Med anledning av Claes Arvidssons text på ledarsidan idag om helikopterfrågan i Försvaret har följande replik inkommit från Moderaternas riksdagsledamot Isabella Jernbeck.
"Det är bra att trycket på försvarsmakten att lösa helikopterfrågan i Afghanistan nu har tydliggjorts genom de samtal som Sten Tolgfors har fört med försvarsmaktens ledning. Det finns också anledning att känna frustration över hur försvarsmakten så långt har hanterat denna fråga med tanke på att det finns färdiga helikoptrar, Helikopter 4, som togs fram till Nordic Battle Group och nu är förådsställda.
Händelsen med de skadade svenska soldaterna är ett uttryck för den verklighet svenska soldater möter i Afghanistan och som kräver en annorlunda beslutsprocess än det gamla mobiliseringsförsvaret. Beslutsförmågan här måste vara i takt med verkligheten där, och med den situation som svensk trupp står inför.
Det finns all anledning för oss att här hemma att hoppas allt det bästa till de drabbade och deras familjer, uttrycka vår tacksamhet och stolthet över det uppdrag de utför. Jag vet utifrån mitt eget besök hos den svenska truppen i somras vilken beslutsamhet som präglar de män och kvinnor som åtagit sig detta uppdrag. Och bristen på egna helikoptrar, liksom tillräcklig sjukvårdskompetens, har varit en långvarig frustration.
Just därför finns det också anledning att utvärdera hur vi under det fortsatta uppdraget ytterligare ska minska de risker som svenska soldater möter. Det finns en motståndare som är oberäknelig och inte kan kalkyleras utifrån en logisk bedömning av säkerhetssituationen, vi kan samtidigt räkna med att fortsatt ökade insatser från amerikansk sida kommer att bidra till en svårare säkerhetssituation och vi vet att alla tillgängliga medel som talibanerna har att tillgå kan komma att användas.
Mot den bakgrunden bör försvarsmakten nu noga pröva inte bara hur man snabbast säkrar helikopterfrågan för att klara snabba sjuktransporter utan också har man kan minska risker genom att tillföra fler Stridsfordon 90, som ger en säkerhet i svåra konfliktsituationer, och frågan om vi inte bör se till att det även finns stridsvagnar på plats. I en skärpt säkerhetssituation kan de ge en sådan eldkraft och skydd att de blir en förutsättning för att genomföra uppdraget utan oacceptabla risker.
De ledtider det handlar om är av den arten att vi inte gärna kan invänta en säkerhetsbedömning efterhand när utvecklingen på plats förvärras. Försvarsmakten måste nu agera så att vi har resurserna när de behövs. Och på grund av förändringen av det svenska försvaret har vi både stridsfordon och stridsvagnar som kan göra nytta i Afghanistan och som inte behövs inom ramen för nu beslutad insatsorganisation i Sverige."
DDR-Sverige är ett begrepp som återkommer, trots att det egentligen inte är så lämpligt. Uttrycket förringar ju det förtryck som utövades i det kommunistiska Östtyskland, men å andra sidan är det svårt att hitta något annat ord som beskriver den känsla man får när man ser gamla förmanande nyhetssändningar från 1970-talets monopol-tv.
Staten visste bäst, så därför reglerades medierna för att uppfostra medborgarna. Särskilda myndigheter arbetade med utvalda problemgrupper.
Kungliga Biblioteket har just nu en webb-utställning som baseras på arkivmaterial ur SVT och journalfilmer. Där finns mycket att se, och i genren nyheter om ungdomar finns två riktiga pärlor.
Aktuellt den 24 januari 1979 handlade om hur en arbetsgrupp i myndigheten Statens Ungdomsråd varnade för att filmer som Grease och Saturday Night Fever, bägge med John Travolta, förledde ungdomar. Arbetsgruppens ordförande Åke Gustavsson (S) menar i inslaget att filmerna innehåller ett förljuget idealiserande av amerikanskt femtiotal, med ytlighet och kommersialism. Staten borde därför avråda ungdomarna från Travoltafilmerna.
(Klicka bilden – inslaget öppnas i ett nytt webbläsarfönster) I Rapport den 9 september 1978 riktar Statens Ungdomsråd sin kritik mot rullbrädan. Skejtarna utövar en individualistisk och kommersialiserad hobby, och borde i stället manas att syssla med fritidsintressen som främjar gemenskap och laganda, menade man.
(Klicka bilden – inslaget öppnas i ett nytt webbläsarfönster)
Statens Ungdomsråd heter idag Ungdomsstyrelsen. Är det någon som tror annat än att deras verksamhet idag kommer att vara med på KB:s motsvarande utställning år 2040?
(Detta var ett inslag i ledarbloggens serie med Youtubiana. Varje vecka guidar vi till nätets bästa rörliga bilder. Tipsa oss om det vi missat!)
Man kan fnittra över den hovsamhet med vilken många, framför allt, liberala ledarsidor beskrev Cecilia Malmström dagen efter utnämnandet av henne. Det var en beundran man sällan ser på ledarsidor. Vi har ju en förmåga att hitta felen, snarare än "rätten".
Men frånsett att denna eniga kör kan te sig lite larvig så är Malmström likafullt kompetent för posten och det kan ingen ta ifrån henne.
Men det görs en del försök. I Expressen i går påstod Pär Ström att bakom utnämningen av Cecilia Malmström lurar ett mansförtryck. Sin post har Malmström fått först efter att manliga konkurrenter sållats bort.
Det är oklart hur han vet detta. Förvisso har det hörts rop på att det "måste bli en kvinna". Rop som även denna ledarsida har kritiserat. Men hade de ropen verkligen hade utslagsgivande påverkan på regeringens val?
Pär Ström anför bland annat Dala-Demokratens ledarsida som bevis, men jag måste säga att jag är tveksam till tanken att Göran Greider et al har stort inflytande i Rosenbad. I själva verket vet varken Pär Ström eller någon annan vilka meriter och bevekelsegrunder som låg bakom valet. Han skriver om Carl Bildt, som förvisso har längre erfarenhet internationellt. Men passar han som kommissionär? Det är också en fråga att ställa sig.
I dagens Expressenskriver Gustav Almestad en utmärkt kommentar till Ströms artikel. Almestad sätter ganska exakt fingret på var det går snett när Pär Ström analyserar "genushysterin". Han är helt enkelt inkonsekvent.
"Pär Ströms debattartikel är märklig. Kompetens ska styra och kön inte spela någon roll, hävdar han envist, samtidigt som hela hans utspel faktiskt bygger på att han inte alls är blind för kön. Hade det verkligen varit helt oväsentligt om det blir varannan dam eller herre på denna post borde han aldrig ha reagerat.
Sannolikheten att det blir samma kön tre gånger i rad är trots allt ganska hög, fråga bara alla de män som råkat bli valda tre efter varandra. Skulle kritik av tre manliga kommissionärer på raken välkomnas av Pär Ström, eller skulle det bara hånas som orealistiskt försök att fördela 50/50 efter kön? Tämligen välgrundat kan man gissa på det senare, eftersom Ström faktiskt hånar sådan strävan i samma debattartikel.
Tre män i rad vore alltså något som helt skulle gå under Pär Ströms radar medan tre kvinnor automatiskt är social ingenjörskonst. Sådan är antifeminismen, trots bedyrandet att kompetens går före kön sticker det alltid i ögonen när kvinnor ibland råkar bli fler."
Detta är i sanning antifeministernas problem i ett nötskal. I ena stunden hånar de feminister, i andra stunden ekar de deras argument. Jag blir inte klok på vilket som gäller.
I Pär Ströms artikel finns en maskulinism som går hand i hand med ett antal feministiska riktningar. Han anlägger en strukturell analys med vidhängande millimeterrättvise-krav om jämn fördelning mellan könen. Samtidigt säger han sig vilja ha en sann och könsneutral jämställdhet där sådant som kompetens sätts främst.
Om det senare önskemålet verkligen är vad Ström eftersträvar, så är utnämningen av Cecilia Malmström ett mycket dåligt bevis på att landet styrs av "genushysteri".
Till sist skriver också kollegorna på den andra morgontidningen om Birgitta Almgrens fängslande bok Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990, som jag har uppmärksammat i en rad artiklar på ledarsidan sedan tidigt i höst.
Ledarskribenten Annika Ström Melin har helt rätt i att Säpos arkiv, som rymmer Stasis Rosenholz-kartotek med namnen på DDR:s svenska informella medarbetare, bör öppnas. Det är också min uppfattning. Men en mening i ledaren förbryllar mig:
"Birgitta Almgren har alltså skrivit en intressant och nödvändig bok. Hon studerar förvisso en ganska begränsad del av kontakterna mellan Sverige och DDR. Det handlar om litteraturvetenskap, utbildningspolitik och kultur - inte om vapen, stål och teknik".
Om dessa rader ska uppfattas som en kritik från DN:s sida har man missat precis varför Almgrens bok är viktig, och vad som är det egentliga sprängstoffet. Almgren skildrar det kulturella samförståndet mellan Sverige och DDR, likheterna i mindset, språk och politisk retorik, och avslöjar på så sätt många av skälen till den gillande svenska inställningen till Östtyskland. Kanske är det också i denna nära knutna väv av ord och tankar vi finner de svenska Stasi-agenternas bevekelsegrunder.
Att Almgren är språkvetare ger henne en helt unik ingång till relationen Sverige-DDR. Det är därför som hon har kunnat skriva den på svenska hittills mest belysande och fascinerande boken om DDR-staten och dess förhållande till sin omvärld.
Valet av Kim Jong Il som ny ledare efter Kim Il Sung är så självklart att ingen, från vänster till höger eller från norr till söder, kommer på en enda kritisk kommentar. (…) Meritlistan för Kim Jong Il är närmast en önskelista för den som söker en koreansk representant i Asien: fil dr i statsvetenskap, tolv år i Kommunistiska partiets partistyrelse, sju år som parlamentariker och tre år som minister. Lägg till detta att Kim Jong Il talar fem språk förutom koreanska och har en svårslagen kombination av politisk tyngd och social smidighet. Vid sidan av kompetensen är han helt enkelt omtyckt.
Få koreanska politiker är lika besjälade av det asiatiska projektet. För filosofie doktor Kim Jong Il, statsvetare med asiatisk politik som expertområde, är det inte bara en intellektuell övertygelse. (…) Han talar fem språk, flera av dem flytande, i stället för den bland politiker alltför vanliga koreansk-kinesiskan.
Han har både doktorerat och undervisat i statsvetenskap med inriktning på Asienfrågor och talar fem språk förutom koreanska. Lägg också till det stora internationella nätverket som Kim Jong Il har hunnit skaffa sig under sina många år i asiatisk politik och hans långa erfarenhet av koreansk inrikespolitik som ledamot av Kommunistiska partiets högsta ledning.
Blev lite fel i citaten. Det ska visst vara Cecilia Malmström i stället för Kim Jong Il, Europa i stället för Asien och Sverige i stället för Korea. Vi ber om ursäkt.
En del amerikanska politiker försummar ogärna ett tillfälle att berätta att de går omkring med ett exemplar av konstitutionen i fickan. Kongressens ålderman, senator Robert Byrd från West Virginia, är ett exempel. Konstitutionen utgör nationens fundament; USA:s politiska gemenskap vilar på dess författning.
