter. Jag tyclker också att sadev ska få ökade resurser för att granska vårt bistånd. Det räcker inte med riktlinjer och direktiv, man måste analysera på djupet och för det behövs en större kapacitet.

Vill ni öka biståndet från 1 procent eller ligga kvar?

– Vi är nöjda med 1 procent. Sen kanske man kan fundera på mekanismerna, om det ska vara en procent av BNP. Ser man till konjunkturen kan det få allvarliga konsekvenser och det är inte bra.

Den nya organisationen ICLD som ni var med och beslutade om har samma riktlinjer som Sala-ida hade för de kommunala partnerskapen. Om man inifrån Sala-ida tycker att kontrollen varit dålig, varför har inte den nya organisationens riktlinjer skärpts?

– Det jag kan säga är att det är tydligt att det måste finnas en klar målsättning, man måste strama upp regelverket och försäkra sig om att det finns kompetens i kommunerna.  Annars hotar det tilltron till biståndet. 

Paul Dixelius, utvecklingschef på SKL International var med och utvecklade programmet för kommunala partnerskap. Han menar att programmet är ett av de mer framgångsrika svenska biståndsprojekten.

Varför startades det programmet?

 – Sida gav oss uppdraget 2004, tidigare hade det funnits så kallade vänortssamarbeten som hade sitt ursprung från perioden efter andra världskriget då svenska kommuner ville hjälpa kommuner i bland annat Danmark och Norge.

– Vårt uppdrag var att höja ambitionsnivån, höja kraven på tydliga resultat och koppla projekten till Sidas mål om fattigdomsbekämpning. Vi satte också krav på att de här projekten skulle drivas av kommunen med lednings- och samordningsgrupper där både politiker och tjänstemän måste ingå från båda länder, helst från både majoritet och opposition. I vissa länder kan det naturligtvis vara svårt att få med oppositionspolitiker men den ambitionen fanns i alla fall med i riktlinjerna.

Nu har det gått några år. Hur tycker du att programmet fungerar?

– Jag tycker att det här är, och har varit ett väldigt framgångsrikt program i allra högsta grad. Antalet ansökningar ökar. Det finns flera säkerhetsmekanismer än i många andra biståndsprojekt eftersom det finns inbyggda krav på kommunalt ägarskap och tydliga ansvar på nyckelfunktioner, såsom projektkoordinator och projektledare, som säkerställer kontinuitet. Dessutom är de tidsbegränsade. Bistånd är svårt.

Varför är bistånd svårt?

– Bistånd är fruktansvärt svårt, det handlar om så många faktorer och i slutändan hamnar det alltid på individnivå. Det är flera led, personer byts ut, politik skiftar och varje gång det sker förändringar skakar det om biståndsprocessen lite. Det är därför jag tycker att man kan säga att de här programmen är framgångsrika eftersom de inte är lika omfattande som många andra insatser. I längre samarbeten kan det vara svårt att säkerställa ett engagemang, här kan vi se ett naturligt engagemang kontinuerligt under hela projekten.

De kommuner vi har granskat hittills har haft få konkreta resultat. Hur ser du på det?

– Konkreta resultat kan vara svåra att se när det gäller till exempel demokratistöd, man kanske påverkar stora grupper människor över tid.

När ni utformade programmen, vilka utvärderingar diskuterades?

– Vi sa att man skulle göra interna utvärderingar och uppföljningar, sådana görs också hela tiden. Andra utvärderingsformer får  Sida besluta om, det är ju de som finansierar programmet.

Många länder har kommunala partnerskap i Kina. Kina är en av världens största ekonomier – varför behöver de svenskt bistånd?

– Samtidigt som det är en av världens starkaste ekonomier har Kinatillsammans med Indien  världens största fattiga befolkning. Att Sida vill finnas i Kina handlar om att man vill vara med och påverka demokratiutveckling. Vi har prioriterat länder där de svenska erfarenheterna är relevanta. Vi anser inte att det är ansvarigt att ge oss in i länder med kommunala partnerskap där det överhuvudtaget inte finns någon kommunal administration men i länder som till exempel Kina, Sydafrika och Indien finns det en motpart för kommunerna.

– Det är lätt att säga att det finns fattigare länder men man ska komma ihåg att kan vi med svenska exempel påverka andra länder har vi gjort en väldigt stor insats. Högre tjänstemän i Kina till exempel ser Sverige som ett föredöme vad det gäller offentlig sektor. Begreppet fattigdomsbekämpning måste man se väldigt brett, turism kan ju leda till fattigdomsbekämpning i det långa loppet.

Programmet för kommunala parterskap hanteras numera av organisationen ICLD. Hur tolkar du deras uppdrag till skillnad från hur ert uppdrag har sett ut?

– De har samma uppdrag. Men parallellt har de ju andra uppdrag som vi inte hade, de skapar ju en forskningsenhet och ett utbildningsprogram.

Minska fattigdomen genom att skapa jobb inom turistnäringen – så kan man sammanfatta Sigtuna kommuns ambition med sitt samarbete med den kinesiska staden Luodian. Men vad blev egentligen resultatet av Sigtunas resa till Kina?

I tidigare blogginlägg har vi tagit upp bakgrunden till Sigtunas samarbete med Luodian, vad målet med det kommunala partnerskapet var och vad Sigtunas representanter gjorde under resan i Kina.

Vad blev då resultatet? Under resan i Kina bodde Sigtunas representanter på en nyöppnad golfanläggning med en 36 håls golfbana. Och just golf är centralt i samarbetet mellan Luodian och Sigtuna, visar kommunens dokument.

I en redogörelse över resan nämns diskussioner om ett samarbete mellan Lake Malaren Golf Club i Kina och Arlandastad Golf i Sverige. I slutredovisningen över projektet är detta något som tas upp som ett av få konkreta resultat. "En konkret del av projektet som ser ut att ge effekt är ett direkt samarbete mellan två av våra respektive golfbanor - Arlandastad Golf och Lake Malaren Golf Club", står det i dokumentet. På vilket sätt golfbanorna ska samarbete nämner man dock inte.

Annars är det svårt att hitta konkreta resultat av biståndsprojektet. Sigtuna konstaterar själv att samarbetet kantats av en del problem. "Projektet inleddes med stor entusiasm från båda sidor, men har inte kunnat fullföljas med besök från den kinesiska sidan, då det där varit förändringar i den lokala organisationen. Personella förändringar har skett vilket försenat och försvårat delar av projektets genomförande", skriver kommunen.

Ytterligare ett problem uppstod: "Trots att Luodian town står färdigbygd sedan ett par år tillbaka har inflyttning inte påbörjats. Man inväntar att pågående utbyggnad av järnvägen möjliggör att snabbtåg ska förbinda den nya staden med Shanghai City. Först när inflyttning har skett kommer staden att bli det attraktiva turistmål som kan förväntas locka svenska besökare", står det i redovisningen.

Sigtuna hade som målsättningen att utbyta kunskap mellan de båda städerna om turismen. I slutredovisningen står det att man diskuterat "hur turistströmmarna ser ut samt vad respektive turistgrupp önskar respektive kräver för att söka resa till varandras orter".

Sigtuna betonar också att man "understrukit nödvändigheten av långsiktighet i turistarbete och vikten av miljöhänsyn." Vad det innebär går man dock inte in på.

Två andra punkter som Sigtuna lyfter fram är ett seminarium för att öka förståelsen mellan kommunerna och att viktiga kontakter knöts under resan till Kina. Information om Sigtuna finns nu på hotell runt om i Luodian och hos kommunen. Dessutom finns information om Luodian hos Sigtuna turism och på deras hemsida.

"Baoshan och Luodian Town står inför en turistsatsning, som förhoppningsvis skall leda till en positiv utveckling av området. Men, som sagt, en inflyttning i Luodian Town måste ske innan någon turismutveckling på allvar kan ske", skriver Sigtuna och fortsätter:

"Men när den dagen kommer kan det vara av nytta att få ta del av Sigtuna kommuns erfarenheter som ett etablerat besöksmål och tankar runt en långsiktigt hållbar utveckling".

