Swedish author and anti-war activist Jan Myrdal, 82, has sparked outrage following a public lecture in which he appeared to welcome the killing of Swedish, US and other soldiers.

"My anger is so strong that I can feel the taste of blood in my mouth when I see TV pictures of US marines, Swedish mercenaries or Nato soldiers in Afghanistan, " he told an audience at St Xavier's College in Mumbai, India.

  "And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one."

  The comments were made on Saturday, a day before two Swedish soldiers were shot dead by an attacker disguised as a police officer, when they were patrolling in northern Afghanistan.

Långt-bort-i-stan-doktrinen har varit vägledande för försvarspolitiken i Sverige, men efter Georgienkriget 2008 har Folkpartiet steg för steg valt att lyfta Sverigedoktrinen. Det är synnerligen välkommet. 

Jag har träffat Allan Widman, som är ordförande i den arbetsgrupp som tar fram FP:s nya försvarspolitiska program.

CA: President Obama presenterade bara för några dagar sedan en försvarsöversyn som fäster större vikt vid Europa än vad som gjordes under Bushadministrationen. På motsvarande sätt väntas Natos nya strategi åter ställa Europa i fokus. Vilka är de fundamentala säkerhetspolitiska parametrar som motiverar en omläggning av den svenska försvarspolitiken?

AW: Som alltid påverkas vi mest av Ryssland. Nationell revanschism, auktoritärt styre och militärt svällande muskler är en oroande kombination. Utgången är inte given, men det är glest mellan goda nyheter. Vi anser att man inte längre kan sticka huvudet i sanden.

CA: Hur passar Sveriges ensidiga solidaritetsdeklaration in i bilden? Vi tar på oss ett stort ansvar för säkerheten i vårt närområde?

AW: Sverige kan inte – och har aldrig kunnat – på egen hand anta allvarliga utmaningar mot vår säkerhet. Problemet med den ensidiga solidaritetsförklaringen är att den röjt en brist på säkerhetspolitisk klarsyn. Förutom Finland har alla våra grannländer runt Östersjön sin säkerhet förankrad i Nato. För dem kommer det transatlantiska samarbetet alltid att vara överordnat såväl ensidiga svenska löften om hjälp som solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget.

Säkerhetspolitiska överväganden bygger inte på stolta deklarationer utan på konkreta förberedelser och förmåga att kunna agera. Här har både Sverige och EU en bit kvar.
 
CA: Det summerar till en ökad osäkerhet om framtiden. FP är ju för ett svenskt medlemskap i Nato men det lär dröja. I Sälen avvisade Fredrik Reinfeldt tanken på en för-och-nackdels-utredning under nästa mandatperiod. Kommentar?

AW: För dem som under lång tid följt Sveriges politiska och militära anpassning till Nato är det uppenbart att det finns ett demokratiskt underskott i frågan. Vårt beroende av Nato växer för varje år, men ingen talar om det.

Precis som Finland måste Sverige släppa fram en debatt. En bra början är att så fort möjligt utreda politiska och andra konsekvenser av ett fullvärdigt medlemskap. Utanför Nato blir vårt beroende av samarbete till sist en risk. Beroenden måste vara ömsesidiga.

CA: Som jag ser det är medlemskap i Nato inte någon ersättning för en ökad nationell försvarsförmåga. Vid sidan av att faktiskt vara med skulle väl också medlemskap göra det svenska försvaret effektivare, eller?

AW: Tveklöst. Samordningsmöjligheter ifråga om underhåll, utveckling och utbildning är bara några exempel på viktiga fördelar. Annat handlar om bättre tillgång till underrättelser; både i vår närhet och i internationella operationsområden. Svenska soldaters säkerhet förbättras.

Vårt behov av och förmåga till samverkan med Natos stridskrafter tryggas som fullvärdiga medlemmar. 

CA: Försvarsmakten har börjat återta vissa förmågor, till exempel krigsplacering av personal och fältövningsverksamhet, som förpackades i malpåse i samband med att försvarspolitiken gjorde en strategisk blackout. FP:s återtag innebär väldigt mycket mer. Vad ska försvaret vara rustat för som det inte klarar i dag?

AW: Viktigast är förmågan att strida i större enheter. Vi vill att arméstridskrafterna organiseras i brigader. Det gör att vi kan möta, hejda och slå organiserade motståndare. Denna förmåga är också grunden för att vid en försämrad omvärldsutveckling växa i volym.

Som medlemmar av EU och kanske Nato måste vi också förbereda oss för att effektivt hjälpa andra. Vår förmåga att snabbt och säkert projicera militär makt är idag begränsad.

CA: Ge några exempel på hur stridskrafterna ska vidmakthållas eller stärkas!

AW: Armén ska i huvudsak bygga på kontraktssoldater, som varvar insatser och krigsförbandsövningar med civilt arbete eller utbildning. Genom att behålla dem längre minskar kostnaderna för utbildning samtidigt som civil kompetens tillförs vårt försvar.

Viktig och dyrbar materiel som robotar, stridsvagnar, stridsfordon och artilleri ska inte avvecklas utan användas.

CA: Och flottan och flyget?

Utvecklingen av nya ytstridsfartyg och ubåtar får inte leda till att vi tvingas minska antalet fartyg ytterligare. Visbykorvetterna måste klara de uppgifter som utlovats. Annars ska vi inte ta leverans av dem.

