Apropå Nils Lorents Sjöberg och den litterära glömskan, i förra helgens bokkrönika skrev Annina Rabe om Ethel Turners Sju syskon - sju rustibussar i Australien. Läsupplevelsen var en av hennes starkaste som barn, något hon delar med ett antal väninnor. Samtidigt tvivlar hon på att dagens barn kan ta till sig boken på samma sätt. Läs krönikan här.

Att det gamla Z-salenevenemanget återupplivas har förstås en del med Åke Hodell att göra. Inte minst det faktum att den första Hodell-biografin utkommit nu i höst. Magnus Haglunds bok fungerar väl båda att sträckläsa och bläddra i. 60- och 70-talets kultursverige tycks vara fullt av anekdoter och bisarra upptåg, något jag slogs av även när jag läste Niklas Rådströms En handfull regn härom året. Konsten är lika mycket lek som pretentiöst pannrynkande.

Ta beskrivningen av uppsättningen av Hodells hörspel Mr Smith in Rhodesia i mars 1970. Här används en skolklass som lånats från Engelska skolan, för att få fram det korrekta Oxfordengelska uttalet. De repliker barnen uttalade skulle tyvärr visa sig impopulära hos föräldrarna. Det växlade mellan saker som: ”Mr Smith is a good white man” och ”Mr Smith is a murderer”. När barnen berättade om pjäsen hemma ledde det till skandalrubriker som spred sig utanför Sveriges gränser, som Daily Telegraphs löpsedel “Children in Race Hate Radio Trial”. Anna Odell-debatten ter sig plötsligt som en mycket mjäkig historia.

Onsdag den 18 november har den som befinner sig i Stockholmsområdet chansen att uppleva en klassiker på nytt. Samma datum år 1963 presenterades nämligen den svenska konkretismen för första gången på en scen, i ABF-husets Z-sal. Nu framför några av de som var med 1963 tillsammans med ett urval av dagens unga författare Åke Hodells texter i samma lokal. Den som vill vara med och se historia (åter)skapas dyker upp kring 18.00, inträde 50:-.

Förra veckan utkom De Nios litterära kalender 2009 med tema Stina Aronson. Och ungefär samtidigt gav förlaget Rosenlarv ut sin tredje Stina Aronsonbok, diktsamlingen Tolv hav. I Rosenlarvutgåvan presenteras dikterna med ett lyriskt förord av Anna Jörgensdotter. Dessutom följs dikterna av Nina Lekanders informativa efterord, den perfekta introduktionen för Aronsonnybörjaren. Där närläser hon en handfull av dikterna.

Aronsons poesi leker med idén om det kaotiska, hela tiden längtar diktjaget efter ett annat tillstånd där allt i universum blir uppenbarat. Det är en väg som går genom våldet och passionen. ”Jag kom ju hit/till vulkanerna och krigen/för att söka mig stillhet”. Lekander talar det om den nietzscheanska tendensen, både hos Aronson och annan modernistisk svensk poesi.

Lekander visar också hur Aronson skriver om strävan tillbaka till ett tillstånd innan uppdelningen i dikotomierna man och kvinna, modernitet och natur. Det syns tydligt i samlingens många kärleksdikter. I de dikter där jaget räknar upp sina kvinnliga egenskaper och åkallar Mannen finns en frustration och en halvhet. Men i dikter som ”Alla är ett…”, där en kyss låter jaget uppgå i universum, har varken jaget eller den älskade något genus. Det smälter bort med passionen och uppgåendet. Lekander tolkar det som att den ”manliga” kyssen behövs för att förlösa jaget, men här saknas egentligen markeringar av så väl manlighet som kvinnlighet.

Den ursprungliga passionen tycks för Aronson inte vara förenlig med de förhärskande bilderna av kvinnligt och manligt. I ”Äktenskapsbrott” har diktjaget genom att leva ut erotiskt överstigit gränsen och skriker efter att bestraffas:

Jag är ingen kvinna
ingen gästfri famn,
ingen vit bassäng kring din springbrunn.
Döda mig med en rå död
Ett steg från aningen till gåtan är jag,
en ton som väcker oviss längtan.

Under gårdagens releasefest för De Nios litterära kalender 2009 talade Malte Persson om sin text i kalendern, "Nils Lorents Sjöberg och den litterära glömskan".

Sjöberg var samtida och vän med Leopold. I sin essä diskuterar Malte Persson "litteraturhistoriens selektiva minne", utifrån den glömskans skugga som både Sjöberg och Leopold hamnat i.

Till skillnad från de flesta texter av den här typen rör det sig däremot inte om en fullständig äreräddning. Finns det egentligen så mycket om Nils Lorents Sjöberg som är värt att minnas? Eller framförallt att läsas? Persson hittar en strof, men inte så mycket mer.

Inte heller hittar man så mycket att läsa av Sjöberg om man letar på nätet. Däremot något litet om honom, i Svenskt biografiskt handlexikon. Här ges en av ledtrådarna till att man glömt honom, att det främst var hans idéers sammanfallande med tidsandan som gav honom hans samtida hyllningar, vilket gjorde honom mindre relevant när tidsandan ändrades. Persson tillskriver också levnadskraften hos den litteraturhistoriskt bevarade Sjöbergstrofen just det faktum att den så väl passar vår egen tids sätt att tänka.