Passformen på en och annan riksdagsmannakavaj låter antyda att vanan är utvecklad även hos oss, men i realiteten är det sämre beställt. Vår grundlag har inte på långt när samma starka ställning som den amerikanska konstitutionen. Den åberopas sällan eller aldrig i debatten, och det är inte heller så konstigt.
Grundlagen tog form under en tid då synen på politikens förmåga och maktens rättfärdighet var osedvanligt rosenkindad, och Sveriges politiska ledarskap stod extra främmande inför idéer om maktdelning och medborgerliga fri- och rättigheter. En del har rättats till under årens lopp, men Sverige har fortfarande en bra bit kvar innan vi tål en jämförelse med Tyskland, USA och andra länder i den konstitutionella elitserien. Att döma av Ekots rapportering i går tar vi dock några steg i rätt riktning under kommande år. Centrala delar av regeringens grundlagsproposition ligger väl i linje med Grundlagsutredningens förslag från december 2008, och skulle man följa utredningen till punkt och pricka innebär det både att medborgarna får mer att säga till om och att de styrande får bättre tuggmotstånd.
Domstolarna får ökad självständighet genom att domartjänsterna utlyses i stället för att regeringen handplockar personer. Domstolarna får bättre möjlighet att pröva lagar mot grundlagen, och lagrådet får en starkare ställning.
Riksdagen stärks i så måtto att det blir obligatoriskt med omröstning om statsministern efter varje val. Inte heller i fortsättningen ska regeringen behöva ha stöd av en majoritet i riksdagen, utan det räcker att man inte har en majoritet emot sig, men riksdagen ska ta aktiv ställning så att det skapas en tydlig bild av hur majoritetsförhållandena ser ut. Personvalsförslaget blir däremot en besvikelse. Från och med valet 2014 ska det krävas att fem procent i stället för åtta procent av väljarna har satt kryss för en kandidat för att denna ska kunna bli personvald.
Väljarna får lite större inflytande, men förslaget lämnar för mycket makt kvar i partiapparaterna. Det blir vid sammanträdena i stället för vid valurnorna som våra företrädare bestäms.
När ribban ligger så högt som fem procent blir det nästan bara i små partier i små valkretsar som personvalet får genomslag. Väljare i storstad kan knappast påverka alls. Antalet röster som krävs blir helt enkelt för stort. Står dessutom partiledaren i topp får han eller hon hälften av kryssen och personvalet störs ut.
Partierna må en gång i tiden ha varit breda folkrörelser, men numera har de smält ihop till en blandning av kampanjorganisationer och fackföreningar för politiker. Det är inte rimligt att dessa ensamma ska kunna bestämma vilka som företräder oss.
Ta bort personvalsspärren helt. Möjligen kan det leda till att en och annan person med stark ställning i yrkesliv eller civilsamhälle väljs in, trots att partierna inte har full koll på vederbörande. Den risken kan vi leva med.
(Pga tekniska problem har ledarsidans texter inte publicerats på
webben som de brukar – därför läggs de, som här, ut som blogginlägg
idag)
Undrar du varför Woody Allen efter ett helt liv på Manhattan plötsligt fick för sig att spela in i Europa? Varför han gjorde Vicky Cristina Barcelona i just Barcelona?
Det berodde på att staden och regeringen lockade dit honom med ekonomiska incitament. Med goda resultat, sägs det. Inte bara därför att Allen själv gjort reklam för Barcelona vid otaliga tillfällen, vilket skapat turism, utan även för att intäkterna från själva filminspelningen var goda.
I förra veckan presenterade Filmpool Stockholm-Mälardalen i samarbete med några branschorganisationer rapporten Allt räknas. Där studeras olika europeiska metoder att locka till sig utländsk filmproduktion. Det är inget ovanligt. Skattereduktioner erbjuds i exempelvis Frankrike, Irland och snart även Norge. I Tyskland erbjuds efterhandsstöd beräknat efter hur stora investeringar filmproduktionen gjort i landet. Syftena för de olika subventionerna är dels att skapa turistreklam och dels att hålla igång en inhemsk industri av underleverantörer och filmjobbare. Rapporten vill väcka frågan om även Sverige borde försöka locka till sig utländska filmproduktioner på något liknande sätt.
Det kan vara värt att diskutera. Sverige är ett litet språkområde och en begränsad marknad. En genomsnittlig svensk spelfilm finansieras till 68 procent av, enkelt uttryckt, offentliga medel. Omkring en av tjugo bär sig. Därtill finns en vital reklamfilmsindustri, från vilken exempelvis Roy Andersson och Johan Kling hämtat näring. Med ökade utländska investeringar skulle den svenska filmbranschen kunna få ett lite större rörelseutrymme än nu, även om det inte skulle lösa de stora problemen. Att det offentliga skulle pumpa in så mycket mer pengar är vare sig troligt eller möjligen ens önskvärt.
Det är glädjande att fler kulturdebattörer nu insett att ökade bidrag från den hårt trängda statskassan inte står för lösningen på allt. Att samtalet flyttas till frågan om hur man kan skapa fungerande marknader.
Men man kan ändå inte låta bli att undra. Varför skulle enbart filmbranschen gynnas med skattelättnader? Om det nu är så att det går att locka hit utländska produktionsapparater med ekonomiska incitament, så borde väl det receptet tillämpas över hela näringspolitiken?
Kulturfolket borde ställa sig på barrikaderna med alla oss andra som kräver lägre skatter och ett bättre företagsklimat. (Pga tekniska problem har ledarsidans texter inte publicerats på webben som de brukar – därför läggs de, som här, ut som blogginlägg idag)
Birgitta Ohlsson har sett staplarna i diagrammen och hon är inte nöjd. Nu är det "dags" att dela föräldraförsäkringen, utropar hon på Newsmill. Annars blir det aldrig någon ordning på dessa ojämna siffror, på dessa olika tårtbitar som stör såväl ordningssinne som estetiskt dito. Det är dags nu. Dags, som det brukar heta, att visa mod.
Men som vanligt hänger inte argumentationen ihop. Å ena sidan anförs att Folkpartiet inte har "råd att vända dessa framtidsväljare ryggen". Å andra sidan att politiker bör sluta med att "ängsligt snegla i backspegeln efter opinionen".
Jag skullenog säga att jag hellre har politiker som sneglar på den faktiska opinionen, än politiker som bestämmer vad en framtida opinion kanske kommer att vara och sneglar lika ängsligt på den.
Lyckligtvis finns det moteld, även inom FP. Folkpartisten Helena von Schantz gör vad hon kan för att säga emot Liberala kvinnors ordförande. Och utgångspunkten för hennes artiklar är inte vad FP har råd med eller ej. Inte heller diskuterar hon ängsligt tittande i vare sig backspeglars avbild eller "framspeglars" vrångbild av opinionen.
Allra minst tar hon avstamp i vilka staplar som för dagen besvärar hennes estetiska sinnelag - hon verkar rentav förstå att begrepp som opinion och staplar i diagram i själva verket består av människor, familjer - som kanhända borde få bestämma själv.
Inte en socialdemokrat men gärna en kvinna. Så långt var det klart vem som skulle bli Sveriges nästa EU-kommissionär. Det hade varit naturligt att nominera en person från Moderaterna som är det största regeringspartiet, men att valet föll på folkpartisten Cecilia Malmström är inte fel.
Gunilla Carlsson ingick också i förhandstipsen, men hon ska inte känna sig omkullsprungen av Europaministern. Det är jättebra att hon stannar och slutför reformeringen av den svenska biståndspolitiken.
Det borgar för en bra start att Malmström som EU-parlamentariker och Europaminister kan systemet. Om statsminister Reinfeldt dessutom kan "fixa" en rejäl portfölj får hon en stark plattform.
Malmström är duktig på det speciella pålästa FP-sättet. Men det som ger tyngd i kommissionen är också fighting spirit och politisk fingertoppskänsla.
Folkpartiet var den stora vinnaren i EU-valet och nu får man betalt av Alliansen. FP gav också en annars rätt sval valrörelse krydda genom sitt glada EU-budskap. Just det gör dock att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.
Per Schlingmanns övertalningsförmåga är uppenbarligen stor. För nu har Vellinges kommunalråd, Lars-Ingvar Ljungman fått i uppdrag att övertyga 22 moderatstyrda kommuner i Skåne att börja ta emot de ensamkommande flyktingbarn som Malmö inte mäktar med.
Nu tycker jag i och för sig att det är bra, även om man känner sig mer än lovligt tveksam om Ljungmans entusiasm inför uppdraget. Men lyckas han är det bra. Det är problematiskt att flyktingmottagningen fördelas ojämnt över landets kommuner. Självklart blir det enklare om mottagningen fördelas på fler.
Men om vi bortser ifrån själva ärendet saken gäller. Är det inte slående hur partipiskor i ena stunden buas ut och avskys av snart sagt alla, men i nästa efterfrågas som inte bara rimlig, utan direkt nödvändig styrning?
När Karl Sigfrid inte vill följa partilinjen och piskas att räta in sig i leden ogillar vi partiernas toppstyrning intensivt. När Ljungman avkrävs samma sak – och inte bara på tvärs med den egna (förmodade) övertygelsen, utan också på tvärs med en liten sak vi kallar kommunalt självstyre – då är de flesta helt med på noterna. Visst är det viss skillnad på riksdagsledamotens mandat och kommunalrådets uppdrag, men situationerna är ändå besläktade: det handlar om att följa partilinjen.
Det är förstås förståeligt att många uppskattar att Schlingmann tagit tag i Vellingesituationen om man ser till vad det gäller. Men ändå aktualiserar detta diskussionen om de orättfärdiga partipiskorna. För piskorna upplevs ju ofta som taskiga och orättvisa, eftersom de viner hårt över någon som "bara vill följa sin åsikt", vilket för de flesta av oss låter som en rätt rimlig önskan.
Men likväl fyller piskan en funktion. För väljarnas skull måste ett parti kunna kunna uppfattas som en något sånär sammanhållen enhet och inte bara en samling individer som tycker än det ena, än det andra. Därtill måste ett parti ha en enig linje av strategiska skäl. Ty annars, som Piratpartiet poängterar när de skriver om just PP:s piska, "har vi inte längre något att erbjuda de andra partierna i en förhandling".
Helt enkelt. Ibland uppfattar vi de personer som avviker från partilinjerna som hjältar.
Andra dagar tycker vi tvärtom att killen med piskan är hjälten.
Vad blir slutsatsen av det? Tja... Kanske att om man söker efter konsekvens och bestående regler, så är politiken inte alltid ett särskilt bra ställe att leta på.
Bloggaren Krohniskt gör en god och rolig sammanfattning av hur diverse kommentarer till utnämningen av Cecilia Malmström kan låta:
"Statistikern: Folkpartiet byter 50 procent av sina ministrar på ett halvår.
Jan Björklund: Vill ingen jobba med mig?
Statsvetaren: Hon är välkänd inom EU.
Opinionsanalytikern: Hon är okänd inom Sverige.
Barroso: Jippie, en kvinna! Tack Sverige för att ni hjälper mig med jämställdheten som syd- och europeerna skiter i.
Gunilla Carlsson: Fan!
Carl Bildt: Fan!