Läsarkommentarerna  på vårt realtidsgräv fortsätter – det tackar vi för! Här kommer några exempel.

Signaturen Tant ifrågasätter tanken med att kommuner ska ägna sig åt biståndsarbete.  

”Idel frågetecken. Hur uppkom idén, att kommuner skulle ansvara för u-projekt? Vad skulle det syfta till? Fred på jorden? Välstånd åt alla? Förbrödring/ -systring? Och så den här härliga kulturella entusiasmen för musik och dans och konst att visa upp. Det kan inte ha varit annat än klyschor, som låg bakom den här konstiga verksamheten.”, skriver hon.

Andra har reagerat på de delar ur ett mejl vi publicerade från  Göran Hedebro, före detta Charge d'Affaires på den svenska ambassaden i Namibia 2001-2006. Han ifrågasätter de kommunala biståndsprojekten och anser att svenska kommuner saknar rätt kunskap för utvecklingsarbete utomlands.

”Bra att ni tar upp kommentarer från en före detta Chargé daffaires - mera sånt. Hela affären andas glada amatörer lång väg. Visst är det fint med engagemang från kommuntjänstemännens håll. Man undrar om det finns för mycket pengar någonstans. Vad säger biståndsministern? Riksrevisionen?”. frågar sig Kalle. De svaren hoppas vi få i nästa veckan, en intervju med biståndsminister Gunilla Carlsson är inplanerade i slutet av veckan. Vi har också skickat en rad frågor till Göran Hedebro som vi kommer att publicera svaren på så fort vi får dem. Håll koll på bloggen!

Det finns också läsare som har synpunkter på vår metod – att i realtid undersöka kommuners biståndsprojket, söka ansvariga och bjuda in er läsare i processen samtidigt som vi publicerar allt vi gör i denna blogg.

”Måste säga att jag gillar detta "nya" format för rapportering. Cool också att ni lyckats få in läsaren "närmre" i läsandet, typ mer aktivt. Sen gillar jag att ni faktiskt länkar till all ursprungsinformation så jag själv kan se och bilda mig en uppfattning av er slutsats”, skriver Olzone.

Men signaturen Aksa tycker att intrycket är lite rörigt.

”Bra att SvD återtar det journalistiska och gör något seriöst. Bloggformatet är förstås å så i tiden, men jag tycker samtidigt det är rörigt. Som att få del av journalisternas anteckningar. Hade föredragit klassiska artiklar, gärna långa och djupa", skriver Aksa.

En ny form kan kanske ta lite tid att vänja sig vid. Men annars kan du titta på uppslaget i dagens SvD på sida 6-7, där finns en slags sammanfattning av det vi presenterat hittills. Kanske passar den dig bättre?

Upprepar tidigare uppmaningar, mejla oss på granskar@svd.se och tipsa om kommuner ni tycker att vi ska titta lite närmare på. Passa även på att vara med och ställa frågor till Gunilla Carlsson.

Det finns också en annan tråd vi tänkte dra i vad det gäller Vänersborg. Vi har fått ett mejl från Göran Hedebro, före detta Charge d'Affaires på den svenska ambassaden i Namibia 2001-2006. Han ifrågasätter de kommunala biståndsprojekten och anser att svenska kommuner saknar rätt kunskap för utvecklingsarbete utomlands.

"Det är som att vrida klockan tillbaka till 1960-talet ungefär, när bistånd var projektbaserat på enskilda små insatser utan kontinuitet och strategi. Det var ju länge sedan man gick över i bistånd från stöd till projekt till stöd till processer, kompetensuppbyggnad, långsiktigt stöd till vissa samhällssektorer och liknande. Med en strategi i botten. Man kan ju inte ge något stöd till utveckling om man bara pytsar in lite småpengar här och där utan mål och mening. Men det är precis vad kommunerna håller på med – påhejade av Sida och dess bundsförvanter, numera ICLD. Beklämmande." 

Han fortsätter:

"Att ansvariga inom kommunerna inte har en susning om hur man bedriver bistånd verkar ingen se som ett bekymmer. Ut i världen och gör samma misstag som Sida på sextiotalet."

Hedebro avslutar med att kräva ett stopp för de kommunala partnerskapen:

"De gör mer skada än nytta. Det gör stor skada för den biståndsprofil som Sverige vill står för i alla andra sammanhang. Detta är riktigt dåligt bistånd, det är ett avancerat slöseri med svenska skattemedel och det kastar en dålig skugga över de organisationer som försöker bedriva bistånd på ett professionellt och genomtänkt sätt.

Hedebro bor fortfarande i Namibia. Vi ska mejla honom några frågor om hans erfarenheter av insatserna i landet. Så fort vi får svaren får du också de här i bloggen.

Anders Fridén är internationell samordnare på Vänersborgs kommun. Här ger han sin syn på samarbetet med Omaruru i Namibia.

– Jag tycker det här projektet blev väldigt bra. Det har haft stor genomslagskraft i både Omaruru och Vänersborg. Man nådde en väldigt stor grupp med ungdomar ute i kåkstadsområdet och man nådde också de här som lämnat skolan och står utan arbete. Så det tycker jag att det blev en väldigt lyckad del.

– Sedan är ju båda kommunernas musik- och kulturprofilering en gemensam nämnare. Det har stärkt båda kommunernas varumärken, eller attraktionskraft som resmål.

Fortsätter samarbetet?

– Vi skickade in en ansökan om ett andra år, balnd annatt för att färdigställa musikstudio. Men den prioriterades bort av ICLD. Vi har inte fått någon förklaring, men det kom ju till ytterligare sju kommuner som nu börjat jobba i Namibia och jag kan tänka mig att ICLD tvingades prioritera dem. Däremot fortsätter vi samarbetet med Omaruru inom andra områden och har skickat in ansökningar om krishantering och klimatförändringar.

Varför ska svenska kommuner ägna sig åt biståndsarbete i andra länder?

– Biståndsarbete är kanske ett förlegat begrepp, men man pratar oftast om internationellt utvecklingsarbete där man har en fråga man vill utveckla tillsammans. Vi har ju haft ett demokratiarbete i Sverige sedan Gustav Vasas tid, och i Namibia är demokratin 19 år gammal. Utifrån det tycker jag att vi har en väldigt stor mängd kunskap som vi har att lära ut och samarbete kring. Just svensk demokrati, både lokalt, regionalt och nationellt, är ju en god förebild, och särskilt i unga demokratier.

Vad har ni dragit för lärdomar av era projekt?

–Projekt som är ett år långa måste vara väldigt väldigt avgränsade. Man kan inte greppa över för stora sakfrågor, utan de måste vara rimliga problemställningar som ska lösa. Går man i treåriga projekt finns ju chans att arbeta mer på djupet, men då måste man vara väldigt följsam och se till att man följer de mål och den gemensamma planen man har med den andra kommunen. Om det finns en projektavvikelse så måste man vara väldigt snabb med att kommunicera den med ICLD.

Hur tycker du att systemet med de kommunala partnerskapen fungerar?

–ICLD har ju fått en tydligare roll och mer resurser än Sala-ida hade. Jag tror på idén. I början var ju kärnfrågan demokrati, miljövård och stadsplanering, men sedan har man breddat samarbetsområdena. Frågan är ju om man ska hålla fokus på ett område eller bredda det mer.

– Man måste kvalitetsgranska de projektbeskrivningar som kommer in. Jag tycker ICLD har blivit bra på att avslå saker som är okonkreta och diffusa. I bland får man ju veta att man måste förtydliga hur projektet är fattigdomsbekämpande och komplettera ansökningen. Det tycker jag ICLD har blivit mycket bättre på.

En cd-skiva, femton workshops, en afrikansk vecka och flera musikaliska framträdanden. Det är vad Vänersborgs musikaliska partnerskap med Omaruru om i Namibia resulterade i.

Nu har vi tittat på Vänersborgs kultursamarbete med Omaruru i Namibia – Musik, ett sätt att göra sin stämma hörd. Utifrån de dokument vi har läst verkar projektet ha levt upp till de mål som fanns. 