Våra åtaganden både här hemma och internationellt kräver att vi kompletterar med större enheter. Det finns gott om beprövade understödsfartyg och fregatter att köpa internationellt. Egen, ny utveckling blir dyr och riskfylld.

Ett flygvapen är inte bara flyg, utan också vapen. Bristerna ifråga om beväpning, sensorer och flygtrim för piloterna måste åtgärdas. En luftförsvarsutredning som återställer balansen och ger ett fullgott underlag för framtida vägval måste tillsättas. I avvaktan härpå bör inte några stridsflygplan eller stridsledningscentraler avvecklas.

CA: FP:s nya försvarspolitiska program innebär en markant styrkeuppbyggnad, om än från låg nivå. Jag antar att du informellt har diskuterat återtaget med personer i försvarsmakten. Vad har du fått för reaktioner?

AW: De flesta inser att läget blivit mer bekymmersamt. Anfallet mot Georgien och stora ryska övningar i vårt närområde gör intryck. Den ”strategiska timeouten” har under lång tid undergrävt vår förmåga. Utan krigsförbandsövningar, krigsplaceringar och försvarsplanering har allvarskänsla och operativt tänkande avtagit.

Redan med de resurser som försvaret idag förfogar över kan mycket åstadkommas. Bara vi orkar ta hand om och sortera soldater och materiel till krigsdugliga insatsförband.

CA: Jag vet också att ni fäster särskild vikt vid Gotland och vill skapa en särskild Gotlandsbrigad. Förklara!

AW: Försvaret av Gotland är viktigt ur flera synpunkter. Dels ska ön försvaras som en del av Sverige. Dels betyder Gotlands läge mycket för försvaret av Sverige. Gotlandsbrigaden behöver utformas med båda dessa utgångspunkter. Därför krävs både mekaniserade förband, långräckviddiga robotar och skydd i form av markbaserat luftvärn.

CA: Ni vill också få till ett bättre samspel mellan försvarsmakten och politiken genom en ny ledningsorganisation. Hur vill du beskriva problemet och vad ni vill göra åt det?

AW: Dagens Högkvarter har en otydlig ansvarsfördelning. I stort sett alla generaler tecknar firma gemensamt. Det har lett till en rad av dåliga beslut som man sedan fått ta tillbaka. Samtidigt är det närmast omöjligt att utkräva ansvar.

Högkvarteret bör göras om till en stab med ansvar för insatsledning och försvarsplanering. Vapengrenschefernas roll bör stärkas och en regional indelning återtas. Militärområdena i landet bör ledas av generals- eller amiralspersoner.

 
CA: Jag hade hellre sett att värnplikten utvecklats än avskaffats. Frågetecknen haglar när det gäller det nya personalförsörjningssystemet och det handlar om helt basala frågor som kostnader och rekrytering. Hur ser du
farhågorna? Är det något FP vill ändra på?

AW: Ja, jag upplever att man gör det mer komplicerat än nödvändigt. Det främsta motivet bakom pliktens avskaffande var att kunna använda soldaterna där de behövs. Men man borde kunna tillvarata många av de övriga delar som fanns i värnpliktsutbildningen och regelverket för t ex reservofficerare.

Folkpartiet vill att Pliktverket kvarstår som självständig myndighet. Det är en förutsättning för att plikten på nytt ska kunna aktiveras om vår beredskap så kräver.

CA: I en PM från i höstas betonade arméinspektören Berdnt Grundevik att ju längre tid som flyter mellan
utbildning och insats, desto starkare blir risken för att motivationen ­på grund av familj, jobb och så vidare hos de kontrakterade soldaterna ska minska.

AW: Jag delar arméinspektörens uppfattning. Därför bör flertalet insatserna ske relativt tidigt efter att soldaten utbildats. Samtidigt utgår jag från att de ekonomiska incitamenten utformas så att det blir attraktivt även för äldre soldater att delta.

CA: Finns det någon motsättning mellan att stärka försvaret i Sverige och ett fortsatt starkt engagemang Afghanistan?

AW: Nej. Utgångspunkten är ju att vi bygger säkerhet tillsammans med andra. Genom att vi tar vår del av bördan i Afghanistan stärker vi solidariteten med andra. Dessutom är deltagande i internationella insatser viktiga bevis för att utbildning och materiel klarar skarpa förhållanden. Viktigast är dock insikten om att även säkerheten globaliserats.

CA: Är inte det här mest utspelspolitik inför valet för att ta missnöjda moderatröster? Kommer ni verkligen att ta strid i Alliansen för det svenska försvaret?

AW: Jan Björklunds engagemang för ett starkt svenskt försvar borde inte gå att ta miste på. Vi har redan tagit strid och kommer naturligtvis att fortsätta. Insikten om att detta är rätt och riktigt växer; både inom och utom FP.

CA: FP:s program för att stärka det svenska försvaret kommer rimligtvis att kräva höjda försvarsanslag, eller hur?

AW: Ja, utan tvekan. Mycket handlar om att prioritera operativ förmåga, men ett höjt försvarsanslag är nödvändigt. Finland och Norge har redan fattat sådana beslut. Trovärdigheten kräver detsamma av Sverige.