(...)
Moderater i allmänhet: Vad fick vi i utbyte??"
Själv hoppas jag förstås att Malmström snarast återupptar sin kamp mot flyttlassen mellan Bryssel och Strasbourg. Den frågan bör drivas alldeles oavsett vilken portfölj hon tilldelas. I övrigt är det dags att påbörja vadslagningen om hur regeringen arrangeras om efter detta.
I serien av internationella toppmöten som ingår i körschemat för EU:s ordförandeland har turen kommit till Ryssland. Men om Sverige i förra veckan hade sagt nej till Nord Stream eller gett beskedet att vi måste grunna mer på saken, hade turen sannolikt inte blivit av. Det hade varit mycket sura miner.
Därför hade det också varit mer på sin plats att premiärminister Vladimir Putin bytt Kreml mot Grand Hotel istället för som nu president Dimitrij Medvedev. Den ryske presidenten kommer att le vänligt och tala väl. Han kommer kanske till och med att köra en vända med behovet av att bekämpa korruption och stärka demokratin. Hallelulja!
Medvedev är svaret på EU:s önskningar om hur Ryssland borde vara. För varje glatt budskap utbryter nya förhoppningar. Visst, ord har betydelse, men hittills har inget väsentligt hänt. Än så länge framstår Medvedev mest som en Potemkin för han som bestämmer.
Det ställdes raka frågor vid riksdagens utfrågning om Afghanistan. Inte minst handlade det om bristen på sjukvårdshelikoptrar. ÖB Sverker Göranson beskrev ingående hur man försökt hitta lösningar och letat efter alternativ.
Jag kunde dock i alla fall inte bli klok på varför man inte hittat de exemplar av Helikopter 4 som vi rustade upp för några år sedan för att användas av Nordic Battle Group. Om skälet är att det saknas pengar för utbildning av besättningar, ska den bollen skickas till försvarsminister Tolgfors - och förstås finansminister Borg.
Arméinspektör Berndt Grundevik ställde faktiskt politikerna till svars när veteranpolitiken togs upp: Kan inte soldaterna få skattebefrielse? Vid sidan av den uppoffring som själva tjänstgöringen innebär, tvingas ju ofta make eller maka gå ned i arbetstid med förlorad lön och pensionspoäng som följd.
I debatten om styrningen av Vattenfall finns ett hycklande tonfall från vänstersidan. Man låtsas knappt om att vänstern varit drivande i Vattenfalls utveckling, och överdriver Maud Olofssons betydelse.
Det var inte annorlunda under socialdemokratisk styrning.
"Björn Rosengren (S), näringsminister 1998 - 2002, prickades av
riksdagens konstitutionsutskott för sin bristande styrning av
Vattenfall AB.
Leif Pagrotsky (S), var bara näringsminister i
två år (2002 - 2004), men hann ändå med att bli prickad för samma
bristfällighet som sin företrädare.
Thomas Östros (S), är
påfallande tyst i hela denna debatt. Möjligen beror den sparsamma
stenkastningen på det glashus som denne vanligtvis så hätske debattör
befinner sig i. Östros blev under sin tid som näringsminister prickad
på samma sätt som sina företrädare på posten.
Man får inte
glömma att hela kolkraftsäventyret initierades under Socialdemokratisk
regering med benäget stöd från Miljöpartiet."
Det kanske är något för Thomas Eneroth (S) att tänka på när han går till storms.
På Expressens ledarblogg skriver Johannes Forssberg om svenskhet, och han har i alla fall en god poäng: "Det är såklart lite bisarrt att hävda att Sverige inte har någon kultur". Men vänta ett slag. Är det inte precis den linjen som kollegan Ann-Charlotte Marteus driver på Expressens ledarsida?
Låt oss se efter. Åtminstone här och här skriver Marteus att vi inte har någon riktig kultur i Sverige:
Men den arabiska kulturen är en urgammal, ofantlig skattkammare. Den svenska kulturen är lite mer som en - etta med kokvrå.
Alltså, den svenska kulturen - gör det nåt om den går under?
Men det är så mycket som är deprimerande med det här projektet. Inte minst pratet om "svensk kultur". Vad är det?
Jag delar inte en halv värdering med Jimmie Åkesson. Klumpa inte ihop oss i någon förbaskad kultur, tack så väldigt mycket.
Har Kristdemokraterna redan släppt tanken på att stå upp för vanligt folks åsikter? Man börjar ju undra när man nås av nyheten att Peter Althin, partistyrelseledamot och tidigare riksdagsman, har blivit vald till ny ordförande i Republikanska föreningen.
Hans företrädare på posten är, bland andra, Birgitta Ohlsson (FP), Hillevi Larsson (S) och Sofia Karlsson (F!), alla kända representanter för märklighetens folk.
En helt överväldigande majoritet av svenskarna stöder det svenska statsskicket och vår monarki. Ändå tycker Althin att Sverige ska bli republik.
Det rimmar inte helt väl med KD:s ansats att kliva ned från höga hästar och sluta uppfostra menigheten. Och det gör inte heller Althins tjurande över att folket nästa år ska fira två unga, lyckliga prinsessor.
Alldeles bortsett från att Althin i detta ärende går emot folkflertalets åsikt är hans bevekelsegrunder för att vilja avskaffa monarkin ganska skakiga. Det är inte sant att kungens döttrar måste "be pappa om lov" för att få gifta sig. Och som Martin Tunström påpekar på ledarsidan i dagens Smålandsposten skulle kungens åtalsimmunitet omfatta också en svensk president.
Man påminns om Peter Dalles berömda replik ur Lorry: Tänkte inte på det.
Inför en fotbollsdrabbning mellan Frankrike och Irland som gick av stapeln i Dublin i helgen spreds ett rykte ut på bloggen Irish Soccer Insider. Ett antal inscannade brev lades ut, brev som föreföll föreställa korrespondens mellan Consulat Géneral de France och irländska Department of Diplomatic Affairs.
Kommunikationen havererar en smula, kan man säga. Och fransmännen blir ytterst förargade över den irländska fräckheten rörande president Sarkozys längd.
Men, det är inte roligt om jag återberättar. Läs dem hellre här, i tur och ordning.
När politiker hävdar att lösningen är ”politisk vilja” ska man dra öronen åt sig. Då har de hittat på något som är både dyrt och dumt. Exemplet för dagen är moderaten Kent Perssons debattartikel i Expressen. Han vill att M ska kämpa för rätten till heltid. Det måste man för att ”kunna bli ett stort statsbärande parti”.
Alltså. Om landstingspolitiker finner att det bästa för patienterna är att erbjuda heltidstjänster till alla, ska de förstås göra det. Då är utgångspunkten att maximera välfärd per skattekrona. Men i talet om ”rätt till heltid” är det inte patienter, utan anställda, som sätts främst. Den ”rätten” luktar lagstiftning och höjda skatter.
Enligt statsbäraren Persson är offentlig sektor ”så pass stora arbetsgivare att detta inte är något problem." Självklart hänvisar han även till ”politisk vilja”.
Suck. Om Socialdemokratin är Coca-Cola så riskerar De nya moderaterna att likna Pepsi – man hoppas på kunder som inte kan skilja kopian från originalet.
Det finns mycket att säga om Vellingemoderaterna. Någon juvel i Alliansens krona är de ju definitivt inte, så mycket är klart. För sina många omdömeslösa och rent ut sagt korkade uttalanden har de nu rätteligen tagits i örat av Per Schlingmann.
Häromdagen blev jag inbjuden till en nystartad Facebookgrupp vars något naiva programförklaring var att eftersom 500 ensamkommande flyktingbarn just nu är i akut behov av boende så skulle medlemmarna i gruppen dra sitt strå till stacken genom att hjälpas åt och ge barnen husrum "några nätter var".
Jag hoppas att den här gruppen inte menar allvar och att dess egentliga syfte är att genom medlemskap visa omvärlden att man ogillar den snåla Vellingeattityden. För vad ska det där "några nätter var" betyda? Jag är tämligen övertygad om att det inte skulle vara särskilt bra alls för något ensamkommande flyktingbarn att föräras plats på än den ena, än den andra utdragssoffan hos diverse do-gooders som på ett lagom uppoffrande sätt önskar "hjälpas åt".
Vi talar om unga människor som kommit hit ensamma från oroshärjade länder och som inte talar svenska. En boendekarusell som ständigt flyttar dem till nya sängar hemma hos nya människor lär inte vara särskilt välgörande.
Nu spelar det föga roll. Facebookgruppernas påverkan på vår värld är nog ganska marginell. Men vill man göra något på riktigt för de barn som kommer hit kan man förstås hysa ett barn en längre tid. Eller kan man gå på Magasinet Neos linje och hjälpa till att göra livet på de befintliga boendena roligare och bättre för barnen genom att skänka saker till Attendo som driver flera boenden.
För övrigt. Alldeles oavsett Vellingesituationen och de uttalanden som regnat där finns det anledning att fundera över förfarandet från Malmö stad och dess koppling det till det kommunala självstyret. Bloggen Dexion lägger ut texten kring detta.
Det händer att liberaler tenderar att spilla onödigt mycket krut på marginella symbolfrågor, som frågan om fri haschförsäljning eller rätten att prostituera sig. Om man skulle rapportera om alla debatter i de frågorna skulle man inte få tid över till att lösa andra problem, såsom tillväxt, jobb eller skattenivåer.
Men ibland kommer det så stora nyheter i genren att det inte går att undvika att kommentera. En av de första stora pionjärerna inom bloggformen som berättarmedium var en prostituerad kvinna som skrev under pseudonymen Belle de Jour. Och som hon skrev. Hennes bloggposter hade sådana litterära kvaliteter att det uppstod debatt om hennes ord verkligen kunde komma från en simpel prostituerad eller om de i själva verket skrevs av någon erkänd författare.
Det var en debatt som skvallrade mycket om vilken människosyn som döljer sig i från-ovan-perspektivet. Skulle vem som helst kunna skriva? Eftersom en liberal utgår ifrån tanken att varje människa har en stor potential gläds ledarbloggen att identiteten på Belle de Jour nu avslöjats, och att det visat sig att det inte var någon upphöjd finförfattare bakom pseudonymen.
Där fanns en vanlig 34-årig kvinna, som valde att prostituera sig för att finansiera universitetsstudierna och doktorsavhandlingen. Från och med nu är hon känd som dr Brooke Magnanti.
Om vi inte har räknat helt fel fyller Expressen och därmed också dess ledarsida 65 jordsnurr idag. Vi vill naturligtvis gratta och tacka för månget skojigt bråk i debattform. Man vet aldrig när en bisats i en av SvD:s ledare ska hamna inför Expressens granskande öga, eller när en Facebookgrupp förgrymmat ledarskribenterna.
Pensionsåldern må vara uppnådd men på Expressen är pannan alltid slät och rynkfri. Eller som de själv uttrycker det "obunden queer och forever young". Vi gillar't. Grattis!
Avståndet mellan blocken är nästa exakt detsamma i Sifos novembermätning som det var i oktober. Då var det 4,8 procentenheter, nu är det 4,9. Kongresseffekten uteblir helt för Socialdemokraterna. Man noterar ett tapp på 2,4 procentenheter ner till mycket låga 33,3 procent, men det är ett tapp inom felmarginalen.