Vänersborg fick 450 000 kronor från Sala-ida och har med de pengarna genomfört ett musikutbyte – målet var bland annat att överföra kunskap om organisation, ledarskap och struktur medan Omaruru skulle bidra med kunskap om hur musik kan integreras i vardagen.

Drygt hälften av summan gick till resor – 221 000 kronor kostade det för de 13 personer som reste i projektet från både Sverige och Namibia. I ansökan utlovar Vänersborg konkreta resultat och av vad vi ser lyckas man med det man vill.

En cd-skiva spelas in med ungdomskörer från båda orter. "Skivan är en påvisbar frukt av partnerskapet och används för att sprida kunskap och förståelse för orternas samverkan", heter det i ansökan inför projektet. Den används nu i skolundervisningen i den svenska kommunen.

Vid ett besök i Vänersborg från Omaruru genomförs nio workshops om bland annat inspelningsteknik, utbyte av sånger och danser och körmusik. Dessutom anordnar kommunen en afrikansk vecka med flera uppträdanden. Ytterligare sex workshops genomförs även på plats i Omaruru.

När den svenska kommunen åker till Omaruru besöker man också flera skolor och sjunger och dansar. I slutredovisningen skriver Vänersborg att "båda parter har uttryckt stor tillfredsställelse över samarbetet". En planerad musikstudio i Omaruru blir dock inte av, och för detta sökte Vänersborg projektmedel för ytterligare ett år. ICLD avslog dock den ansökan.

Enligt Vänersborg är utgångspunkten att musik kan bidra till att öka förståelsen mellan kommunerna. Man hoppas också på att musikutbytet ska minska fattigdomen. "Genom att vara kreativ inom musik stärks självkänslan, man kommer in i ett sammanhang och man blir motiverad att hålla sig borta från droger och kriminalitet. Den utbredda arbetslösheten kan delvis uppvägas av en mer meningsfull tillvaro som musikutövandet kan utgöra", heter det i slutrapporten.

Tittar man på den svenska kommunens hemsida kan man se att Vänersborgs har som målsättning att bli Sveriges bästa musikkommun. Det märks även i ansökan till Sala-ida – här radar man upp Vänersborgs inhemska talanger, till exempel Idoldeltagarna Agnes och Johan samt körerna Voice och Boice. Kommunen beskriver det rika körliv man observerat i Omaruru och som man hoppas ska kunna berika även den egna verksamheten.

Nedan, en sammanfattning.

Kostnad: 450 000

Mål: att stärka respektive kommuns varumärke som kultur- respektive musikkommun, att föra människor närmare varandra samt att att överföra kunskap om organisation, ledarskap och struktur.

Resultat: En cd-skiva, femton workshops, en afrikansk vecka och flera musikaliska framträdanden.

Nu ska vi ringa Vänersborgs internationella samordnare Anders Fridén och fråga honom hur han ser på projektet. Återkommer snart med intervjun.

SvD.se realtidsgräv har fått många läsare att delta i debatten och komma med egna inspel om vilka kommuner bloggen bör granska. Många läsare är kritiska Vara kommuns projekt i Kina men också till det svenska biståndssystemet.

Det var i måndags som SvD.se:s realtidsgräv inleddes med en granskning av Vara kommun och intervjuer med de ansvariga på Sidafinansierade organisationer som fördelar pengarna till kommunala biståndsprojekt. Läsarreaktionerna har inte låtit vänta på sig, de är många som upprörs över hur pengarna används – i Varas fall har en tredjedel av 2.1 miljoner kronor i biståndspengar gått till resor.

”Har svårt att se att sånt här hör till en kommuns kärnverksamhet”, skriver Harry.

Han får medhåll av signaturen M.

”Helt otroligt, kan det vara sant att Sida finansierar detta? Sen när blev musikutbyte och marknadsföring av svenska kommuner bistånd”, frågar sig M.

”Att Vara eller inte vara, To be, or not to be. Ett högaktuellt citat när politiker prioriterar sig själva före de som har byggt upp den här nationen. Inte var avsikten att de skulle spendera miljontals kronor på sin egen fritidsverksamhet och samtidigt spara in på offentlig verksamhet. Varken i goda eller dåliga tider är något dylikt försvarbart”, skriver signaturen Second in line.

”I vården dör människor på grund av att de inte får hjälp i rimlig tid. Ändå finns pengar för sådana här projekt”, skriver Kurtas.

Andra menar att det är systemet det är fel på.

”Att kommunalpolitiker reser till Kina på biståndspengar retar säkert många, men hur används alla andra miljarder i bistånd? Det är inte de kommunala politikernas fel att det att det finns pengar till dessa resor, felet är antingen att det finns för mycket pengar till bistånd eller att regeringen (Sida) inte vet hur de ska fördela sina resurser på bästa sätt”, skriver Null.

Men det finns även läsare som tycker att de kommunala biståndsprojketen är en bra idé.

”Kommuner sitter ju inne med en massa bra erfarenhet – varför om någon skulle inte dessa vara ämnade att bidra till andra länders utveckling. Bättre det än att ge till dyra konsulter i världsfrånvända projekt”, påpekar Tjabo.

Och så finns det de som ifrågasätter SvD:s granskning, till exempel skolutbytet mellan Vara och kinesiska Huangshan.

”Kulturutbyte är en väg till kunskap, insikt och förståelse. Samt naturligtvis engagemang. Jag förstår inte vad för konkreta resultat som saknas i slutrapporten för att "grävande" journalister på SDd ska förstå det? Jag tycker det är positivt att biståndspengar används till ungdomar och skolor, hur ska annars engagemanget och viljan väckas”, frågar sig signaturen Hållbar utveckling.

Men Calle tycker att idén med Staffanstorps vattenprojekt i Ecuador var bra. Han efterlyser fler granskningar.

” Synd att det inte gick vägen. Skulle vara intressant att läsa om några lyckade projekt också. Det här verkar ju även vara något som är bra för kommun tjänstemännen.”

Fortsätt att höra av er, vi läser alla kommentarer och mejl och tar gärna emot era tips om kommuner ni vill att vi granskar!

Projektledare PO Kjellborn i Staffanstorps kommun ångrar inte biståndsprojekten i Ecuador. Däremot skulle han önskat sig mer tid för att uppnå resultat. – Den här typen av projekt som bara sträcker sig över ett år kanske man ska undvika, säger han till SvD.se.

Varför avslutade ni inte projektet tidigare, ni fick ju tidigt signaler om att något var fel?

– Det fanns ju hela tiden om löften om att pengar fanns tillgängliga. Tankarna kom naturligtvis ju längre projektet fortskred men hela tiden fanns det löften från respektive borgmästare, de redovisade hela tiden exakt på öret , det fanns ju riktiga budgetar i botten här.

Vad drar du för slutsatser av era projekt i Ecuador?

– Vi har gjort en ansökan, en budget, vi har utfört det uppdrag som getts oss. I det första fallet förlängdes projektet, vi har levererat vad vi lovat.  Först efter påtryckningar redovisade de det vi behövde. Det är beklagligt men det är ju inte bortkastade pengar, ritningar finns ju nu och de kan tas fram närsomhelst och fullföljas.

I en av dina rapporter nämner du att pengar kan ha hamnat i privata fickor? Vad menar du med det?

– Det finns en artikel i lokaltidningen om att borgmästaren i Salinas står åtalad för mutbrott. Mer än så vet jag inte.

Vad tycker du om den hjälp ni har fått av Sala-ida?

– När vi har behövt har vi bollat med Sala-ida. När vi beskrev problematiken fick vi uppmaningen att fortsätta som planerat. Vi har fortfarande en förhoppning om att det här kommer att kunna färdigställas.

Vad tycker du om programmet för kommunala partnerskap?

– Utmärkt, det är tydligt vad uppdraget går ut på. De kräver redovisning i form av svar på en rad frågor och narrativa rapporter. Det är ett utmärkt redovisningssätt.

Tycker du att programmet borde förändras på något sätt för att undvika de problem som ni stött på?

– Den här typen av projekt som bara sträcker sig över ett år kanske man ska undvika. Ett bra exempel som fungerade var det sociala projektet kommunen bedrev i Ecuador som gick ut på att hjälpa gamla. Där handlade det inte om byggande eller några tekniska lösningar utan om att implementera något vi gör i Sverige.