En intressant läsning av Sigrid Undsets Jenny hittar man på litteraturbloggaren Kajsas We tell ourselves stories in order to live our lives. Här ligger fokus på bilden av kvinnlig sexualitet i romanen. Kajsa tar också upp den starka sympati man känner för de manliga karaktärerna, en sympati Undset mycket medvetet bygger upp genom att växla mellan Jennys och männens perspektiv.

Fick mail idag, från en Lars Reimers, som undrar om jag inte ska ha ryskt tema. Något tema blir det kanske inte, i alla fall inte inom överskådlig framtid, men jag har funderat på att tipsa om Ivan Turgenjevs novell ”Mumu” ett bra tag nu.

Jag har alltid gillat berättelser som lyckas manipulera läsaren till att gråta. Visst, det kanske inte alltid är de mest häpnadsväckande konstverken i världshistorien, men det är ändå fascinerande att något så enkelt som bokstäver tryckta på papper kan få en att reagera rent fysiskt. Jag behövde inte läsa långt i Mumu för att förstå att det här var den typ av berättelse som skulle lyckas framkalla tårar. Den dövstumma, livegna jätten Gerasim är lite för mycket på alla sätt och vis, och ändå inte en helt klichémässigt helgonlik karaktär. Tillräckligt levande för att framkalla verklig empati.

”Mumu” ingår i Herrgårdsnoveller, utgiven av Tiden i deras Ryska klassikerserie. I Nils Åke Nilssons förord kallas novellen lite diplomatiskt för ”lätt sentimental”. Det kan man lugnt säga, men samtidigt finns ett kyligt drag, ett slags hopplöshet även i det sockersöta, som ursäktar det som till att börja med kan se ut som lättköpta poänger, som gör den läsvärd även bortom den snabba känslomässiga kicken.

För ett par veckor sedan skrev jag om Sigrid Undset, som är dubbelt aktuell i höst. Utöver en nyöversatt biografi återutges alltså hennes fascinerande roman Jenny (1911) på svenska. 

Jenny ser inledningsvis ut att vara en glättig emancipationshistoria. Liksom till exempel Lefflers Kvinnlighet och erotik utspelar den sig till stor del i Italien, som får tjäna som en bild för kvinnans nya möjligheter till att leva och röra sig fritt.

Fast till skillnad från många av den kvinnliga frigörelselitteraturens hjältinnor lyckas Jenny aldrig förankra sin frigörelse i ett enkelt relationsval. Hon hittar aldrig vare sig den där tråkiga mannen hon bör göra sig av med för att kunna leva på riktigt, eller den riktiga Mannen som kan göra hennes liv helt.

Snarare driver hon distanserat fram i livet utan att kunna fästa sig riktigt vare sig vid den konst hon tycks ha sådan talang för, eller någon annan människa. Trots att de flesta män – och även någon kvinna – förr eller senare finner henne oemotståndlig, verkar hon själv aldrig kunna möta sådana känslor.

Det är något mystiskt, närmast gotiskt i den här oförmågan. Ska man se Jenny som ett slags helgongestalt, eller tolka hennes tomhet psykoanalytiskt med hjälp av den barndom som Undset skissar? Gotisk är också de skumma speglingar och förskjutningar som ständigt sker i Jennys relationer, inom hennes familj och gentemot de män hon ger sig i kast med.

Familjen verkar generellt rutten i romanen, klaustrofobisk och krävande. Enbart när de unga tar sig ut på kontinenten, lämnar den borgerliga familjens övervakningsmekanismer, har de en möjlighet att frigöra sig. Och ändå är det just i barnet och moderskapet som Jenny tror sig kunna se en räddning för sig själv, även om man som läsare lätt ser risken att hon enbart kommer att reproducera den kvävande närheten.

Jenny är fascinerande inte minst för att romanen tydliggör likheten mellan den kvinnliga frihetens hjältinnor och den manliga melankolikern som är 1900-talslitteraturens karaktär framför andra. Det Jenny kämpar för är i slutändan vare sig att få leva ett liv som fri konstnär eller att själv få bestämma över sitt privatliv. Snarare är det en kamp för att inte behöva kämpa eller stå för någonting entydigt. Att trots att hon är ”kvinnlig romanhjältinna” helt enkelt kunna vara en vanlig självupptagen och intetsägande romankaraktär.

Romanmännen försöker alla läsa Jenny och göra henne till något hanterbart, men hon väljer själv att göra sig otillgänglig för tolkningar, och gör det även omöjligt för läsaren att få svaret på vem hon egentligen är. Ett ställningstagande för integritet till varje pris.

Vågorna har jag skrivit om ett par gånger här på bloggen, men vill man få ytterligare en bra ingång till denna vidunderliga roman innan man tar sig an den ska man ta sig till Göteborgs stadsbibliotek på onsdag klockan 18. Då talar Jenny Tunedal, som skrivit förordet till den senaste utgåvan, om Vågorna och Woolf i poesihörnan.