Den enda säkra förändringen för ett enskilt parti är att MP ökar med 2,1 procentenheter upp till 9,7 procent. Det ska bli mycket intressant att se hur det socialdemokratiska fotfolket reagerar på att man själv går ner medan MP ökar efter att språkrören fått hålla låda på S-kongressen.
Sverigedemokraterna ökar till 5,8 procent. Förändringen är inte statistiskt säker, men den har förstås psykologisk betydelse. Om detta är resultatet av den sorts debatt som följt i kölvattnet på Aftonbladetpubliceringen, hur ska man då tackla partiet? Det verkar givet att det måste bli mer av konkret och politisk kritik. Vad har SD egentligen att komma med i form av åtgärder och förslag? Det tycks vara väldigt magert i det skafferiet, men det får väljarna inte reda på om de etablerade politikerna aldrig kommer längre än till att ta avstånd.
Thomas Bodströms senaste resplaner kommenteras förtjänstfullt av kollegan Gudmundson på ledarsidan idag. Men vill man läsa en mer utvecklad sågning av idén att vara minister på distans bör man ögonaböj bege sig till Aftonbladet.se och läsa Katrine Kielos mycket underhållande utläggning kring det faktum att "bemanningsföretaget Thomas Bodström" expanderar till USA.
"Mona Sahlin ger Thomas Bodström sitt fulla stöd. Hon säger att han ”har en given roll nära mig som partiledare”. Vilket är fullt förståeligt. Att ge Thomas Bodström åtminstone en ministerpost är enda sättet att eventuellt hindra honom från att skriva en ny deckare. Mona Sahlin ska ha all heder för att hon försöker. Emellertid är det svårt att tro att det räcker. Jag skulle föreslå bollhav. Skaffa ett bollhav till Rosenbad där ni kan lämna av Thomas Bodström ett par timmar om dagen. Mona Sahlin kan betrakta ovanstående som ett officiellt krav från Aftonbladets ledarsida.
Naturligtvis är det bra att politiker vill utvecklas som människor. Men utveckling är inte synonymt med att göra nytt, nytt, nytt, mer, mer mer – världen är ett nöjesfält där man springer mellan attraktionerna.
Utveckling innebär definitionsmässigt också alltid att djupna.
Där har Bodström något att fundera på i bollhavet."
Vissa liberaler tjusas av de gröna, noterar Johan Norberg på Newsmill. Och det är förvisso sant att man kan träffa miljöpartister som är liberala, men tyvärr betyder ju inte det att partiet för en liberal politik.
"Miljöpartiet i Stockholm har fått med sig Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna på ett mål i stadens budget för 2010 som låter
mycket bra - att Stockholm ska begränsa koldioxidutsläppen till max 2.0
ton/stockholmare till 2015. Idag är siffran strax under 4
ton/stockholmare. Men de talar tyst om vad som krävs av stockholmarna
och företagen för att oppositionens mål ska nås.
Oppositionens miljöpolitik är ett hot mot Stockholmarnas
privatekonomi. För det som krävs för att realisera s-v-mp-målet är
mycket omfattande åtgärder. För det första måsta alla stockholmare som
inte har en miljöbil byta ut den mot en miljöbil som tankas med E85
eller fossilfritt bränsle, och det senast till år 2015. Trots att
Stockholm idag har en av landets högsta andelar av miljöbilar är
oppositionens mål är helt orealistiskt: av de runt 299 000 bilarna i
Stockholm är ca 260 000 av sådan typ att de efter ett skifte skulle
tvingas att bytas ut.
Men detta räcker inte för att nå s-v-mp-målet. För det andra måste
alla oljepannor bort till 2015. Men inte heller det räcker. För det
tredje måste vart fjärde fordon på stockholms gator försvinna och för
det femte måste uppvärmningsbehovet i samtliga fastigheter som finns i
Stockholm, privata som offentligt ägda, minska med 25 procent på fem
år. Då kanske målet kan klaras.
Kort sagt, s-v-mp gör miljöpolitiken till en enorm börda för
enskilda stockholmare. Den billigaste miljöbilen för en familj kostar
idag 149 000 kronor. Oppositionens förslag innebär därmed att det
ovanpå en skattehöjning på 1400 kronor per år för vanliga stockholmare,
för ytterligare 260 000 hushåll läggs kostnaden för nyinköp av bil."
Okej. Ulla Hamilton kanske inte är så bra på att räkna heller, vilket tydliggörs i att hon missar "för det fjärde". Men även med denna invändning måste man erkänna att Miljöpartiets politik är än mer sifferblind - och skulle leda till betydande ofrihet.
Handlingarna till folkpartiets landsmöte i Växjö den 19-22 november hittar man här. Efter att ha laddat ner den stora pdf:n till höger på sidan kan man läsa Tommy Lundkvists motion om valallians på sidan 43 och partistyrelsens svar på sidan 50.
Vill du förkovra dig i opinionsbildning och politik och har liberala värderingar? I så fall misstänker jag att Stureakademin kan vara en utbildning för dig. Den 17 november är sista ansökningsdag för den här säsongen.
Tidningen Medievärlden ger upp andan på papper men ska fortsätta på nätet. Detta högtidlighåller man, lägligt nog, med en temasektion om framtidens medieprofiler. Vilka är det som kommer att hålla i taktpinnen 2014?
Ja, en är uppenbarligen lerdarredaktionens och denna bloggs Sanna Rayman. Medievärlden skriver: "Svenska Dagbladets ledarskribent har på allvar börjat samtala med tidningens läsare på nya plattformar."
De glömmer nämna att hon skriver väldigt bra artiklar också. Men å andra sidan: det vet ni ju!
Fem svenska soldater i Afghanistan har i dag sårats av en sprängladdning som detonerade vid deras fordon när de var på patrull tillsammans med afghanska säkerhetsstyrkor. Händelsen understryker farorna i uppdraget, och de risker som var och en av medlemmarna i insatsen utsätter sig för.
Med anledning av detta finns det anledning att uppmärksamma att det snart kommer att gå att aktivt visa sitt stöd för de soldater som tar dessa risker, och samtidigt bidra till att bygga ett centrum för svenska krigsveteraner. Det gula bandet "Stöd våra soldater" kommer snart att börja säljas till förmån för bland annat stiftelsen Jespers Minne – en stiftelse som syftar till att hedra den i Afghanistan stupade officeren Jesper Lindblom och till att få till stånd ett svenskt veterancentrum. Om detta gula band går det att läsa mer, på bloggen Wiseman's wisdoms.
Häromdagen ställde sig ledarsidans Claes Arvidsson kritisk till att regeringens högtidlighållande av murens fall var en heldag med "utgångspunkt både i Kristallnatten och Murens fall." Claes poäng var att:
"Båda är förstås viktiga, men inte just idag. På programmet står också punkter som inte alls är relaterade till Murens fall , om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i allmänhet."
Nu är min kollega är hemma i förkylning och faktum är att det korta svar som skrevs till RFSL:s replik författades av undertecknad. Men jag tror att jag, till skillnad från Claes kritiker, begriper vad han säger. När jag nu noterar att fler väljer att missuppfatta gravt kan jag inte låta bli att skriva lite till, även om jag kanske borde veta bättre.
Om inte annat för att ta udden av Expressens Johannes Forssbergs uppfattning att endast "äldre män som anser att det enda kvarvarande förtrycket består i värnskatten" kan företräda åsikten att ett högtidlighållande av Berlinmurens fall verkligen bör handla om murjäveln och därtill hörande kommunistiska förtryck.
Jag är ju varken man eller ser värnskatten som vår tids främsta problem. Däremot är min närvaro i det här landet direkt beroende av Östeuropas mörka period. Allt jag hört om livet bakom järnridån förfärar mig.
Jag delar helt uppfattningen att det var olyckligt att programmet var spretigt. Det handlar inte om någon generell motvilja mot att de homosexuellas situation i Litauen tas upp. Inte heller är jag motståndare till att minnet av Kristallnatten högtidlighålls.
Men att man väljer att göra ett spretigt program när det handlar om ett tjugoårsjubileum av murens fall ger intrycket att man på något vis inte anser att muren i sig är ett tema med tillräcklig sex appeal. Den gamla dammiga Berlinmuren funkar inte som affischnamn, liksom.
Forssberg menar att "Murjubiléet så mycket större om det sätts i samband med förtryck och frihetskamper."
Men är det så? Det finns gott om exempel på hur dagar, minnen och jubiléer urholkas, kidnappas eller förfelas. Evenemang arrangerade till minnet av Kristallnatten har gått från att minnas det faktiska skeendet och dess bakomliggande syften till att handla om protester mot rasism generellt, men också till helt nya budskap som till exempel kamp mot Israel och USA, eller bara kravaller i största allmänhet. Visst blir det "så mycket större". Men blir det särskilt bra?
Jag övervägde faktiskt att, så här i muraktuella dagar, skriva en liten text om muren i Israel och om palestinskan Claire som jag mötte där, en kvinna som har muren som sin närmaste granne. Men jag sparade den idén till senare. För även om alla murar är dåliga, så finns det alltid anledning att inte relativisera bort olika poänger och jag vill inte ge intrycket av att flera helt olika frågor kan reduceras till "mur som mur". Så enkel är inte världen.
Den ena muren gör människors vardag outhärdlig och är därtill fult placerad, men dess syfte är också att stänga våld ute och säkra medborgarnas trygghet i vardagen.
Den andra muren byggdes av en stat som ville stänga in sina medborgare och som kontrollerade varje steg de tog och varje åsikt de luftad. En stat som sköt dem när de försökte fly ut, utanför muren.
Det är inte mur som mur. Det är inte frihet som frihet. Det är inte förtryck som förtryck. Det är inte alltid rimligt eller klokt att prata om allt samtidigt. Därmed inte sagt att varje fråga inte är viktig.
Alltså. Vad jag (och Claes) tyckte den här gången var att kanske kunde vi ägna tjugoårsminnet av Berlinmurens fall åt att prata om just denna murs syften och konsekvenser. Dessutom förtjänar situationen i Litauen att behandlas inte vid sidan av något annat utan för att den frågan är viktig nog för att förtjäna sina egna artiklar och seminarier.
Men det är klart. Man kan också göra som våra kritiker verkar föredra och "sätta allting i samband" alltid. Risken är emellertid att vi då reducerar samtliga budskap och minnen till något ganska andefattigt – att murar är dåliga.
Det är i sig ett mycket enkelt konstaterande. Men varför stanna där? Det går ju att reducera det ännu mer. Man kan till exempel säga att "dåliga saker är dåliga".
Då har ingen förfördelats. Möjligen har alla "osynliggjorts". Men det är tydligen att föredra these days. Åtminstone om man vill slippa epitetet "unken homofob".
I skuggan av minneshögtiderna över murens fall hölls igår även ceremonier för att minnet av Kristallnatten inte ska dö ut. I Stockholms stora synagoga höll Franz T Cohn ett personligt, starkt och sorgligt – men ändå hoppfullt anförande, som nedan återges i sin helhet.
"Kära vänner,
Får
jag ta er mer än 70 år tillbaka i historien? Det jag vill säga handlar om såväl
Kristallnatten den 9 november 1938 som tiden före den och tiden därefter.