Vad fick ni ut av samarbetet?

– Väldigt mycket, vi lärde oss hur man kan bygga med enklare teknik som gör att kanske skulle kunna rationalisera vår egen. I Sverige använder vi ofta maskiner eftersom arbetskraft är så dyr men i Ecuador använder man människor i högre utsträckning. Man kanske kan göra saker enklare.

Staffanstorp har ett flertal projekt som finansieras av Sala-ida – varför ska kommuner hålla på med biståndsverksamhet?

– Det finns riksdagsbeslut på det, regeringen vill att kommunerna ska ställa upp med kunskap.

Ni fick kritik från Sala-ida för att ni använt för mycket pengar till konsulter. Hur ser du på det?

– När det gäller konsultpengarna så gjorde vi en förfrågan hos Sala-Ida när den personen vi hade tänkt att använda inte fick göra uppdraget som projektanställd hos kommunen inte fick göra detta för sin arbetsgivare. Sala-ida gav då ett positivt svar som de senare återtagit med hänvisning till att det översteg ett visst belopp. Men de hade lovat oss att använda konsultbolaget.

En läsare undrar hur kommunikationen har skett? På vilket språk?

– All kommunikation har skett på svenska och spanska via tolk. Det finns ett enskilt tillfälle när det skrevs dokument på engelska. Då frågade vi om vi kunde behålla dokumenten på engelska.  Alla sa att det går bra men sedan visade det sig att de inte förstod dokumenten.
En annan läsare undrade vad ni gjorde när ni märkte att ni fått problem?

– Vi kommunicerade med Sala-ida, och har försökt rätta saker hela tiden. Vi har också har haft överläggningar med presidentens miljörådgivare, han var delvis involverad i projektet. Vi har även träffat miljödepartementet men de kunde inte göra något.

En läsare vill att vi ska fråga dig om du skulle våga satsa andra pengar än skattepengar på denna sorts projekt?

– Nej, det finns inte någon anledning, att använda kommunens pengar strider mot kommunallagen.

Om du ser tillbaka på era projekt i Ecuador, ångrar du något?

– Nej, det fanns egentligen bara ett fel, tidsfaktorn. Jag tror att det hade löst sig med mer tid, det var en underskattning vi gjorde.

I Santa Elena så vet jag att det lokala vattenleverantörsföretaget som ägs av kommunen nu har alla ritningar så jag tror att det kommer bli av.

Vad är det för skillnad mellan vattenreningsprojekten och de projekt som kommunen drivit i Ecuador som fungerat?

– Att det ena är ett tekniskt projekt som inte kräver så mycket underlag. Det andra social projektet med äldre kunde man i princip starta upp omedelbart från dag ett. 

Här kan du lyssna på ett ljudklipp från intervjun.

Havererade projekt, pengar som kan ha hamnat i privata fickor och en kommun som själv är kritisk till hur systemet fungerar. Nu har vi läst handlingarna om Staffanstorps vattenreningsprojekt i Ecuador.

Staffanstorp har ett långvarit samarbete med Santa Elenas kommun i Ecuador. Den skånska kommunen har bland annat haft utbildnings- och sociala projekt i det sydamerikanska landet sedan 1999.

Men på en punkt har Staffanstorp helt misslyckats: två vattenreningsprojekt i Santa Elena och grannkommunen Salinas har trots flera år av arbete inte resulterat i någonting.

Ambitionen var från början hög. Efter en första resa till kustprovinsen Santa Elena i februari 2006 konstaterar kommunen att behovet av avloppsrening är stort. Ett hundratal mindre byar på landsbygden saknar all form av avloppsrening och det förorenade vattnet från både hushåll och industrier rinner rakt ut i havet.

Under resan besöker svenskarna bland annat byn Palmar, där bara 30 procent av invånarna har tillgång till toalett. Avloppet rinner direkt ut i vattnet och de som inte har tillgång till en toalett gör sina behov i ett träsk. Flera andra byar saknar dessutom helt vatten och Staffanstorp bestämmer sig därför för bygga tre pilotanläggningar och även lära ecuadorianerna hur de i framtiden kan starta upp fler avloppsreningsverk. Vattnet från avloppsreningen ska kunna användas för att bevattna fruktträd och grönsaksodlingar. Finansieringen kommer dels från Ecuador, men också från den Sida-finansierade organisationen Sala-ida.

Men ganska snart ska det dock visa sig att projekten blir svårare att genomföra än Staffanstorp trott. Kommunens projektledare är PO Kjellborn (M), då ordförande för tekniska nämnden och nu ordförande för Energiverket.

I hans redovisning av resorna till Ecuador framkommer hur frustrationen successivt växer. Utlovade ritningar dröjer, ecuadorianerna kan inte finansiera sin del av projektet och flera gånger tvingas den skånska kommunen konstatera att man fått felaktiga underlag.

Tanken är att vattenreningsprojektet ska pågå under 2006 och slutredovisas 31 december det året. Men runt jul tvingas Staffanstorp inse att projektet misslyckats: trots besök från Santa Elena till Staffanstorp i oktober och trots en sista resa till Ecuador i november finns fortfarande inga ritningar till den första avloppsanläggningen i byn Colanche. Vi har ”inte lyckats med att överföra kunskap och bygga denna reningsanläggning på landsbygden i tid”, skriver Staffanstorp i slutrapporten till Sala-ida.

I senare kontakter med Sala-ida skriver man att det framkommit att ”ecuadorianerna inte förstår den engelska texten, det var huvudanledningen till att ritningarna ej var framtagna”. Delegationen från Ecuador hade heller inte förstått den undervisning de fått under besöket i Staffanstorp.

Det innebär dock inte att Staffanstorp ger upp. Sala-ida beviljar ytterligare pengar för att projektet ska kunna fortsätta ett år till. Men fortsätter gör även problemen.

Återigen dröjer ritningarna och samarbetet med den ecuadorianska projektledningen gnisslar rejält. ”Vem tar det övergripande ansvaret? Det blir inte bättre av att när vi besiktigade platsen för dammarna att Dalton ställer en massa konstiga frågor som var infiltrationen ske? Han har helt enkelt inte läst och förstått handlingarna och det gör mig iskall. Att vi skall bygga en anläggning tillsammans med folk som inte ens vet vad vi skall bygga!” kommenterar PO Kjellborn samarbetssvårigheterna. Senare skriver han: ”Det framkommer med önskvärd tydlighet att de som varit ansvariga för projektet överhuvudtaget inte haft en aning om vad de skulle ha gjort i form av ritningar och andra underlag”.

När Staffanstorp väl får ritningarna saknar dessa viktig information och går i princip inte att använda. Santa Elena har inte pengar att finansiera sin del av projektet och under en resa till Ecuador i mars 2008 skriver PO Kjellborn att man lämnat ”kommunhuset lika besvikna som varje gång vi lämnar denan byggnad.” I maj 2008 ger Staffanstorp upp och sedan dess har vattenreningsprojektet i Santa Elena legat helt nere.

Samtidigt har Staffanstorp också samarbetat med Santa Elenas grannkommun Salinas, en populär semesterort bland ecuadorianerna. Även här har ambitionerna varit höga för att lösa akuta problem med avloppsrening.

Staffanstorp vill hjälpa till att bygga ut och färdigställa en redan befintlig anläggning. En försenad upphandling, bråk om vem som äger rätten till vattnet, bristande kommunikation och utebliven finansiering från Ecuador leder till att även detta projekt havererar. Staffanstorp noterar också att det finns rykten om att pengarna från den ecuadorianska sidan hamnat i privata fickor.

Så vad var problemet? På ett ställe framkommer att ecuadorianerna vill att en svensk projektledare placeras i Santa Elena för att ta fram underlag och driva projektet. Men själva tanken med det kommunala partnerskapet är att föra över kunskap från den svenska kommunen till mottagarlandet.

”Jag har självklart inga problem med att öppna projekt på denna bas men då är det Sverige som bygger anläggningar och inte kunskapsöverföring som det var tänkt”, skriver PO Kjellborn och konstaterar att projekt likt vattenreningen i Santa Elena inte fungerar. ”Man kanske inte överhuvudtaget skall driva denna typ av projekt då de är ganska tidskrävande och är svåra att genomföra på så kort projekttid som ett år”, avslutar han.