”Arbetet med att bygga en gemensam lägescentral för Försvarsmakten läggs ned. Beslut om ett fortsatt utvecklingsarbete avseende gemensam lägesinformation underställs regeringen.”

Så skrev ÖB Sverker Göranson på Brännpunkt den 19 december 2009. Jag välkomnade det beslutet under rubriken ÖB har stoppat det framrusande tåget, liksom att ÖB meddelade att nedläggningen i Hästveda skulle senareläggas. ÖB visade därmed lyhördhet inför den massiva kritik som har riktats mot arbetet både i sak och i process.

Men tåget rusar tydligen vidare – och utan att ha underställts regeringens körorder. I stället för att lägga ned den sista resten av det nätverksbaserade försvaret kommer uppgifter som tyder på att man smygvägen fortsätter arbetet med den gemensamma lägescentralen GLC/NOC.

Samtidigt råder det oklarhet om Hästveda. I morgon ska besked lämnas om den så kallade omstruktureringsordern. I ett utkast sägs att Hästveda ska läggas ned 2014 – och alltså varken bli föremål för regerings- eller riksdagsbeslut om Hästveda överhuvudtaget ska avvecklas.

Som framgått tidigare inlägg i SvD av mig själv och andra är detta minst sagt kontroversiellt. I den interna striden på Högkvarteret förespråkas nu även en öppnare skrivning med nedläggning av Hästveda tidigast 2014 och i takt med andra omstruktureringsåtgärder.

Allt annat vore orimligt i sak. Dessutom är nedläggningen av Hästveda inte en fråga som C Prod äger – den är politisk.

En poäng med EU:s Lissabonfördrag är att det ska bli en tydligare ansvarsfördelning; typ att det ska finnas ett telefonnummer som USA:s president kan ringa.

Men det kommer att ta sin rundliga tid innan kompetensfördelningen klarnar.

Som ett resultat har Barack Obama ställt in sitt deltagande i vårens toppmöte mellan EU och USA (det brukar äga två stycken varje år, ett i Europa och i USA). Motiveringen är att efter Lissabonföredragets ikraftträdande har det blivit oklart vem presidenten egentligen ska träffa.

EU symboliseras fortfarande av en telefonkatalog och det är kaotiskt i växeln.

Utrikesminister Carl Bildt är en av deltagarna när Nato och EU-kommissionen tillsammans med en rad tankesmedjor ordnar en global jam om de stora freds- och säkerhetsfrågorna. Det ska utbytas tankar och hjärnstormas om allt från Afghanistan till miljön.

Jammen startar kl 12 den 4/2 och avslutas den 9/2.

Gå hit för att jamma.

Judarnas historia i Polen är mycket mer än Förintelsen. Som jag skrev i söndags kommer museet för judarnas historia i Polen att öppna 2012. 

Det är dock möjligt att redan nu besöka museett. Det är bara ett klick bort.

Om man vill veta mer om  just Förintelsen ligger också Auschwitz bara ett klick bort.

Mer om Polen kan man läsa om i Jakub Swiecickis utmärkta pocket 

Polen utgiven 2009 av SNS.

Valårets första tv-sända partiledardebatt avslöjade ett par saker. Det blev tydligt hur illa det har varit för Alliansen att Fredrik Reinfeldt har varit så upptagen med EU-ordförandeskapet. Samspelet mellan Alliansledarna kräver att alla är med – och Reinfeldt har saknats. När hela kvartetten står mot den rödgröna trion blir det uppenbart vilket regeringsalternativ som är det mest stabila och samspelta. I den meningen tog Alliansen hem spelet. 

Ska man se till de enskildas prestationer var det Fredrik Reinfeldt som gjorde bäst i från sig på Allianssidan, medan Mona Sahlin lyckades bäst av De rödgröna. Den senare vinnaren kan räkna hem sin seger mycket tack vare Peter Erikssons närvaro och Maria Wetterstrands frånvaro. Eriksson var definitivt svagast av de tre på vänsterkanten, rörig och arg. På högerflanken var Göran Hägglund ovanligt tystlåten och gjorde minst avtryck. 

Debattens två Vad säger karln? :

1) Lars Ohly debatterar de svenska fredsbevarande närvaron i Afghanistan och berättar för Maud Olofsson att man "inte kan bomba fram jämställdhet". Kan någon berätta för vänsterledaren att svenska soldater i Afghanistan inte bombar människor? Det är pinsamt och lågt av Ohly att tala om den svenska närvarons syften i Afghanistan på det viset. 

2) Peter Eriksson håller i ett avsnitt om jämställdhet en lång utläggning där han först medger att enskilda människor själva vet bäst hur deras liv ska utformas men därefter berättar att när man sätter ihop alla dessa enskilda till ett samhälle, så vet de ändå inte bäst. Kontentan blir att de måste tillrättavisas och styras. Skulle det där vara latteliberalt?

Debattens jobbigaste: 

Mona Sahlins benägenhet att leverera självklarheter + Namn Efternamn och låta som om hon just fyrat av en relevant uppläxning. Typexempel: 

– Skolan är en del av samhället, Jan Björklund. 