Varför? – Jo, det finns en direkt
anknytning till vad vi ser hända idag.
De
händelser jag tänkte tala om utspelade sig långt innan många av er var födda. Men
vi påminns dagligen om att det kan hända igen.
Därför
får vi inte glömma. Därför
måste vi vara på vår vakt mot ondskan.
Jag vill inleda med att berätta kort om min egen familjs
historia.
Tyskland var mina föräldrars fosterland. Där hade
deras förfäder levt i hundratals år. De kände sig som tyskar. Min far hade
varit tysk officer under det första världskriget!
Jag var 6 år gammal när Hitler tog makten i Tyskland
1933. Vid 82 idag känner jag mig ibland som en vandrande historiebok, och även
om jag inte alltid minns vad jag gjorde för en timme sedan, kommer jag väl ihåg
vad jag som barn upplevde i trettiotalets Tyskland. Det är det jag vill berätta
om.
Det började under 1930-talet.
Hitler, som kom till makten i Tyskland 1933,
definierade tydligt vilka grupper som inte passade in i hans nya ariska
rike: judar, zigenare, homosexuella. Nazisterna började redan tidigt att ta
hand om de egna tyska barnen som hade fötts med något kroppsligt eller mentalt
handikapp. Dessa barn togs in på anstalter och dödades. Detta hörde jag om som
rykten redan som barn. Det bekräftades när nazisterna hade besegrats.
Alla som kunnat följa händelseutvecklingen då och
senare, vet att de organiserade judeförföljelserna i Nazityskland redan började
1933 omedelbart efter Hitlers makttillträde. Nazisterna tog ett litet steg i
taget. Först åtta år senare vågade de förverkliga Hitlers program fullt ut som
innebar en fullständig och rent av fabriksmässig utrotning av judar, överallt
där man fann dem.
Först kom detta:
Kauft nicht bei Juden – köp inte hos judar. Det ekar igen idag när somliga grupper här uppmanar
till en bojkott av israeliska varor. Sedan kom den ena diskriminerande
förordningen efter den andra, riktad mot judar.
Alltför många tyska judar, inkluderande min far, insåg
inte den hotande faran. Tyskland var ju deras fosterland.
Jag minns när min far köpte en radio. Han var
egentligen emot moderniteter. I denna radio hörde jag hatbudskapen som Hitler
och andra nazipampar vräkte över judarna.
Jag såg Der Stuermer, Streichers hattidning, på
anslagstavlor runtom i staden, med karikatyrer av judar. Man utmålade dem som
parasiter och skadedjur.
Jag kommer ihåg när jag inte längre fick gå på bio.
Jag fick inte lära mig simma - judar fick inte beblanda sig med arier i samma
bassäng.
En livslångt ihållande smärta och besvikelse fick jag
när min bästis, en icke-judisk pojke som bodde mitt emot oss och som jag lekte
med varje eftermiddag efter skolan, inte längre hälsade mig. Han förbjöds att
umgås med juden Cohn när han började i Hitlerjugends barngrupp Jungvolk, en
slags nazistisk scoutrörelse.
Och så en dag fick mamma ta fram allt silver och sina
guldsmycken. De skulle lämnas in, hade myndigheterna bestämt. Vigselringen
skulle få behållas.
En
dag fick vi alla ytterligare ett förnamn. Alla av manligt kön skulle även heta
Israel. Alla av kvinnligt kön skulle också heta Sara. Nyfödda barns övriga
förnamn fick väljas ur en lista som nazisterna publicerade. Dessa namn hade
judisk eller biblisk anknytning så att rasen klart skulle framgå.
Mina föräldrar försökte bibehålla en avspänd stämning
hemma för att skydda sina barn. Först nu förstår jag vilka fruktansvärda
påfrestningar de utsattes för. Jag kom väl ihåg min pappas förtvivlan när han
inte längre fick utöva sitt yrke som advokat. Alla judar hade fått yrkesförbud.
De berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter. Deras bankmedel
spärrades. Deras företag togs ifrån dem. Rån och stöld var en del av
nazisternas program. Men allt detta gjordes med tysk byråkratisk grundlighet.
Från ungefär årsskiftet 1937-38 fick inga judiska barn
längre gå i de offentliga skolorna. Jag blev utkastad från latinläroverket i
min hemstad Chemnitz.
Jag var då 10 år.
Utanför hemmet gick det inte att skydda barnet. Verkligheten var för påträngande. När jag på gatan mötte en grupp pojkar som hotade att
slå mig, skrek de - Ve ditt judesvin om du slår tillbaka.
Sedan kom Kristallnatten den 9 november 1938.
Jag gick då i en judiska internatskolan i Berlin och
kände brandlukten. 1000 synagogor
brändes ner på order från högsta ort. 7500 judiskt-ägda affärer fick sina
rutor krossade (därav namnet kristallnatten) och länsades. Jag såg högarna med
glas när jag dagen därpå åkte in till stan. Vilken cynism att kalla detta
Kristall!
Nazisterna tog min far och 30000 andra judiska män till
koncentrationsläger i samband med Kristallnatten. Han kom ut våren 1939 som en
bruten man. Detta var när nazisterna endast ville få judarna att
lämna Tyskland.
Min
mor skickade iväg sina tre barn i säkerhet. Hon fick ansöka om att ta ut pengar
av egna spärrade bankkonton för att kunna betala biljett och kläder.
Min
äldsta syster Hanna fick komma till Argentina, den andra systern Hilde fick
visum som hembiträde till England.
Jag kom
till Sverige i januari 1939. Sverige hade då gått med på att 500 judiska barn
från Tyskland och Österrike skulle få komma hit – utan sina föräldrar.
Den härvarande Mosaiska församlingen fick hitta fosterhem för dessa barn, bäst
den kunde. Jag hade tur som hade släktingar som redan hade kommit hit och där
jag kunde bo.
Pappa och mamma lyckades till slut få inresevisum till
Norge våren 1939.
Norge ockuperades, som ni vet, av tyska trupper ett år
senare, den 9 april 1940.
Efter oktober 1942 kom det inte längre några brev från
mamma och pappa i Norge.
Först tre år senare fick jag veta vad som hänt dem. Från
byn Asker utanför Oslo där de bodde, hade de hämtats av norsk polis och
deporterats på båten Donau till Polen och Auschwitz tillsammans med de norska
judarna. De kom inte tillbaka. Jag
kan då säga att det var tur för mig att Sverige inte ockuperades under andra världskriget.
Det sägs att de svenska nazisterna hade deportationslistorna klara.
Jag
hade lyckan att få gå i skola här tills jag fyllt 17. Sedan började jag arbeta
och kunde bygga upp en existens och bilda familj tillsammans med min Eva som är
en överlevande. Hon har sin egen smärtsamma historia.
Hon
bodde i Ungern. Hennes föräldrar och två syskon mötte sitt grymma öde i
Auschwitz hösten 1944. Eva själv togs ut från Auschwitz efter tre hemska
månader till tvångsarbete, eftersom den tyska rustningsindustrin behövde
flickor med goda ögon och flinka händer för montering av radiorör.
Hon befriades våren 1945 och kom till Sverige med de
vita bussarna.
Vi gifte oss 1948. Nu lever vi åter tre generationer i
samma stad. När jag betraktar våra tre barn och sju barnbarn så känner jag en
stor lycka. Vi kan säga att vi besegrade Hitler.
Jag bara hoppas att de kan leva i trygghet i Sverige,
om de väljer att stanna här.
Mina vänner!
Nazisternas och Hitlers makttillträde – efter
demokratiska val - var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner
judar av vilka 1,5 miljoner var barn. Som finansminister Anders Borg sade i
sitt tal på Wallenbergs Torg i Stockholm i vintras:
”Förintelsen är sin omfattning, sin ondska och sin
omänsklighet nästan omöjlig att förhålla sig till”.
Lärdomen
som drogs efteråt av alla judar, både i Israel och utanför, det var
naturligtvis att alltid ta
hot från demagoger som sitter i maktposition på fullaste allvar.
Det
får aldrig hända igen!
Nu
hotas de nära 6 miljoner judar som
idag lever i Israel. Hotet har uttalats av Irans president Mahmoud Ahmadinejad:
”Israel skall försvinna från kartan!”
Samma hot finns i Hamas stadgar och i deras uttalanden. Hamas behärskar
Gaza, som ni vet.
Samtidigt vräker den arabiska hatindustrin ut Hitlers Mein
Kampf, Sions Vises Protokoll och annan antisemitisk litteratur i stora upplagor,
inte bara i de egna länderna, för att demonisera både judarna och Israel. Hela
den klassiska europeiska lögnpropagandan om judar översätts och sprids
effektivare än vad nazisterna kunde, med hjälp av satellit-tv, parabolantenner
och Internet.
Trots allt är jag är
optimist.
Vi
judar som folk har överlevt stora hot under 4000 år.
På Juridikbloggenresonerar Mårten Schultz med anledning av Claes Arvidssons text idag om Svenska FN-förbundets kritik mot Sverige, vilken alltså går vidare till FN:s råd för mänskliga rättigheter som ska företa en större granskning av Sverige vad det lider.
Man ska förstås inte ta ut något i förskott, men givet rådets förmåga att se småskavanker, men blunda för grava brott mot de mänskliga rättigheterna är det med viss skepsis man inväntar resultatet av en sådan granskning. (Jag behåller uttrycket "det kom ju från rätt käft" i bakfickan för eventuellt framtida bruk.)
Under tiden finns det anledning att puffa för en "lag" som nämnde bloggare Schultz har uppfunnit och därmed också döpt efter sig själv. Det är en högst användbar lag, väl värd att memeifiera: på samma vis som Godwins lag blivit debatthygienisk regel.
Sålunda lyder Schultz lag:
"Den första som relativiserar omfattande kränkningar genom att jämföra med mindre allvarliga kränkningar i sin närhet eller i USA förlorar. "
Perfa! Kan någon underrätta FN:s råd för mänskliga rättigheter? Just in case, menar jag.
RFSL har sänt in en replik på Claes Arvidssons stick på måndagens ledarsida.
Igår skrev Claes Arvidsson på Ledarsidan att det är ”för dåligt” att man uppmärksammar homosexuellas situation i Litauen under det svenska EU-ordförandeskapets firande av årsdagen av Berlinmurens fall.
Den frihet som skulle ges till människorna i Östberlin, Östtyskland och hela östblocket kan inte bara gälla vita heterosexuella män. En stor del av förtrycket finns fortfarande kvar och på en del håll, som exempelvis i Litauen, är det på väg att bli ännu värre.
Litauens hbt-personer kämpar fortfarande för frihetens ankomst och att visa sitt stöd till dem genom att ordna ett seminarium är så långt ifrån dumt man kan komma. När vi firar att muren föll ska vi självklart också se till resultatet och att glömma att hbt-personer, romer och många andra grupper fortfarande kämpar mot förtryck i samma länder. Att inte tänka på det är bara för dåligt.
Sören Juvas, förbundsordförande för RFSL
KORT SVAR
Naturligtvis är diskrimineringen och förtrycket i forna östblocket väl värd att uppmärksamma. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att ledarsidan uppmärksammat just det exempel som repliken tar upp, dvs Litauen flera gånger i år.