Imorgon klockan 9.00 intervjuar vi PO Kjellborn – då ställer vi frågor om pengarna som kan ha hamnat i privata fickor och vad han anser om biståndssystemet. Har du frågor som du vill ställa till honom lägg de här i kommentarsfältet eller mejla. Läs samma handlingar som SvD.se här.

Vi har ännu inte fått ut alla uppgifter om hur mycket pengar Staffanstorp fått från Sala-ida till vattenreningsprojekten i Ecuador. Vi hoppas återkomma i morgon med den uppgiften.

Nu har vi fått handlingarna från Staffanstorp om de två vattenreningsprojekten i Ecuador – Santa Elena och Salinas. Nu ska här läsas. Passa på ni också och mejla om ni hittar något i handlingarna som vi borde titta extra på.

Ansökan ledning och samordning Santa Elena och Salinas 

Ansökan ledning och samordning Santa Elena

Ansökan vattenreningsprojekt Santa Elena

Ansökan vattenreningsprojekt Santa Elena komplettering

Ansökan vattenreningsprojekt Santa Elena

Beslut vattenreningsprojekt Santa Elena

Ansökan vattenprojekt Salinas

Ansökan Salinas

Beslut Salinas

Svenska kommuners utländska samarbeten ska bli effektivare och mer konkreta – därför skapades en ny Sida-finansierad organisation – ICLD , Internationellt centrum för lokal demokrati. Men riktlinjerna för ansökningarna ser likadana ut som tidigare enligt organisationens generalsekreterare Birgitta Svensk som vi pratade med i fredags.

Vilka är egentligen skillnaderna mellan Sala-ida och ICLD:s riktlinjer vad det gäller kommunala partnerskap?

– Skillnaderna är ganska små och målsättningsmässigt är det inga skillnader egentligen. Vi arbetar väldigt tydligt resultatinriktat men det gjorde vi även tidigare. Vi tittar noga på ansökningarna, vad de innehåller, vad projekten ska leda till inte minst. Är det realistiskt, är det enlighet med vårt uppdrag att på något sätt främja lokaldemokrati. Sen kommer vi att titta särskilt på vad det hela har lett till men det blir först när projekten slutförts.

Varför är det viktigt för den svenska biståndspolitiken med kommunala partnerskap?

– Jag tror att erfarenhetsutbyte och den långa erfarenheten vi har i Sverige av kommunalt själstyre och decentralisering bygger demokrati. I många av de länderna vi jobbar är institutionerna svaga än så länge. Vad man lite har saknat är lokala myndigheters betydelse för utvecklingen.

Det finns kritik mot uppföljningen och slutrapporteringen av de projekt som hittills genomförts, bland annat från SKL. Hur ska ni förbättra dessa rutiner?

– Vi jobbar nu med ett kvalitetsarbete som berör allt vi gör. Vi ska bland annat stärka kunskapen ute i kommunerna med seminarier och håller också på att utveckla ett bättre redovisningsinstrument för avslutade projekt.

– Jag håller inte med om att det saknas konkreta resultat. Det finns olika former av bistånd, att på sikt vara med och stärka den lokala gräsrotsdemokratin är väldigt bra biståndsarbete. Det handlar inte bara om akuta insatser här och där.

SvD.se har granskat Vara kommun, de fick mer än 2 miljoner kronor varav 700 000 kronor gick till flygresor. Inga konkreta resultat ett musikutbyte, elevutbyte, en skrift om hur man kan förbättra demokratin och rad möten. Tycker du att det är rimligt?

– Som du beskriver det så låter det tveksamt.

Nu har ni beviljat 150 000 för ett nytt projekt i lednings-och samordningsfasen för Vara. Det framgår inte vad de ska göra. Vara har redan fått 2 miljoner utan att kunna uppvisa konkreta resultat. Är det då rimligt att de ska få ännu mer pengar?

– Min bild av den här kommunen är att de har en väldigt medveten internationell policy som vad jag har förstått fungerat bra. I den första fasen vet man inte riktigt var det kommer att landa, man vill ge de olika parterna möjlighet att undersöka saken. Samtidigt måste man kunna formulera vad man vill. Vi tittar på vad kommunerna har fått tidigare av Sala-ida och har gett avslag på grund av tidigare brister.

Vara har bland annat fått pengar för att svenska politiker och tjänstemän ska lära sig om det politiska systemet i Kina. På viket sätt kan svenska politiker och tjänstemän lära sig något av Kinas politiska system?

– Det låter ju ganska orimligt i ju för sig. Men samarbetet med ickedemokratier på lokal nivå kan vara rimligt på det lokala planet där kan det finnas möjlighet till ett reellt stöd. I den andra riktningen lär man sig alltid någonting även om man inte tycker att det är bra. Men vi har diskuterat ömsesidighet internt. Det ska ju gynna båda parter. 

Åsa Ehinger Berling var tidigare vd för Sala-ida och nu styrelseordförande för ICLD. Hon ser de kommunala partnerskapen som bra biståndsprojekt för att stärka lokal demokrati.

Varför är det viktigt för svensk biståndspolitik med de här kommunala partnerskapen?

– Det är en fråga som egentligen ska ställas till Sida. Det är Sida och ytterst Gunilla Carlsson som ansvarar för svensk biståndspolitik. Men vi på SKL är fullständigt övertygande att lokalt självstyre och lokal demokrati utvecklar välfärden, inte bara i Sverige utan i världen. Då kan vi med vår kompetens och våra medlemmars kompetens bidra till att stärka den lokala demokratin i världen. Det behöver inte handla om att lära någon hur man röstar i en demokratisk församling, utan också hur man gör för att involvera medborgarna i en process som handlar om avfallshantering eller något annat.

Vi har tittat på Vara kommun, som fått över två miljoner kronor för ett samarbete med Huangshan i Kina. En tredjedel av pengarna har gått till resor och de konkreta resultaten är få – är det rimligt?

– Jag vill inte värdera det, utan jag tycker att det är våra ansvariga biståndspolitiker som måste värdera det. Det jag kan säga är att det omöjligt att bedriva ett samarbete med länder relativt långt från Sverige utan att lägga en stor andel resurser på resor. Det är en nödvändig kostnad, annars kan man inte göra någonting.

– Jag kan inte kommentera Vara specifikt, för det har jag ingen egen kunskap om. Men jag vet att man för att uppnå resultat vill ha en  engagerad kommunledning både hemma i Sverige och i partnerskapslandet. Vi vill att man skriver under ett samarbetsavtal och att man tillsammans ska komma överens om vilket projekt man vill utveckla tillsammans. Och det kräver ju att man möts, inte bara en gång utan kanske två gånger innan man har hittat vad man ska utveckla tillsammans. Då kostar resorna, men jag tror inte du hittar någonstans att någon rest businessclass. Det är ett absolut krav att man väljer de billigaste biljetterna.

Tycker du att de kommunala partnerskapen är väl spenderade biståndspengar?

– Jag tycker att det här är väldigt väl spenderade och kontrollerade pengar. Rent allmänt i biståndspolitiken är det svårt att visa på konkreta eller snabba resultat. När jag kom in i verksamheten och började som vd på Sala-ida var jag överraskad över den noggrannhet med vilken man ställer krav på samarbetsprojekten.

– Man ställer krav på att det verkligen ska vara ett projekt och man har otroliga krav på uppföljning och redovisning och att man inte får ersättningar för det som det inte är sagt att man ska få ersättningar för. Min uppfattning är att det här i princip är välskötta projekt som är väl utnyttjade och som mycket bättre än många andra projekt jag sett, bland annat inom EU, utnyttjar den lokala demokratins kraft. Det hindrar inte att man kan hitta många fel inom dem, men i relation till mycket annat som görs så tycker jag att det här är riktigt bra exempel på vad man kan åstadkomma.

Men varför ska svenska kommuner ägna sig åt demokratiarbete utomlands?