Debattens modigaste: 

Att som politiker välja den skakiga vägen som kallas mediekritik är alltid farligt och brukar bara innebära mer besvär för politiker. Men igår lyckades Fredrik Reinfeldt göra detta på ett lugnt och sakligt sätt när han besvarade Lars Ohlys anklagelse om att Reinfeldt skulle ha startat burkadebatten. 

Statsministern tog bollen och kastade den genast i riktning mot P1/Sveriges radio och menade att frågeställaren kanske borde besvara varför frågan alls diskuteras. (Debatten sattes igång när Sahlin/Reinfeldt frågades ut i P1 tidigare i veckan.) En relevant invändning. Inte minst med tanke på att blocken inte skiljer sig åt i syn. 

När det gäller förmåga till konkretion blev det däremot jämnt skägg mellan lagen. Båda sidorna är i skriande behov av gemensamma förslag som syftar framåt – konkreta sådana. Debatten var alldeles för luddig och område efter område avhandlades i termer av "satsningar", utan att dessa specificerades närmare än att de egna var "bra" och motståndarlagets var "dåliga". 

Det håller inte. Båda sidor måste släppa de breda penslarna och greppa konturpennorna. De rödgröna hänvisar ofta och gärna till besked som ska komma i april. Den som vill ha mer konkretion i valdebatterna måste nog ge sig till tåls tills dess. 

"efter att ha läst 'I Slept with Joey Ramone', en ny bok om Ramones sångare skriven av hans bror Mickey Leigh, inser jag att Johnnys konservatism inte var en nackdel för gruppen utan en förutsättning för dess framgångar.

Leigh skriver om hur Johnny drev på de andra slashasarna i Ramones. Under turnéer och repetitioner upprätthöll han disciplinen tills de kallade honom ”der Führer”. Han bestämde att alla skulle klä sig i jeans, t-tröja och motorcykeljacka, att det bara skulle vara hårt, vitt ljus på scenen och att bandet skulle spela snabbare och snabbare – allt för att skilja sig från de mjuka sjuttiotalsartister som Johnny tyckte var flummare och socialister."

Alla vill ha sin integritet och en privat sfär. Alla har också lite olika gränser för hur stor den ska vara och vad de accepterar för ingrepp i den personliga integriteten. Särskilt om säkerhetsfrågor ligger i botten. För de allra flesta gillar också säkerhet och är beredda att "betala" en del för att känna trygghet. 

När går staten för långt? Varför ska vi lita på den? Det är ofta knäckfrågan i debatterna kring integriteten och även om det är en ständigt pågående diskussion på fler håll än i Sverige just nu, så engagerar den inte så brett som man skulle kunna önska. 

Uppenbarligen är majoritetens beredskap att köpa trygghet för lite kontroll ganska hög. Kanhända är det i många demokratier ett tecken på att man litar till antingen rättssäkerheten eller den egna påsens rena mjöl. Det kan man ha synpunkter på, men jag gissar att det är anledningen till att integritetsdebatten engagerar ett sådan relativt fåtal, trots att det berör varenda en av oss. 

Det är i demokratier det. I auktoritära och totalitära stater ser integritetsfrågan lite annorlunda ut. Där är rättssäkerheten sällan något att hålla i handen. Inte heller kan man vila i tanken att yttrandefrihet, öppenhet och granskning begränsar kontrollen. Men ändå ser man förvånansvärt ofta att de breda lagren uthärdar massiv kontroll utan att begå revolution – för att det är tryggare. 

Dock är det en helt annan trygghet man får i utbyte mot att spela med. Här talar vi sällan om säkerhet gentemot yttre hot, terrorism och våld, utan helt enkelt en något sånär förutsägbar relation till den repressiva staten. 

Lite så tänker jag mig i alla fall relationerna mellan stat och individ i till exempel Kina. Hyfsat tydliga spelregler i en diktatur ger folk en möjlighet att ägna sig åt ett uthärdligt vardagligt människoliv, utan alltför stora kramper i själen. Och det är det de flesta vill. 

Ur det perspektivet förefaller ett ingrepp som det här, som oerhört korkat. New York Times berättar att den kinesiska regeringen för närvarande intensifierar sin kampanj mot pornografi. Ett led i kampanjen är att mobiltelefoniföretag fått i uppgift att suspendera sms-tjänsten när användaren skickat meddelanden med "illegalt eller ohälsosamt" innehåll. 

Om någon integritetskränkning har förutsättning att generera breda protester måste det vara den här. Du kan ta ifrån människor rätten att engagera sig politiskt, läsa deras mejl, öppna deras post och begränsa deras åsiktsfrihet. I förvånande hög utsträckning kommer de att acceptera – så länge deras vardagsliv tillåts lunka på relativt ostörda. Visst, de kommer inte gilla det, men de kommer heller inte ta riskerna som är förenade med upproret. 

Men att ta ifrån människor rätten att skicka ekivoka sms till sin partner? Det låter i mina öron som att be om trubbel. Det ska nog till jäkligt mycket förtryck, bröd och skådespel för att få folk acceptera det ingreppet. 

Socialdemokraterna höll ”jobbkongress” i höstas och Mona Sahlin stod i talarstolen och lovade att S aldrig mer skulle förlora initiativet i jobbfrågan som man gjorde inför valet 2006. Ursäkta, men det har det redan hänt.