Dock måste man inte uppmärksamma allting varje gång och samtidigt. Berlinmurens fall torde kunna ses och uppmärksammas om ett intressant skeende i sig, vilket var poängen.
Därtill handskas Juvas på ett väl spännande sätt med begreppet frihet sett till vad firandet av murens fall faktiskt handlar om - en förtryckande kommunistisk diktatur, som drabbade samtliga medborgare, oavsett sexualitet.
Trots ett oförlåtande regn kom nästan hundratusen berlinare ut på gatorna i kväll för att fira Murens förstörelse. Att så många ville delta var både fint och viktigt.
Själva ceremonin vid Brandenburger Tor var, ja, makalös. Den inleddes med en rad rad kraftfulla och retoriskt lysande tal från bland andra Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Hillary Clinton och Dmitrij Medevev, även om man undrade lite över den ryske presidentens närvaro.
Tonen var ovanligt frank. Flera talare noterade helt riktigt att Västberlin aldrig hade överlevt utan amerikansk hjälp. "Tack, Amerika", utropade Berlins socialdemokratiska borgmästare som om de senaste årens motsättningar mellan Europa och USA inte existerat. Det blev så en kväll i försoningens och gemenskapens tecken. Sarkozy uttalade till och med några ord på tyska.
Efter kommentarer av Lech Walesa och Michail Gorbatjov föll sedan 1 000 målade dominobrickor, som symboliserade Muren. Raden av brickor sträckte sig hela vägen från Potzdamer Platz till riksdagshuset vid Brandenburger Tor.
Till sist exploderade natten i fyrverkerier. När det genom historien har smällt i Berlin har det naturligtvis inte alltid varit förknippat med glädje och firande. Men i kväll knattrade, smattrade och brakade det av lycka och upprymdhet, över att DDR är historia och Tyskland är fritt och enat.
På en presslunch i dag berättade Margot Wallström att hon inte räknar med att ha någon framskjuten position i Socialdemokraternas valrörelse 2010. På en fråga om hon kunde tänka sig att kampanja tillsammans med Västerpartiets Lars Ohly, svarade hon nej.
Det var ett nej uttalat med sådant eftertryck att det inte går att ta miste på vad hon tycker om Mona Sahlins allians med V.
Det är inte bara gamla kommunister som idag har anledning att fundera över gamla ståndpunkter. Ett pressmeddelande från Fria Moderata Studentförbundet petar vidare i vad som borde vara ett öppet sår.
När moderaternas nuvarande europaparlamentariker Gunnar Hökmark 1988
menade att Sverige borde stödja den baltiska frihetskampen kallade
socialdemokraterna detta för "utrikespolitiska stolligheter" och menade
att Sverige inte skulle hjälpa till att "bryta loss" Estland, Lettland
och Litauen från Sovjetunionen. Riksdagsledamot Stellan Andersson var
ordförande för både vänföreningarna Förbundet Sverige-DDR och Förbundet
Sverige-Sovjetunionen. Socialdemokratiska utrikesministern Sten
Andersson menade att "Estland inte är ockuperat" och Pierre Schori
fyllde i med att "Vi vill inte... bidra till någon separatism där."
Ett besök på DDR-museet vid floden Spree är en mycket intressant och belysande upplevelse. Där visas med tydlighet vad det kommunistiska samhällsexperimentet ytterst gick ut på: att upprätta den totala staten och socialisera människan.
I Östberlin fanns till exempel Modeinstitutet som bestämde vad som var det senaste modet och vad medborgarna skulle ha på sig. Märkliga, anskrämliga, statliga polyesterkläder "utan för många onödiga knappar", som bärarna svettades igenom på nolltid, står uppställda i museet. Någon annan myndighet bestämde hur folk skulle dansa.
Från fyra års ålder kunde man tillhöra partiet. Först medlemskap i Pionjärerna i tio år, sedan Freie Deutsche Jugend. På dagis tvingades barn gå på toaletten samtidigt, och inte resa sig förrän alla var färdiga, för att lära sig om "solidaritet".
Man handlade i de statliga matvaruaffärerna och bodde i de statliga höghusen. DDR-museet har återskapat ett ganska genomsnittligt vardagsrum i Östtyskland. Och det är en förfärlig syn som möter den som stiger in. Det är ett fattighus.
Och så fanns naturligtvis de statliga Trabanterna. Vid tidpunkten för Murens fall hade enbart drygt hälften av DDR-familjerna bil, eftersom man var tvungen att vänta omkring sexton år på leverans. Jag provsitter passagerarsätet i en gråblek Trabant. Jag ser knappt ut genom vindrutan och mina knän trycks upp mot hakan, utrymmet i kupén är så litet. När jag känner på utsidan av bilen påminner den om kylskåpsmagnet.
Med allt detta i färskt minne styr jag nu stegen mot firandet av DDR-samhällets slut. I kväll är det ingen som bestämmer hur det ska dansas.
Och medan Johan Wennström styr sina steg mot DDR-museet i Berlin, så funderar Björn Elmbrant på Dagens Arena på vilka nya ofriheter och rädslor som "ersatt" kommunistdiktaturens gamla.
"Människor kan köpa vad som inte fanns förut, kan läsa en ocensurerad tidning på morgonen och har pass som gör att de kan resa vart de vill. Men hur fria har de blivit, till exempel i Lettland?
Den gamla fruktan var att hemliga polisen skulle komma på natten och hämta dem. Den nya fruktan handlar om gigantiska bolån som ska betalas och till synes stabila jobb som kan försvinna. Rädslan för atomkriget har ersatts av oro för översvämningar, skogsbränder och klimatförändringar."
Ja. Vad är väl rädslan för Stasi jämfört med obehaget i att bara ha ett "till synes stabilt jobb"?
Som dotter till någon som flydde kommunismens förtryck har jag bara en sak att säga: Suck.
Jag andasBerliner luft. Det uttrycket har lyckligtvis inte samma betydelse i dag som under DDR-tiden, när regimens utländska personal i till exempel Sverige hämtades hem med jämna mellanrum för att bota sig från "den västerländska smittan".
Luften är kylig. Berlin är mulet och det väntas regn. Men det hindrar inte en hel stad från att göra sig redo för den stora Fest der Freiheit.
Klockan sju börjar det officiella programmet vid Brandenburger Tor. Men under hela dagen ordnas olika aktiviteter. Utanför Springerförlaget reser man i eftermiddag till exempel en byst av Michail Gorbatjov.
Morgontidningarna här är fyllda av fantastiska texter om Murens fall. Jag tycker att Berlin Morgenpost sammanfattar händelsen bäst i sin ledare: "Der Wille des Volkes war stärker als die Macht der Funktionäre".
Numot DDR-museet. Det är svårt att tänka sig en mer passande dag för ett första besök.
Jag har en anhörig med ett ganska besvärligt sjukdomstillstånd. Med besvärligt menar jag att inte ens Apotekets största dosett har tillräckligt med fack för att hålla ordning på antalet tabletter som ska sväljas ner varje dag. Andra delar av medicineringen kräver dagliga sköterskebesök. Några mil från min släktings bostad ligger närmaste apotek. Själv är han inte i stånd att köra bil, så normalt sett är det min mor som sköter medicinshoppingen.
Apoteksavregleringen lär förenkla livet för många i denna sits framöver. Sverige är ett avlångt land och Apoteken må ligga tätt i stadsmiljöerna, men det ser inte likadant ut på landsbygden. Senast jag var hemma visade det sig att närmaste Apotek inte hade inne vad min släkting behövde. Resultatet blev en rundringning samt färd tre-fyra mils färd till det apotek som hade rätt tabletter inne.
Förvisso talar vi här om medicin som är lite mer ovanlig än ett rör Citodon, men jag tror nog att även de mer ovanliga medicinbehoven ska tillgodoses på de nya Apotek som snart kommer att växa fram i Sverige.
Idag får vi veta vilka befintliga apotek som säljs och till vilka företag. Redan häromveckan fick mataffärer med mera rätt att sälja receptfria läkemedel. Därutöver gör många av de större dagligvarukedjorna sig redo för fullskalig apoteksservice.
Förhoppningsvis kommer de här reformerna innebära att livet förenklas för många. Smidigare öppettider och etableringar på närmare håll. En mindre och lokalt förankrad aktör vinnlägger sig om att ha hemma vad de lokala stamkunderna köper på regelbunden basis. Kundnöjdhet är liksom viktigt när man inte verkar på en monopoliserad marknad. I monopolet tas kunden för given på ett helt annat sätt.
Hur ser det ut i en socialdemokratisk mönsterkommun? Vad har invånarna
för service? Hur mycket betalar invånarna i skatt, och vad får de för
pengarna?
Och är det så du vill ha det?
Med mindre än ett år kvar till valet börjar politikerna nu rikta in sina ansträngningar till att mer synliggöra skillnaderna mellan alternativen. Då blir också debatten roligare. Det moderata stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal presenterade i dag rapporten Fungerar samma politik i Stockholm och Grängesberg? vid ett lunchseminarium, förlagt högst upp i tredje Hötorgskrapan med vidunderlig utsikt över staden.
Rapporten är tillkommen med glimten i ögat, och balanserar väl på gränsen till vad som är en hederlig representation av motståndarens politik, men lyckas därför göra tydligt att det verkligen finns skillnader.
Det hela utgår ifrån att Stockholms socialdemokraters främsta företrädare har sagt sig inte vilja ha en särskild storstadspolitik. I Dagens Nyheter sade oppositionsborgarrådet Carin Jämtin "Jag tycker inte att Socialdemokraterna behöver ett specifikt storstadsprogram", och i Svenska Dagbladet visade det sig att Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarekommun, "vill ha en politik som 'funkar i Grängesberg, likaväl som Stockholm'".
"En inledande skillnad är att Ludvika kommun, där Grängesberg ligger, är en av socialdemokraternas mönsterkommuner genom att partiet enväldigt styrt i 90 år. Det kan således verkligen sägas utgöra ett skyltfönster för socialdemokratisk politik.
Den kommunala skattesatsen är 4,83 kronor högre i Ludvika än i Stockholm. I Ludvika finns ingen valfrihet och inga fria förskolor eller fria grundskolor. I Stockholm går var tredje barn i en fri förskola och var femte elev i en fri grundskola. Dessutom satsar Stockholm ungefär 12000 kronor mer per elev och år i grundskolan. Kostnaden per invånare för politisk verksamhet är 644 kronor i Ludvika, men bara 411 kronor per invånare i Stockholm. Dessutom driver Ludvika kommun en bowlinghall för skattepengar.
Om samma politik ska föras i Stockholm är det en besk medicin att tvinga i stockholmarna. En återställarpolitik till hur det var förr, en politik som minner om ett Sverige långt innan makten över de egna liven började ges tillbaka till människor. Bostadsbyggandet skulle haverera, endats några hundratal nya bostäder skulle tillkomma varje år. Samtidigt går det att konstatera att socialdemokraterna i Stockholm ändå kan sockra sitt bud: Med politik à la Ludvika kan de faktiskt lova att 32 kommunala bowlinghallar strax ska stå till stockholmarnas tjänst."