– Svenska kommuner  ska inte finansiera bistånd, och får det inte heller. Det är därför det finns Sida-pengar. Men det är naturligtvis så att man lägger ner tid och energi när man engagerar sig i ett sådant här projekt. Det är för att man lär sig någonting, att man bygger relationer och i många projekt finns ett sidosyfte med näringslivsfrämjande åtgärder. Man kanske har ett företag i bygden som ser en möjlighet att göra affärer på den kinesiska marknaden, och då är ett otrolig dörröppnare att ha med sig ett kommunalråd i spetsen.

– Det kan bli en win-win-situation, att dels lära sig mer och se på sin egen verksamhet med nya ögon, men att det också finns ett näringslivsperspektiv i det hela som jag misstänker finns med som ett motiv. Sedan finns det också ett altruistiskt motiv: om vi vill slåss för starkt lokalt självstyre i Sverige så är det inte så dumt att stärka den internationellt också.

Vem tar besluten om vilka projekt som ska godkännas?

– Nu under ICLD tar Sida besluten efter rekommendation från ICLD. Det var annorlunda under Sala-idas tid, men Sidas jurister har varit noggranna med att det ska vara Sida som agerar beslutsfattande myndighet. ICLD lämnar rekommendation till Sida, men de står för beslutet.

– Under Sala-ida fick Sidas personal i respektive land reda på det beslut som partnerskapsrådet fattat och om de då tyckte det var ett olämpligt beslut så kunde de inhibera beslutet. Om de inte protesterade så gick beslutet igenom.

Responsen från er läsare har varit oerhörd. Tack för alla bra inspel och tips. Vi läser allt och hoppas kunna gå vidare med de bästa förslagen.

Staffanstorp dröjer med att skicka handlingarna. Att myndigheter och kommuner måste lämna ut offentliga handlingar skyndsamt är tyvärr ett relativt begrepp. Vi fortsätter i morgon bitti.

Snart lägger vi ut två intervjuer med ansvariga för kommunernas biståndspengar på Sala-ida och ICLD.

Vara kommun har inte bara ett samarbete med Huangshan i Kina. Kommunen har också fått biståndspengar till kulturutbyte och utbildningsarbete i Indien. Den delen har vi själva inte granskat, men här länkar vi upp allt material vi fått från kommunen. Läs gärna själv och tipsa oss om du ser något intressant.

Ansökan förberedelsefas

Ansökan lednings- och samordningsfasen

Ansökan lednings- och samordningsfasen 1

Ansökan utbildningsprojekt 1

Ansökan kulturprojekt

Ansökan utbildningsprojekt

Beslut lednings- och samordningsfasen

Beslut utbildningsprojekt

Beslut förberedelsefasen

Slutrapport lednings- och samordningsfasen

Daniel Sköld är programansvarig för kommunala partnerskap på SKL International. Han håller just nu på att sammanställa och avsluta alla projekt för att i nästa vecka lämna över en rapport till Sida. Efter det övergår ansvaret för projekten till ICLD. Så här berättar han för oss om det han hittills utvärderat.

Hur tycker du att kommunerna har skött återrapporteringen?

– Man hade kunnat vara mer strukturerad, varit tydligare med vad man gjort och faktiskt åstadkommit. Även målsättningarna har varit otydliga redan från början. Jag tror att man skulle behöva få bättre instruktioner och bättre vägledning. Samtidigt är instruktionerna tydliga så kanske borde man från vår sida varit lite strängare när man beviljat medel. Det tycker jag är en lärdom att ta med sig till ICLD.

Har man kunnat leverera konkreta resultat?

– Ja, det finns många som gjort bra saker, till exempel arbetet med  hiv/aids i Sydafrika och samarbetet med Göteborg, men även till exempel flera kommuners arbete med avfallshantering. Problemen har främst legat i de lite mjukare projekten, till exempel lokal demokratiutveckling. Där handlar det ofta om processer, hur man ska involvera folk, och då kan det vara svårt att landa i något konkret.

Vara som SvD.se har granskat är ett sådant exempel. Hur ser du på deras rapportering?

– Det är framför allt projektet om kulturell tradition där det fanns en otydlighet – de kunde inte riktigt visa hur man skulle kunna utveckla kultur till en näring som  man skulle kunna livnära sig på.

Vad hoppas du på med den nya organisationen – ICLD?

– Det är framför allt i beslutsprocessen man måste vara hård. Jag tycker att programmet har ett ansvar att vara tydligt med vad man vill ha. Det finns en stor potential i svenska kommuners kunskap om lokal demokrati men projekten som genomförs måste vara effektiva annars finns det risk att det påverkar synen på bistånd. Det finns en stor biståndsvilja i Sverige men den förutsätter att man kan kommunicera med medborgare om hur pengarna används.

Senare ni få veta hur Birgitta Svensk, generalsekreterare för ICLD vill förbättra kommunernas rapportering framöver.

Under  2007 genomförs ett skolutbyte mellan Lagmansgymnasiet i Vara och en skola i Huangshan. Målet är att öka förståelsen mellan länderna, jämföra hur skolorna styrs och få eleverna att upptäcka en ny kultur.

Här kan du läsa ansökan, beslutet från Sala-ida och Vara kommuns slutrapport.

De här gjorde de:

Med på resan till Kina i maj 2007 är Lagmansgymnasiets rektor, lärare och fyra elever. Den kinesiska skolan har en temadag om Sverige och eleverna deltar i den kinesiska undervisningen. Senare i oktober återgäldas visiten – den kinesiska delegationen besöker bland annat Stockholm och på Lagmansgymnasiet i Vara arrangeras en temadag om Kina.

Kostnad: 421 381

Resultat: Vara kommun är nöjd med utbytet.  I en slutrapport konstateras att målet  att öka förståelsen grupperna emellan uppnåtts. Men förutom personliga kontakter är det svårt att se några konkreta resultat av utbytet i de handlingar vi begärt ut.

Målet med kulturutbytet är bland annat att verka för ett fritt, starkt och levande kulturliv. Tanken är också att undersöka musiklivet i de båda regionerna.

Här kan du läsa ansökan, beslutet från Sala-ida och Vara kommuns slutrapport. Här finns också en slutredovisning från Sala-ida.

De här gjorde de:

I november 2007 besöker Vara kommun Huangshan. Under resan i Kina genomför Vara konserthus en konsert för 900 elever. Konserthus samarbetar även med den lokala sångerskan Wu Yuan Yuan vilket mynnar ut i ett potpurri av svensk, kinesisk, grekisk och västafrikansk musik. Sammanlagt genomförs fyra konserter och en workshop.  Besöket avslutas med att artisten Ale Möller uppträder i kinesisk tv inför en miljonpublik.

I september året därpå besöker Huangshan Vara. Den kinesiska delegationen har med sig ett gästspel i form av en operaföreställning – en så kallad Huiopera, föregångare till Pekingoperan sätts upp i Vara. ”Kanske första gången i Europa”, skriver kommunen stolt i slutrapporten.

Kinesernas besök i Sverige blir dock kortare än planerat – visumproblem gör att delegationen har svårt att lämna Kina. Tre dagars repetitioner blir till tre timmar – ”oerhört ledsamt” konstateras det i Vara kommuns slutrapport till Sala-ida. ”Men den offentliga konserten blev trots allt fantastisk”. Kineserna hinner även med workshops och repetitioner samt en konsert i Säffle och en på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. De besöker även Ostindiefararen och Göteborgsoperan.

Vill du läsa mer om vad gjordes under projektet – här finns ett utdrag ur slutrapporten med en genomgång över besöken i Kina och Sverige.

Resultat: Vara kommun är nöjda med utbytet – projektet har skapat kontakter mellan musiker och kulturutövare i de båda länderna. Under rubriken hur projektet minskat fattigdomen lyfter man fram diskussioner och samtal om hur musiker och kulturutövare kan leva på sin konst. Under rubriken miljö skriver kommunen att det faktum att man har ett så rikt kulturliv på landsbygden minskar behovet av att resa till storstäder. Ingenstans nämns dock hur resan i sig påverkat klimatet.