Två saker blev extra tydliga i debatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i Agenda i går kväll:

De rödgröna hamnar i svårigheter så fort de ska gå från allmän, svepande kritik till konstruktiv politik. Deras förslag till ny sjukförsäkring är vagt så det förslår, men redan det lilla konkreta som finns är nog för att ställa till problem för Sahlin. Hon fick ducka om och om igen.

Vänstern står tomhänt i jobbpolitiken. Dels vill de ha höjd skatt på inkomster och företagande, dels höjd A-kassa. Arbete ska alltså bli både dyrare och mindre lönsamt. På vilket sätt som detta ska kunna främja jobb förblir en gåta.

Barack Obama stod inte på valsedeln i Massachusetts i tisdags, men han är ändå den stora förloraren.

Att den okände republikanen Scott Brown vann fyllnadsvalet om Ted Kennedys senatsplats är ytterst genant för hans demokratiska medtävlare, Martha Coakley. Men hennes genomklappning innebär också ett präktigt bakslag för
presidenten och hans parti.

Brown byggde inte sin kampanj på lokala frågor, utan han gjorde ifrågasättandet av demokraternas sjukvårdsreform till sitt bärande tema. Med Brown i senaten blir den republikanska minoriteten tillräckligt stor för att få blockerande kraft, och det påpekade han om och om igen. På så sätt utvecklades fyllnadsvalet till en folkomröstning om sjukvårdspolitiken och synen på statens storlek.

Obama tog upp den kastade handsken. I slutspurten kom han till Massachusetts och höll tal för att stödja sin partivän. Hon förlorade ändå med tydlig marginal.

Resultatet är en chock för Vita huset. Browns seger över Coakley är som om Gunnar Hökmark skulle ta hem en storseger i personvalet i Kiruna.

Massachusetts är en av USA:s mest vänsterinriktade delstater, där republikaner utgör cirka en tiondel av de registrerade väljarna. I valet 2008 vann Obama över McCain med 62 mot 36 procent av rösterna.

Om presidenten och det övriga demokratiska ledarskapet inte kan få stöd för sin sjukvårdsreform i en sådan miljö, var i all världen ska de då kunna få det?

På onsdagen kom aktivistiska demokrater med ett antal fiffiga förslag till hur man kan runda den nya minoriteten och driva igenom sina förslag i alla fall. Jag tror inte mycket på det. Moderata demokrater, som ska möta väljarna i november, kommer att se det som livsfarlig  arrogans.

I dessa viktiga kretsar lär man snarare dra motsatt slutsats: Nu är det återhållsamhet och ödmjukhet som gäller. Obama och hans rådgivare måste inse att han har fått mandat att förändra politiken, inte att expandera den våldsamt! Mittenväljare ser med oro på växande underskott och hotet om nya skatter och fruktar att en väldig vårdreform ska kosta mycket mer än den smakar.

Valresultatet är inte en förtroendeförklaring för republikanerna, som har mycket kvar att bevisa. Men det är helt klart en misstroendeförklaring mot demokraterna. Om Obama inte tar den till sig har hans elände bara börjat.

Jag har tidigare höjt varningsflagg för att FI med "försvarsminister" Borg i spetsen har velat sänka ubåt A26 och därmed även i praktiken sätta punkt för Kockums som ubåtsmakare.

Nu ser det ut att ordna sig. Det är verkligen väldigt bra.

Jag känner inte till spelet bakom kulisserna men helt klart blir det en fjäder i hatten för försvarsminister Sten Tolgfors om A26 går i mål.

Lärdomen från Folk och försvars rikskonferens i Sälen är annars att det återstår mycket att bena ut i fråga om försvarsindustrin innan det blir hyfs på debatten. Det handlar både om perspektiv, hur regelverken inom EU faktiskt ser ut och kompetensen inom vår egen upphandlingsorganisation.

– Två mycket tydliga, två mycket olika alternativ står emot varandra. 

Mona Sahlin säger detta i sitt anförande. Och att döma av det hätska tonläget som stundtals bubblar fram i debatten skulle man kunna tro att det också är så. Men tydligheten och olikheten är inte alls så stor som viljan att segra över det andra laget. Årets lek blir alla lika, alla olika. 

Gårdagens "besked" från De rödgröna om sjukförsäkringar är ett exempel på hur stor möda oppositionen kommer att lägga på att framställa sina halvdana kopior av regeringens politik som diametralt annorlunda. 

Visst finns det skillnader. Men de är förvånansvärt sällan där som politikerna själva pekar. 

PJ Anders Linder (SvD 17/1) berömmer de borgerliga för att man värnar om friskolorna i landet. Han skriver också att det förmodligen kommer att bli mycket sämre för de fristående skolalternativen om de rödgröna kommer till makten. Hur stämmer egentligen detta med verkligheten?

Regeringen med Björklund i spetsen har inte gjort annat än att försvåra för de fristående gymnasieskolorna sedan man tillträdde. Den nya gymnasiereformen GY2011 och den nyligen beslutade sk riksprislistan som styr ersättningarna till gymnasiefriskolorna visar tydligt att den borgerliga regeringen inte längre värnar om valfrihet och mångfald.

Har regeringen blivit friskolefientlig?