I filmklassikernPojkarna från Brasilien (1978) håller naziflyktingen Josef Mengele hov inför en grupp gamla nazister som likt honom har funnit ett nytt hem i Sydamerika, långt borta från tyska domstolar och allmänhetens fördömanden. Jag drar mig filmen till minnes när jag ser ett helt nyinspelat klipp från en middag som utspelar sig någonstans i Santiago, Chile. Margot Honecker, DDR-diktatorn Erichs hustru, talar.
Margot Honecker var Östtysklands utbildningsminister i över tjugo år och en trosviss kommunist. Trots att varken DDR eller öststatskommunismen i stort existerar längre är hon optimistisk inför socialismens återkomst och skapandet av ett "annat samhälle" än det som nu är Tyskland. Så tänker och talar en verklig fundamentalist.
Filmen med henne är intressant inte bara för att en person som man trodde tillhörde historien plötsligt gör comeback i samtiden, utan också på grund av det språk Honecker använder. Lyssna noga när hon kommenterar den borgerliga valsegern i Tyskland. Hennes retorik låter hårresande lik den anständiga vänsterns. Eller så är det tvärtom.
PS: Det här är ett inlägg i ledarbloggens serie med Youtubiana, där vi guidar till de bästa rörliga bilderna på nätet. Tipsa!
"Den borgerliga regeringen har kört Sveriges ekonomi i botten. Arbetslösheten är hög och ekonomin befinner sig i en djup lågkonjunktur. Eftersom ingen annan tycks vara villig att ta ansvar för ekonomin anmäler du dig frivilligt. Vad gör du för att vända utvecklingen?"
Vad är det här? Jo, det är en fråga i ett prov författat av gymnasieläraren Daniel Ådin. Inte helt förvånande är han aktiv socialdemokrat i Skellefteå.
Ådin erkänner själv i Expressen att frågan kanske är lite olämplig:
– Det var klantigt. Det är en fråga som är tre år gammal, som jag borde ändrat på.
En tre år gammal fråga. Det betyder att den är äldre än den ekonomiska krisen. Ådin är imponerande ihärdig i sin klantighet, det får man ge honom...
I tidskriftenNew York Review of Books har den brittiske historikern Timothy Garton Ash författat en utmärkt essä om kommunismens fall med utgångspunkt i nio nyutgivna böcker i ämnet.
I en tankeväckande passage skriver han att 1989, när murarna till sist rämnade överallt, förmodligen var det bästa året någonsin i Europa. Men på så sätt och vis, fortsätter han, var det ur ett historiskt perspektiv också det sista året som verkligen betydde någonting för vår del:
"I am tempted to speculate (...) that this may also have been the last occasion - at least for a very long time - when world history was made in Europe. Today, world history is being made elsewhere. There is now a Café Weltgeist at the Humboldt University, but the Weltgeist itself has moved on. Of Europe's long, starring role on the world stage, future generations may yet say: nothing became her like the leaving of it".
Öststatskommunismen och desssammanbrott 1989 tar förresten också upp mycket utrymme i nya numret av tidskriften Axess. Bodil Zalensky delger oss sin dagbok från DDR. Jens-Christian Brandt ger dessutom inblick i "den aparta biotopen" Västberlin och berättar om hur han låg hemma på soffan när historien ägde rum ute på gatorna.
Förhandlingarna med Iran angående deras urananrikning går så där, rapporterar Telegraph.
"Det är som att spela schack med en apa", sa en av diplomaterna engagerade i samtalen. Du får dem till schack matt och då sväljer de kungen."
Svår motpart, onekligen. Allt tyder på att Iran bara vill vinna värdefull anrikningstid och är måttligt intresserade av att hitta överenskommelser eller kompromisser.
Borgfred under EU-ordföranskapet är inte precis Socialdemokraternas melodi. I går träffades Fredrik Reinfeldt och Barack Obama i förmöte inför dagens toppmöte EU-USA. Redan innan detta hade avslutats kritiseras Reinfeldt av S miljöpolitiske talesman Anders Ygeman för att ha varit undfallande.
Det är bara för tröttsamt.
Enligt TT sade president Obama på den efterföljande pressträffen i går att vi kanske inte kan lösa alla problem i den hör frågan men det kan bli ett viktigt steg på vägen och lägga grunden för att komma vidare senare.
Statsminister Reinfeldt sade att det hade varit ett mycket bra möte, men att inte heller han väntar sig ett internationellt, legalt bindande avtal om klimatet i Köpenhamn.
- Sedan länge har det varit tydligt att USA kanske inte skulle hinna med, sade Reinfeldt och hänvisade till att det också råder politisk splittring i USA om klimatåtgärder.
Flera andra länder har också problem att få till något på hemmaplan, som Japan och Australien, påminde han och tillade att han också gjort klart att EU:s åtgärder delvis är beroende av att andra, som USA, gör det de ska.
Men Reinfeldt hoppas på ett politiskt bindande avtal i Köpenhamn, utan allt det tekniska på plats.
– Det är lite grand som ett löfte om att sätta en människa på månen utan att riktigt veta hur det ska gå till, sade Reinfeldt.
Detta är alltså vad Ygeman alltså kallar för undfallenhet. Om det hade varit Mona Sahlin hade hon säkert kommit ut från förmötet med Obama med ett underskrivet avtal i hand – även signerat av kongressen…
Profeten Muhammeds liv ska bli film, rapporterar
SvD:s kultursidor. Barrie Osborne, som producerat
Matrix och Sagan om Ringen, vill
tillsammans med Qatari Media Company "bygga kulturella broar och
undervisa människor om den sanna meningen med
islam".
Vilket är lovvärt, förstås. Men
problematiskt. Som gammal filmvetarstudent ådrar man sig att ett
liknande filmprojekt genomfördes på
sjuttiotalet.
Mohammed -
härföraren hette mastodontfilmen med
svensk premiär 1977 som den syrisk-amerikanske producenten
och regissören Moustapha Akkad spelade in i samma syfte. Filmprojektet
kantades av en rad svårigheter.
För att inte stöta
sig med religiösa företrädare tog man hjälp av både sunnimuslimska
experter från Al Azhar-universitetet i Kairo samt shiamuslimska diton
från Libanon. Ett av de grundläggande problemen för filmen var att
Muhammed själv inte kunde förekomma vare sig i bild eller ljud, av
religiösa hänsyn. Samma regel gällde för hans hustrur, döttrar och
svärsöner. Filmens stora stjärna, Anthony Quinn, spelade således
profetens farbror Hamza. I de fall profetens repliker behövdes lät man
i filmen dessa vidareförmedlas av antingen Hamza eller andra figurer. I
scener som trots allt krävde Muhammeds närvaro löste filmteamet detta
genom att filma ur Muhammeds synvinkel. Det närmaste man kommer
profeten själv är en bild på hans svärd.
Imponerande
nog lyckades man alltså lösa problemen. Men
filmprojektet drabbades tidigt av ekonomiska motgångar.
Producenten sökte sig utanför Hollywood, och fann finansiering i
arabvärlden. Av rädsla att filmen skulle uppfattas som hädisk drog sig
dock den marockanska staten ur, varför filminspelningarna slutfördes i
Libyen, där den kommunist-islamistiske diktatorn Muammar Gaddafi kunde
erbjuda rätt mix av sekulära och islamiska förutsättningar. I filmen
staterar den libyska reguljära armén i
krigsscenerna.
Problemen tog dock inte slut
där.
När filmen skulle ha premiär i
USA ockuperade en grupp fundamentalistiska islamister tre
byggnader i Washington, bland annat med kravet att filmen skulle
stoppas. De 12 islamisterna höll
149 personer gisslan, och 2 personer miste livet. Att
Muhammed själv aldrig avbildades i filmen tycktes extremisterna ha
missat.
Det säger sig själv att terrorattacken gav
svåra följder för benägenheten att gå på bio och se filmen. Mohammed -
härföraren blev ingen publiksuccé i USA.
Därmed inte
sagt att filmen blev dålig. Bland annat nominerades den till en
Oscar. Inte minst älskas av den av muslimer - därom vittnar de många klippen ur den på Youtube.
Regissören Moustapha Akkads
kamp mot extrem islamism fick ett extra ironiskt slut i
november 2005. Akkad och hans dotter stod i lobbyn på hotellet Grand
Hyatt i Amman när en självmordsbombare utsänd av al Qaida detonerade,
varvid både dottern och Akkad (samt 7 andra) dog. Dådet hade inget med
filmen att göra. PS: Det här ett inlägg i ledarbloggens serie med Youtubiana, där vi guidar till de bästa rörliga bilderna på nätet. Tipsa!
Det hade förvånat mig mycket om Försäkringskassan inte hade fällts i tingsrätten idag när domen kom i målet om de gravida kvinnorna, vars sjukpenning nekats dem av Försäkringskassan. Nu har Tingsrätten funnit att Försäkringskassan har "gjort sig skyldig till direkt könsdiskriminering".
Jo. Och en ganska uppenbar sådan dessutom. Kassan har menat att eftersom graviditet inte är en sjukdom kan inte de graviditetsrelaterade besvär kvinnorna haft ge dem sjukpenning. Det är en fullständigt knasig bedömning. Självklart är graviditet inte en sjukdom. Men lika självklart är att vissa besvär som kan uppkomma under en graviditet faktiskt är allvarliga.
TT skriver i ett telegram att:
"Enligt rätten har kassan inte lyckats visa att avslagsbeslutet om sjukpenning inte haft samband med kvinnornas graviditet och att även en icke-gravid person med motsvarande besvär skulle nekats sjukpenning."
Någon av Försäkringskassans handläggare skulle kanske ha provat på lite icke graviditetsrelaterad foglossning innan bedömningen gjordes. Man kunde ju kalla det kompetensutveckling.
Så hade samhället kanske sluppit att lägga tid och resurser på DO-mål.
Medan vi i Sverige byter ut ordet mödom mot slidkrans rasar på andra håll i världen helt andra debatter. I Egypten har det under de senaste veckorna diskuterats huruvida produkten falsk mödomshinna ska tillåtas eller ej. CBS rapporterade häromveckan:
Prominent Egyptian religious scholar Abdel Moati Bayoumi said anyone who imports the artificial hymen should be punished.
"This product encourages illicit sexual relations. Islamic culture forbids these relations except within the confines of marriage," Bayoumi said. "I think this should absolutely not be allowed to be exported because it brings more harm than benefits. Whoever does it (imports it) should be punished."
Bayoumis hävdar alltså att produkten gör mer skada än nytta. Det är ett inte så lite magstarkt påstående i ett land där frånvaron av blod vid bröllopsnatten kan innebära skillnaden mellan liv och död för många kvinnor. En skada större än ett förlorat liv är det svårt att föreställa sig.
Sheik Sayed Askar, medlem av Muslimska brödraskapet och av den parlamentariska kommittén för religiösa frågor följer upp på politiskt håll och kräver att regeringen bekämpar produkten eftersom den "gör det lättare för egyptiska kvinnor att ge efter för frestelser".
Mmm. Och så många frestelser det finns sen. Hoppa, cykla, rida på en häst eller använda tampong, för att bara nämna några…
Lösningen med falsk mödom är tveeggad på samma sätt som det i Sverige omdebatterade tillvägagångssättet att sätta några stygn för att skapa en hinna som framkallar blödning vid penetration. Å ena sidan upprätthåller de här tricken vanföreställningarna om att det verkligen finns en hinna att spräcka i alla kvinnor.