Anmärkning: Sala-ida som beviljat Vara kommun pengarna är inte helt nöjda med projektet. Av de beviljade 390 000 kronorna drar organisationen tillbaka 85 000 kronor. En musikturné i Sverige bidrar inte till fattigdomsbekämpning anser Sala-ida. ”Under de återstående dagarna fokuserade man på att hålla konserter snarare än att jobba med de utvecklingsfrågor som man i ansökan fokuserat på. Detta var helt klart en felprioritering”, skriver organisationen. Läs dokumentet här.

Hur ser kommunstyrelsens ordförande Jan-Erik Wallin (M) i Vara på Kinasamarbetet? Vi ringde upp honom i fredags och så här svarade han på våra frågor.

En tredjedel av biståndspengarna ni fått har gått till flygresor – är det rimligt?

 – Huangshan ligger långt borta. Vi är jättenoga med att försöka hitta de billigaste biljetterna som går att hitta. Vi försöker vara ute i god tid. Men det är långt till Kina och när det är en lite större grupp så blir det sådana kostnader.

Skulle det inte gå att organisera det på något annat sätt så det inte blir så stora resekostnader?

 – Vi har ju redan mycket mejlkontakter mellan resorna. Men vi behöver knyta relationerna först och på ett bra sätt. Så är det alltid, man måste träffas och bygga upp ett förtroende, särskilt när man är från olika kulturer. När man gjort det kan man sköta mycket mejlledes.

Ni har hittills fått drygt två miljoner kronor av Sidas biståndspengar – tycker du att det är väl spenderade biståndspengar?

– Jag tycker att det här skapar lokala kontakter, istället för att bara skicka pengar som man inte vet vart de landar. Det här skapar relationer och förståelse, och jag tror att det här är en bra demokratiseringsprocess i vårt samarbetsland. De ser att en lokal demokrati fungerar. Jag ser att det här kan få enorm betydelse. Men en uppbyggnadsfas tar tid, det tar tid att bygga upp relationer. Man måste ha lite tålamod från bägge parter och man kan inte räkna med resultat efter ett besök, eller ens två. Det är först när man byggt upp relationer och förstår varandras kulturer som det kan bli resultat.

Vad har Vara fått ut av samarbetet?

– Samarbetet pågår ju fortfarande. Det vi ser är dels att det går att tänka, agera och göra på ett helt annat sätt än vi är vana vid. Det lär oss och vår organisation att det går att agera på andra sätt. Men vi ser också genom att göra internationella utblickar att det vi har i Sverige är väldigt bra. Man blir stolt över det arbete man gör hemmavid.

Vad har Huangshan fått ut av samarbetet?

– Det är svårare att säga. Men en sak har vi lagt märke till. Vi hade ju ett projekt om lokal demokrati och landsbygdsutveckling och i Huangshan har man nu utsett en företrädare för respektive liten ort. Det har man gjort på ett helt demokratiskt sätt. Det är byn själv som utser sin representant och det går vid sidan om det partipolitiska systemet.

– De har också sett hur vi gör, med intresseföreningar och tätortsvandringar där tekniska servicenämnden besöker varje tätort tillsammans med företrädare för tätorten och ser vad som behöver göras. Det tyckte de var jättespännande.

I vår genomgång hittar vi få konkreta resultat av samarbetet.

– Det jag nu sagt är ju ett exempel. Men att förändra ett system på ett år, som ett projekt pågår, går inte. Det är en mycket mer långsiktig attitydpåverkan. Jag ser det som att utbytet sår frön, både här och där som kan leda till vidare kontakter.

Förekommer det sådana kontakter nu?

– Vi jobbar med ett konkret projekt om vatten och vattenrening, både här och där. Vi tittar på hur vi kan ta hand om avloppet på ett bra sätt. Det projektet är på gång och efter våra inledande kontakter har vi sett att det är något där vi kan konkretisera och göra något riktigt bra som bägge parter kan ha nytta av.

– En annan tanke är att se om vi kan utveckla utbildningssidan, med att vi har utbytesstudenter på gymnasienivå och erbjuda mandarin som språkval på vår gymnasieskola. Så de korta projekt vi haft leder till tankar att vi kan utveckla samarbetet i fortsättningen.

Varför ska svenska kommuner ägna sig åt demokratiarbete i andra länder?

– Jag delar inte uppfattningen att det inte är en kommuns uppgift att arbeta för demokrati i andra länder. Vill staten eller regeringen via Sida och Sala-ida att kommunen ska medverka i processen så är det självklart att vi ska ställa upp. Vi får ju täckning för våra medkostnader och då undrar jag varför vi inte ska göra det. Det ger mervärde för de som åker dit och vi kan lära av andra länder.

– Vi ska medverka till att vi får en bättre värld, och där tycker jag att kommunen har ett ansvar också. Men det är ju inte så att kommunen ställer upp med pengar, då hade det varit en annan sak. Vi är ett verktyg och en länk.

På ett ställe skriver ni att ni ska lära er mer om det politiska systemet i Kina – vad har Vara kommun att lära av en diktatur?

– Vi ska lära oss hur det fungerar för att kunna samarbete bättre framgent. Det handlar ju också om hur vi inte ska göra. Men det viktiga har varit att lära sig mer för att vi ska kunna samarbete bättre. Det gör ju också att vi bättre kan sprida det demokratiska tänkandet.

Ni talar också om affärsutbyte och om att knyta kontakter mellan näringsliven i Vara och Huangshan – har projekten lett till några konkreta resultat?

– En sak som det lett till är att det just nu pågår en turistresa med folk från Vara-bygden som är i Kina och bland annat besöker Huangshang. Det beror på det här initiativet. Just nu är det ett 25-tal personer på resan. Det är ett rent konkret utfall av att Huangshan vill och har jobbat med att få fler turister från västvärlden och bygga upp turistnäringen.

– Vi har också två andra företag som har sporadiska kontakter, men det har inte lett till något än. Men vi har i alla fall sått frön.

Blir det några fler resor till Huangshan i framtiden?

 – Vi har ett styrnings- och ledningsprojekt som blivit godkänt av ICLD och vi åker en grupp från Vara till Kina i månadsskiftet november/december. Då ska vi prata om skolan och hur vi kan samarbeta mellan våra skolor. Vi ska också prata om näringslivsfrågor och om det finns något ytterligare där, och det här miljöprojektet.

Vara kommun och Huangshan vill stärka förbindelserna mellan städernas näringsliv. Målsättningen är att knyta affärskontakter och öka förståelsen mellan kulturerna.

Här är ansökan, beslutet från Sala-ida och Vara kommuns slutrapport.

Det här gjorde de:

Besöket i Kina i september 2008 inleds med en dags sightseeing i Peking och fortsätter sedan med flera dagars besök på fabriker och företag i Huangshan.  En dag ägnas även åt ett besök i det populära turistmålet Gula bergen där delegationen  bland annat åker linbana.

I februari i år kommer den kinesiska delegationen till Sverige. De bor på konferensanläggningen Bjertorps slott, diskuterar framtida samarbeten samt besöker en biogasanläggning och Jultorp , en ranch där man kan ägna sig åt westernridning.

Vill du veta mer vad som hände under resan? Här är schemat i Kina och här är schemat i Vara.

Kostnad: 355 919 kronor

Resultat: Även den här gången hittar vi få konkreta resultat: en handlingsplan för internationellt turistutbyte skrivs ihop och kontakter mellan researrangörer i de olika länderna upprättas. I en intervju pekar Varas kommunalråd Jan-Erik Wallin på att ett privat företag i kommunen ordnat en turistresa till Huangshan och att ett 25-tal personer befinner sig i Kina just nu.

I handlingarna kan man läsa att de båda kommunerna haft som mål att öka turismen städerna emellan. Man har dock insett att detta kan bli svårt eftersom större städer i regel är populärare som resmål än mindre kommuner likt Vara och Huangshan.

Snart kan du läsa en intervju med Vara kommuns kommunalråd Jan-Erik Wallin där han ger sin syn på biståndssamarbetet. 

Varas politiker och tjänstemän ska enligt projektbeskrivningen lära sig mer om det politiska systemet i Kina. Samtidigt ska de kinesiska representanterna lära sig mer om hur Vara styrs. Ambitionen är att ta fram förslag på hur man ska stärka demokratin, det lokala engagemanget och landsbygden. Tanken är att bättre kunskaper om varandras politiska system ska göra samarbetet enklare längre fram.