Helt utan förvarning och konsekvensbskrivning sänks skolpengen med upp till 25 procent redan från och med den 1 januari 2010. Skolverket publicerade den 22/12 på sin hemsida den nya ersättningen (den sk riksprislistan) till de fristående gymnasieskolorna. Riksprislistan reglerar skolpengen kommunerna ska betala till friskolor som bedriver gymnasieprogram som inte anordnas av elevens hemkommun.

Regeringen har givit Skolverket i uppdrag att ta fram en prislista som grundar sig på de kostnader som landets kommuner tror att de ska ha 2010 – alltså inte verifierade kostnader utan budgeterade. Dessutom är det bara 91 av 217 kommuner som redovisat sina kostnader. Detta ger effekten att ersättningarna från och med den 1/1 2010 sänks med upp till 25 procent.

De allra flesta friskolor har budgetår 1/7-30/6 för att anpassa sig till skolåret. Detta dramatiska besked lämnas alltså helt utan förvarning med någon veckas varsel mitt under budgetåret. Varje företagare behöver ha en rimlig ekonomisk framförhållning och konsistenta spelregler, så även inom skolområdet. Det är ingen vild gissning att många mindre gymnasiefriskolor inom kort kommer att gå i konkurs om den nya riksprislistan tillämpas. Vad händer med de elever som går i dessa skolor? Hur ska elever våga söka till mindre friskolor i fortsättningen?

Det förefaller som det brister i samverkan mellan utbildnings- och näringsdepartementet. Regeringens uttryckliga ambition är att villkoren för småföretagande ska förbättras. Man säger att det ska bli roligare, enklare och mer lönsamt att vara företagare. Detta budskap verkar inte ha kommunicerats till utbildningsdepartementet.

Denna riksprislista och delar av den nya gymnasiereformen GY2011 kan få det att se ut som att den borgerliga regeringen inte vill ha kvar de mindre gymnasiefriskolorna. Man tvingar fram en likformighet som inte ens socialdemokrater och vänsterpartister skulle ha haft mage att lansera. Var är den mångfald och valfrihet som man kan förvänta sig av en borgerlig regering? Vart tog rättssäkerhet och goda förutsättningar för småföretagarna vägen?  Är detta den skol- och småföretagarpolitik alliansen står för? Eller är det en eftergift till Björklund och Folkpartiet i regeringssamarbetet?

Anders Paulsen

småföretagare som driver en gymnasiefriskola med 400 elever

Försvarsmaktens förmåga att datastridsleda de nya JAS 39 C/D ärr ännu inte löst…och kommer knappast att som utlovat kunna starta i början av 2010. 

Allan Widman, försvarspolitiske talesman (FP), startade den 8 december 2008 en debatt på Brännpunkt: ”JAS 39 Gripen har många brister” däribland förmågan till ”hemlig datastridsledning”. Widman påpekade att den sista versionen, JAS 39 C/D, som var under leverans till försvarsmakten saknade förmågan att datakommunicera med stridsledningscentraler på marken.

Datakommunikation, dvs att kunna skicka textmeddelanden ”styr kurs 270”,  ”före anfall identifiera”, ”sväng brant höger”, ”order landa” eller mållägen på fientliga fartyg eller flygplan är en funktion som funnits i svenska Flygvapnet i över 40 år mellan stridsledningscentraler och flygplan som Draken, Viggen och den äldre versionen av Gripen, JAS 39 A/B.

ÖB:s uppfattning den 30 januari 2009 i samband med att underlaget för inriktningspropositionen lades fram var att datastridsledningsförmågan mot ”nya” JAS 39 C/D för nationella insatser skulle åtgärdas först i samband med att en gemensam ledningscentral i Enköping, GLC/NOC, var etablerad kring 2015.

Efter att frågan uppmärksammats i massmedia och inom försvarsutskottet fattade Försvarsmakten beslut (Gen Anders Lindströms, uttalande den 27 mars) om att glappet fram till 2015 skall täppas till i två steg:

- Initial dataledningsförmåga för utbildning klar till 1:a kvartalet 2010.

- Full interoperabel förmåga med start 3:e kvartalet 2011 och slutförd 2012.

Detta så kallade ”förmågeglapp” kommer inte att kunna täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag och som det meddelades försvarsutskottet den 14 april 2009.

Jag har i tidigare debattinlägg påpekat bristerna i beslutet rörande datastridsledning av våra flygplan, helikoptrar, fartyg och luftvärnsförband, framförallt kryptofrågan.

VARFÖR HAR DET GÅTT SNETT?

- Försvarsmakten har inte ansökt om nödvändiga tillstånd hos regering och riksdag att använda annat land/organisations (läs USA/NATO) kryptolösning för information med svensk sekretess.

- Anskaffning, integrering och certifiering av amerikansk datalänk-utrustning sker i en alltför långsam takt till våra fartyg, helikoptrar, luftvärnsförband, markradiokullar och 100 JAS.

- ASC890, vårt flygande stridsledningssystem med datalänk-utrustning, som är anmält till EU styrkeregister 2010 erhåller inget användningstillstånd på grund av bristande IT-säkerhetslösningar.

- Trätan inom "försvarsfamiljen" om ledningssystemutvecklingen, GLC/NOC, har fram till idag ”förlamat” nödvändiga beslut inom FM och FMV rörande våra nuvarande och i närtid kommande system.

- Återtagandet av systemsamordningen på ”högsta” försvarsmaktsnivå har inte kommit i gång ”med full kraft” varken i FM eller på FMV.

INTEROPERABILITETSBESLUTET 2004

Under 2004 fattade Försvarsmakten ett avgörande beslut (och på sikt ett helt riktigt beslut) att överge det ”svenska konceptet” och anpassa FM mot interoperabilitet.

Bildande av Battlegroups tillsammans med framförallt våra grannländer fordrar att vi anpassar vår militära förmåga till det gemensamma CJTF-konceptet (Combined Joint Task Force), vilket vi dessutom bundit oss för i EU-samarbetet.

Det innebar att ”svenska särlösningar” skulle avvecklas om dom inte kunde anpassas. JAS och Flygande Spanings Radar anpassades medan radiosystem och informationssystem däremot kasserades. Beslutet innebar också att det internationella radio/datalänksystem Link 16 skulle anskaffas och svenska datalänkar avvecklas.

Det som däremot inte var fullt klarlagt av försvarsmaktsledningen gentemot det politiska etablissemanget var konsekvenserna av beslutet nämligen:

- att Försvarsmakten "bakvägen" de facto anslutit Sverige tekniskt till NATO datalänksystem.

- att vi inte har "suveränitet" över den nationella lägesbilden över taktiska datalänkar mellan våra flyg-, sjö- och arméstridskrafte,r dvs vi äger inte rätt att använda egna krypton.

- kostnaderna och tidsåtgång för att anpassa utländska datalänksystem i våra stridskrafter.

Jag har tidigare redogjort för problemen med att använda annat lands datastridsledningsutrustning och krypton, dvs Link 16, för nationella insatser med svensk sekretess. Det ankommer knappast på myndigheten Försvarsmakten, utan snarare på regering och ytterst riksdagen, att fatta beslut om att nyttja Link 16 för överföring av nationellt luft- och sjöläge mellan våra stridsledningscentraler, fartyg, flygplan och luftvärnsförband. 

Detta oaktat om det är övning, incidentberedskapsinsatser eller någon form av förhöjt skarpt läge eller väpnad konflikt i vår nära omvärld.

Försvarsmakten har ännu inte, mig veterligen, anhållit hos Försvarsdepartementet att få nyttja Link 16 med utländska krypton. Frågan blir ytterst besvärlig för Försvarsmakten om regering (och riksdag) endast medger tillstånd vid internationella insatser t ex Nordic Battle Group eller enbart vid internationella samövningar.

Erhålls inte tillstånd för nationell verksamhet faller Förvarsmaktsledningens interoperabla inriktning som ett ”korthus”!

Problematiken kring Link 16 utrustning är följande:

- beställningsförfarandet inom Försvarsmakten gentemot FMV har varit bristfälligt.

- antal erhållna terminaler motsvarar inte på långa vägar det behov som finns, någonstans mellan 100-200.

- nuvarande anskaffningstakt innebär att FMV knappast innan 2015 utan mer troligt 2020 utrustade alla vapenplattformar.

Det sist nämnda rimmar illa med Försvarsmaktsledningens utfästelse att ”förmågeglappet” skall vara tilltäppt som helhet till 2012.

MÖJLIGHETER

FMV har i förråd ett svenskt ”länk16” system – TARAS - inköpt under 2000-talets början för ca två miljarder kronor. Detta ytterst kvalificerade system var tänkt för stora delar av försvarets plattformar men ”skrotades” i samband med ”interoperabilitetsbeslutet” 2004 utan att någonsin använts!

Man kan skönja tre alternativ:

1. Alla plattformar erhåller enbart Link 16-utrustning

2.  De plattformar som bedömt skall kunna skickas utomlands erhåller Link 16, varav ca 15 JAS 39 C/D.  Övriga vapenplattformar erhåller en ”svensk länk”.

3. Flertalet plattformar erhåller både en svensk länk och Link16 vilket går bra på fartyg, ASC890, luftvärn och markradiokullar. Däremot uppstår problem (utrymmesmässigt och viktmässigt) på JAS 39 C/D där det är tveksamt om ytterligare ett system kan integreras.

Det finns fördelar och nackdelar med alla förslag. Det sistnämnda innebär att alla plattformar (förutom JAS 39 C/D) kan användas för internationella och nationella insatser. Endast ett begränsat antal Link16-utrustningar behöver köpas gissningsvis 30.
Nackdelen är att det är ett något mer komplicerat förslag.

Den fråga man kan ställa sig är klokheten i beslutet att bygga om de kvarvarande äldre JAS 39 A/B (som idag har en fungerande äldre svensk datalänk) till JAS 39 C/D om det inte är så att nödvändig utrustning i form av radio och datalänkar är beställd. JAS 39 A/B skall vara avvecklad 2011.

Självklart är det viktigt med en ”ensad vagnspark” ur ett drift och underhållsperspektiv, men om nödvändig utrustning saknas så är den operativa effekten av systemet begränsad.

ASC 890-PROBLEMATIKEN

Försvarsminister Sten Tolgfors gav 25/2 2009 i riksdagen följande svar gav riksdagen på en skriftlig fråga från Allan Widman: "Det är av stor vikt att påpeka att förmåga till datastridsledning mellan flygplan av C/D-version finns i dag, och att datastridsledning även kommer att vara möjlig från ledningsflyggrupp ASC 890 före utgången av året."