Här kan du läsa ansökan, beslutet från Sala-ida och kommunens slutrapport. Här är dessutom en avstämning från Sala-ida.

Det här gjorde de:

I juni 2007 åker fem personer från Vara kommun till Kina för en fyra dagar lång resa. Sällskapet besöker bland annat ett flertal skolor och mindre byar samt en persiko- och teodling. En hel dag ägnas åt sightseeing i Gula bergen med besök på ett flertal utsiktspunkter.

Besöket återgäldas i januari 2008 då representanter för Huangshan kommer till Vara. De besöker lokala industrier som ett lager, en anläggning för avfallshantering och ett nybyggt hyreshus. Första kvällen avslutas med middag på Bjertorps slott och andra kvällen med bowling. Besöket finansieras av de beviljade biståndspengarna från Sida.

Kostnad: 398 813 kronor.

Resultat: Projektet mynnar ut i en skrift med förslag på hur det lokala engagemanget kan stärkas. Vara kommun föreslår bland annat mingel med gratis fika i anknytning till fullmäktigesammanträden. Tanken är att kommuninvånarna ”på ett lättsamt sätt ska få kontakt med politiker och kunna föra fram åsikter, diskutera och argumentera för sin sak”, som det heter i utvärderingen. Kommunen föreslår även rådslag på internet och promenader ”där tjänstemän och invånare kan gå runt och titta på olika saker som behöver åtgärdas”.

Huangshans idéer är mindre konkreta: staden nämner bland annat att sjukvården och infrastrukturen ska stärkas, men det är oklart om man vill göra detta som del av det kommunala partnerskapet eller på egen hand.

Kinesisk opera i Vara, sightseeing i Kina och resor för närmare 700 000 kronor. Så spenderades delar av de över två miljoner kronor i biståndspengar som Vara kommun fått från Sida.

Vara kommun har fått sammanlagt 2,1 miljoner kronor av Sidas biståndspengar för ett samarbete med den kinesiska miljonstaden Huangshan. Pengarna har betalats ut av organisationerna Sala-ida och ICLD och har gått till fyra konkreta projekt: Lokal demokrati och landsbygdsutveckling, Lokal ekonomisk utveckling, Kulturell tradition i förändring och ett skolutbyte mellan gymnasieskolan i Vara och en skola i Kina.

Inom ramen för de fyra projekten och en förberedande fas har det hittills blivit 15 tur- och returresor då Varas representanter rest till Kina och politiker från Huangshan rest till Sverige. Den sammanlagda kostnaden  för flygbiljetterna är nästan 700 000 kronor. Med på de flesta resor är kommunstyrelsens ordförande Jan-Erik Wallin (M), kommundirektören Gert Norell samt flera andra ledande politiker och höga tjänstemän i kommunen. Huangshan i Kina representeras av bland annat dess borgmästare.

I de följande bloggposterna granskar vi projekten. Har Vara lyckats stärka demokratin i Huangshan, på vilket sätt bidrog en kinesisk opera i Vara till lokaldemokratin i Kina och vad gjorde Varas lokapolitiker under biståndsresorna?

Snart drar vi alltså igång granskningen av Vara kommun. Så här har Sala-idas och ICLD:s budget sett ut sedan 2005.

Sala-ida har fördelat pengar sedan 2005 till kommunala partnerskap. Summan har varierat från år till år – från åtta miljoner förra året till 47,6 miljoner 2006.

2005: 37 727 000

2006: 47 595 000

2007: 28 545 000

2008: 8 000 000

ICLD, som nu tagit över ansvaret, hade i år 41 miljoner kronor att fördela till kommunala partnerskap. Organisationen konstaterar dock i ett mejl till Sida att man enbart behöver 15 miljoner kronor för 2009 eftersom de äldre projekten fortfarande finaniseras av Sala-ida. De 26 miljoner som inte används 2009 behövs nästa år, konstaterar ICLD.

Svenska kommuner har sedan 2005 fått närmare 122 miljoner kronor i biståndspengar från Sida för kommunala partnerskap med andra länder. I den här bloggen ska SvD.se granska kommunala politikers resor till biståndsländer, tveksamma projekt och systemet som gör det möjligt. 

Varje år delar Sida ut miljontals kronor genom Sveriges kommuner och landsting för att svenska kommuner ska hjälpa till att minska fattigdomen och stärka demokratin i biståndsländer.

Men vad har pengarna egentligen gått till? SvD.se ska granska hur Sidas biståndspengar till de kommunala partnerskapen har använts. Vi tittar närmare på kommunernas samarbeten med andra länder och undersöker resultaten.

Under de första åren fördelades Sidas pengar till de kommunala partnerskapen genom ett dotterbolag till Sveriges kommuner och landsting (SKL) med namnet Sala-ida. Sedan drygt ett år tillbaka är verksamheten överförd till en ny organisation, ICLD eller Internationellt centrum för lokal demokrati. Även denna organisation är knuten till SKL, som har en majoritet i styrelsen. Pengarna kommer dock fortfarande från Sida.

Vårt arbete började med att ta hem sammanfattningar av samtliga projekt som beviljats pengar av ICLD. Vi har också tittat närmare på tiden då Sala-ida godkände projekten och fördelade biståndspengarna.

Först ut i vår granskning är Vara kommun – en kommun som själv anser att deras projekt är lyckade. I eftermiddag börjar vi redovisa vad kommunen gjort i Kina, vad det kostat och vad som egentligen kommit ut av de fyra projekt som kommunen hittills fått 2,1 miljoner kronor till.

Under veckan kommer vi att fortsätta vår granskning i realtid. Vi tittar närmare på fler kommuner, men även det system som de verkar i.

Vi vill också ha din hjälp. Var delaktig i granskningen – passa på att titta på din egen hemkommun. Här hittar du projekten i organisationernas databaser:

http://www.salaida.se/portal/kommunala-partnerskap/projektdatabas

http://www.icld.se/projectdb.pab

Vad gör din kommun, till vilka länder flyger ditt kommunalråd och hur mycket har det egentligen kostat? Läs de handlingar vi begär ut och bilda dig din egen uppfattning. Har vi missat något, finns det mer att hämta? Eller vet du mer som vi inte kan hitta, mejla oss: granskar@svd.se

Självklart gäller meddelarskydd.

Journalistik brukar lite förenklat komma till efter följande modell: faktainsamling – intervjuer – bearbetning (det vill säga att skriva eller klippa ihop ett reportage) – presentation. I bästa fall får läsarna möjlighet att kommentera eller tycka till om den färdiga artikeln eller inslaget efter att det redan har publicerats.

I den här bloggen vänder vi på metoden: Allt grävande sker i realtid. Vi kommer att granska kommunpolitikers resor till biståndsländer och de Sida-finansierade organisationerna som delar ut pengar.

Reportrarna Alexandra Hernadi och Tobias Olsson rapporterar kontinuerligt om varje steg i jobbet. Handlingar som begärs ut länkas upp här direkt när vi får dem. Intervjuer skrivs ut med en gång efter att de genomförts och intressanta fakta eller avslöjanden som döljer sig i handlingarna publiceras direkt.

Det här betyder att du som läsare kan följa det journalistiska arbetet i realtid. Men det betyder också att du kan påverka metoden och innehållet. Vi vill ha dina tips på hur vi går vidare med fallen vi granskar. Vem bör vi intervjua och vad vi bör lyfta upp?

I det första fallet som vi granskat, Vara kommun, har vi fuskat lite och grävt i förväg. Flera intervjuer är genomförda och handlingar redan beställda. Vi ville helt enkelt veta om det var värt att titta på den här typen av kommunsamarbeten innan vi startade bloggen. Svaret blev ja.

Men så kommer vi inte att arbeta framöver. När de andra kommunprojekten granskas kommer vi att hålla oss strikt till realtidsprincipen. Välkommen att följa vårt arbete och hjälpa oss med det.

KRISTIAN LINDQUIST, NYHETSCHEF SVD.SE