Det känns oerhört bekymmersamt att Försvarsmaktens flygande stridsledningscentral med Link 16, ASC890, inte erhållit nödvändiga godkännanden (framförallt ur ett IT-säkerhetsperspektiv).

Systemet saknar i allt väsentligt säkerhetsmekanismer mellan materiel med svensk sekretess (radar) och Link 16-utrustningen.  En ”ombyggnad” av ASC890 måste därför genomföras innan beslut om användning kan ges.

Det måste ses som ett stort misslyckande för ÖB att inte kunna leverera angiven förmåga som Sverige anmält som resurs till EU styrkeregister från 2010-01-01.

SYSTEMSAMORDNING

Det är alltid lätt att vara efterklok, men med en fungerande systemsamordning på högsta försvarsmaktsnivå hade man kunnat undvika en mängd felaktiga inriktningar och beslut.

Försök till systemsamordning har visserligen skett genom den Integrerade Materiel Ledningens försorg. Tyvärr fokuserades mer på en ”bortre framtid” och gemensam ledningscentral och mindre på ”här och nu”.

Att kraftfullt återupprätta funktioner för systemsamordning på Högkvarteret och att lägga en beställning till FMV för att svara för den tekniska samordningen måste vara en av Försvarsmaktens enskilt viktigaste åtgärder under 2010.

 De underlag som Försvarsmakten lämnar till regering som underlag för regleringsbrev och försvarspropositioner måste vara kvalitetssäkrade. Med brister i planering och systemsamordning riskerar regering och riksdag att erhålla undermåliga underlag vilket kan rendera i felaktiga beslut om försvarets långsiktiga inriktning …

 ”Dagens problem beror på gårdagens lösningar.

Morgondagens problem kommer att bero på dagens beslut”

Det är ni som är försvarspolitiker som avgör vilken inriktning Försvarsmakten till ”syvende og sidst" skall ha.

Vänligen

 Peter Neppelberg

Jordbävningskatastrofen på Haiti är närmast ofattbar. Världen försöker hjälpa. Tillsammans med Danmark, Estland, Finland och Norge skickar Sverige i morgon personal och utrustning till Haiti.

Man flyger till katastrofområdet med C17-transportflygplan.

Om den rödgröna oppositionen hade fått råda är det inte säkert att det funnits några transportplan att tillgå. Nej, nej och nej var ju beskedet från de tre rödgröna när alliansregeringen beslöt att tillsammans med 11 andra stater köpa in tre C17-plan med stationering i Pápa i Ungern.

Få företag har lagts ner så många gånger som Saab. På senare tid har vi dessutom sett en ökning i nedläggningsbeskedsfrekvensen. Beskedet haglar och ständigt uppenbarar sig ett nytt halmstrå att klamra sig fast vid. 

I fallet Saab har GM valt ett synnerligen grymt sätt att förhandla med presumtiva köpare på. Man gör det via medierna och för att sätt press och pumpa upp buden kastar man ut nya meddelanden om att nu lägger vi ner - igen. Det är, för att uttrycka det milt, inte ett särskilt vanligt förfarande när man förhandlar en affär och det måste vara oerhört plågsamt för de Saabanställda att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan.

I morse debatterades Saabs överlevnad i P1 Morgon. Det liberala perspektivet gavs av Fredrik Segerfeldt, medan Jonas Thunberg, ledarskribent på Flamman var rösten från vänster. 

Den senare hävde mot debattens slut ur sig att det var "bra" att högerns syn på Saab kom fram så tydligt i debatten. Detta eftersom Segerfeldt hade förklarat att företag som inte går bra förstås måste få gå omkull. Thunberg tolkade triumferande detta som bevis på en illasinnad törst att se företag dö och människor förlora jobben. 

Det är för jäkla märkligt. Liberaler och borgerliga i allmänhet har oftast det gemensamt att de verkligen inte vill se företag dö. Tvärtom brukar det faktiskt vara högerns paradgren att önska bättre villkor för företagare. Det brukar vänstermänniskor bua ut med emfas då detta är att liera sig med kapitalet och utsugarna. 

Men plötsligt, när ett företag står på ruinens brant, då står plötsligt vänstern där och gråter - och beskyller högern för att vilja döda utsugarna. Jag finner det något förvirrande. 

I ljuset av hur hårt GM förhandlar nu blir det nu mer - inte mindre - begripligt att regeringen och Maud Olofsson satte hårt mot hårt när biljätten i februari förra året - nästintill försökte mjölka svenska skattebetalare på pengar för att täcka kostnaderna för en eventuell avveckling. Oavsett hur det till slut går för Saab (och jag vågar lova att såväl höger- som vänsterfolk alla önskar att det går bra) så kan vi nog vara ganska nöjda med att ha sluppit den utsugningen. Om Saab nu ska läggas ned är knappast någon, inte ens de - ähm - "Saabanställda", som blir lyckligare av att Sverige betalar notan för nedläggningen. 

P.S. Både GM och Spyker är vuxna grabbar och kan säkert förhandla om en affär utan att Maud Olofsson barnvaktar dem. D.S.