Å andra sidan räddar knepen liv.
Detta konstaterar också bloggerskan och människorättsaktivisten Dalia Ziada, som ger en intressant genomgång av debattläget i Egypten – och av läget för de egyptiska kvinnorna
Naturligtvis kan den falska mödomen införskaffas via nätet. Just nu med 26 procents rabatt till och med. Då kommer den med diskret avsändare i en fin ask klädd med rosa tyg på insidan. Under fliken Shipping Info finns Egypten än så länge med bland länder som produkten kan beställas från. Men risken finns alltså att listan blir kortare allteftersom debatten och kännedomen om produkten sprider sig. Tyvärr.
Har man inget att prata om vid en stelare middag kan märkliga skadestånd utdömda i det dära USA alltid fungera. Mårten Schultz ger oss årets pristagare i Stella Awards 2009, ett pris som alltså är inspirerat av fallet Stella Liebeck som fick väääldigt mycket pengar av McDonalds när företagets kaffe hade bränt henne.
Åtskilliga tänkare har hävdat att det är på promenaden snarare än vid skrivbordet som de stora idéerna kommit. Vilket bådar gott för den lilla grupp med svenska samhällsdebattörer som samlas under namnet Kebnekaisegruppen:
Kebnekaisegruppen är ett forum för kreativa tänkare som vill utveckla
idéer för ett innovativt, dynamiskt och öppet samhälle.
Kebnekaisegruppen samlas en till två gånger per år i fjällmiljö för att
utbyta de senaste idéer som utvecklar samhället. Det finns inget
medlemsregister. Gruppens sammansättning ändras från gång till gång.
Bland deltagarna ses såväl ärrade debattörer som Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster som yngre namn som Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus. Hur som helst har Kebnekaisegruppen skapat sig en lättillgänglig webbplats, med artiklar och filmklipp om skilda ting från mikrokrediter till makroanalyser. Matnyttigt och lovande.
Storstadsväljarna är Socialdemokraternas nyckel till valseger nästa år sägs det. Därför har de tagit fram en rapport, som presenterades på S-kongressen igår. Att döma av Ekots rapportering är Socialdemokratin mycket mycket sugen på att vinna valet:
"Enligt rapporten har det blivit för stort fokus på samhällets allra svagaste. Men i själva verket finns trygghetssystemen i första hand till för den stora grupp människor som befinner sig i samhällets mitt. Människor som varken är utblottade eller riktigt rika. Enligt rapporten är det i första hand dem som Socialdemokraterna ska vända sig till."
Jahaja. Det är ju i alla fall ärligt. S har förlorat medelklassen och uppvisar en tydlig medvetenhet om detta. Men när S i Stockholm ger sig ut på friarstråt tillsammans med sina rödgröna kumpaner är det med en blomsterkvast bestående av höjd skatt med 60 öre.
Inte nog med att detta är en rejäl höjning, Stockholmsoppositionen visar dessutom sedvanlig släpphänthet när det gäller att handskas med skattepengar. För prioriteringen i satsningarna är inte de svagaste eller mest behövande. Prioriteringen är snarare definierad utifrån de rödgrönas röstbehov allena.
Hur ska man annars tolka en svepande satsning som "två timmars icke biståndsbedömd hemtjänst för alla över 75"? Hushållsnära tjänster är man emot. Men i huvudstaden, som trots allt inte är renons på välbärgade 75-åringar, så hittar de rödgröna på gratis sådana - till alla oavsett behov!
Det andas inte omsorg om skattemedlen direkt. Men så är det här med att vinna Stockholm svårt, förstås. Exakt hur svårt får vi veta av Carin Jämtin i Ekot:
"det finns inte en lösning eller ett recept. Det är inte som att göra en sockerkaka utan det är en massa olika politikområden. De sammanfattas i att vi måste visa vart vi är på väg."
Ack ack. Och inte finns den smidiga produkten Shake'n'bake kvar i butikerna heller. Knepigt.
Nedskräpning är dåligt. Kanske inte något banbrytande påstående, de flesta håller säkert med. Men igen: nedskräpning är jättedåligt. Det åskådliggörs med all oönskvärd tydlighet i fotografen Chris Jordan bilder på albatrossungar med magarna fulla av sådant som vi tanklöst slänger ifrån oss till havs.
Åsynen av detta borde stämma till eftertanke hos alla med hjärta. Du skall icke skräpa ned!
Tipstacket går till Oscar Swartz, en för övrigt nyss utcheckad pirataktivist, något som mången pirat lär sörja.
Google News är i och för sig helt värdelöst, så värnandet av denna tjänst i sig kan nån annan få ägna sig åt. Men det tyska lagförslaget om att kräva betalt för länkning på nätet till nyhets- och medieföretags sajter är dumt så att klockorna stannar.
Att nyhets- och medieföretag hejar på är obegripligt. En del företag förtjänar kort sagt att gå under. Strukturomvandling heter det visst.
"Högern har landet i ett strypgrepp. Vad är det bästa vi kan göra åt situationen? Förmodligen partaja."
Tweeten är Ali Esbatis, men formuleringen kommer från nylanserade klubben Popvänstern, som har premiär nästa vecka på Pet Sounds Bar. Panelprat i högerbashformat följs av DJ:s och mingel. Lätt att vi kommer! With bells on!
Avslöjandet att Jan Guillou utförde uppdrag åt KGB på 1960-talet leder tankarna till en svunnen tid av hemliga möten på rökiga krogar, fala kvinnor med dolda motiv och sofistikerade sovjetiska underrättelsemän.
Men det kalla kriget var på riktigt, och satte skräck både i Västvärlden och bakom järnridån. Spionaget var omfattande, och såväl affärsidkare som tjänstemän varnades för suspekta kontakter.
När man idag ser propagandafilmerna från den tiden är det dock nästan så att man får en känsla av nostalgi (även om man inte ens var född på den tiden) på samma sätt som när man ser någon fin gammal rulle med Humphrey Bogart. The Enemy Agent and You producerades 1964 av det amerikanska försvarsdepartementet för att varna för spioner och värvningsförsök gentemot handelsresande och tjänstemän på uppdrag i Europa eller i Östblocket. I filmen dramatiseras autentiska spionfall, men producenten drar sig inte för att vräka på med thrillergenrens allra mest publikfriande beståndsdelar. Här finns förföriska kvinnor, sena kvällar på restaurang Rendez-Vous och ett rökigt jazzsoundtrack som hämtat från film noirens glansdagar.
Om det var så här det såg ut förstår man att Jan Guillou blev nyfiken.
PS: Detta är en del i ledarbloggens serie med Youtubiana. Varje vecka försöker vi guida till de bästa rörliga bilderna på nätet. Tipsa!
På Ledarbloggen har jag tidigare noterat att flygvapeninspektören Anders Silwer har satt ned foten i den infekterade frågan - det är ju rena kriget på Högkvarteret - om en gemensam lägescentral i Enköping. I en personlig PM varnar han för konsekvenserna om alternativet GLC/NOC väljs. Han är därmed ytterligare en i raden som gör tummen ned - och ett tungt namn kan man tycka.
Promemorian är lång men synnerligen läsvärd. Så skriver Anders Silwer:
HEMSTÄLLAN
Starta snarast ett MS för systemuppföljning av ledningssystemen inom luftstridskrafterna och återuppta systemsamordningen inom luftarenanan. C PROD
Återuppta arbetet med systemsamordning på FM nivå. C LEDS.
FÖRSLAG
Sammanför arbetet avseende drift och underhåll av ledningssystem med arbetet med GLC/NOC. Det finns många synergier mellan drift och underhåll av ledningssystem och framförallt NOC. C PROD.
Upprätta en gemensam lägescentral (GLC) i HKV på L 24 snarast för att med befintliga system göra en gemensam lägesbild. C INS
Ge C LSS i uppgift att snarast ta hela ansvaret för personalförsörjning av Strilbat. Uppgiften ska innefatta inventering av aktuellt läge och åtgärder för att rätta till personalutmaningarna inom Strilbat. C PROD
Inrätta en ledningssystemchef för varje arena som en tillika uppgift i syfte att under ledningssystemchefen stödja denne avseende kravställning inom varje arena. C INS
BAGKRUND
Planeringen inför GLC/NOC är komplicerad av många skäl. Jag har diskuterat frågan med ett flertal människor och efterhand bildat mig en egen uppfattning. Under arbetet med att sätta mig in i arbetet med GLC/NOC och drift och förvaltning av ledningssystem har självklart kunskap och insikt kommit fram längs vägen vilket förmedlas genom detta PM och med ett ytterligare fördjupat senare.
Det är helt nödvändigt att kompetensen taktisk ledning av luftstridskrafter kommer in i ovan nämnda arbete. Denna kompetens finns bara på ett fåtal händer eftersom vi inte övat luftstridskrafterna på denna nivå under flera år. Det är också viktigt att skilja denna kompetens från stridsledning av flygstridskrafter. Kompetensen stridsledning och luftbevakning av flygstridskrafter är troligen den som ligger närmast taktisk ledning av luftstridskrafter men dimensionen helhet och system av system är väsentligt viktigare för taktisk ledning av luftstridskrafter, vilket ger ett annat perspektiv.
Organisationen har inte övats alls i taktisk ledning av luftstridskrafter efter att ett flertal omorganiseringar av HKV samt att TOEM Strilbataljon arbetats om. Skaran av personal som kan diskutera denna fråga ökar dock nu inte minst efter genomförandet av övning Dagny II.
HEMSTÄLLAN
En systemsamordning på FM-nivå fanns tills för några år sedan där olika nya system som skulle in styrdes in via versionshantering och kravställdes för samfunktion. Ansvar för denna systemsamordning överfördes då till LEDS. Tyvärr har denna samordning endast genomförts på konceptnivån och inte på den nödvändiga detaljnivån, vilket resulterat i att ett antal ärenden fallit mellan stolar. Det är nödvändigt att C LEDS återupptar denna systemsamordning på detaljnivå.
Det är också helt nödvändigt att C PROD startar ett särskilt MS snarast för systemsamordning och uppföljning inom luftarenan. Ett sådant fanns tidigare men denna verksamhet har inte gjorts de senaste åren. Detta har inneburit att delar i system har nått sin livslängd vilket fått till följd att verksamheten har måst avbrytas. Vilka delsystem och funktioner detta innefattar anser jag sekretessbelagt varför de inte nämns. Den nuvarande situationen är dock inte bra eftersom det f n finns komponenter som kan nå end of life utan att vi har uppföljning på det.
FÖRSLAG
Samordningen mellan arbetet med GLC/NOC och den utredning avseende drift och underhåll av ledningssystem behöver samordnas mer både avseende tid och resultat. Flera av de riktlinjer som f n ligger till grund för arbetet med GLC/NOC är desamma som ligger till grund för arbetet avseende drift och underhåll av ledningssystem. Jag anser att om dessa två arbeten samordnades fullt ut skulle helt andra synergier framträda än de som f n diskuteras. Eftersom det i stort är 1000 anställda som berörs av drift och underhåll av ledningssystem kommer helt andra strukturer att framkomma än de som diskuteras just nu.
Det är min uppfattning att en sådan samordning skulle göra att det är enklare att klara ut vad som är operativa frågor, lägescentral respektive vad som är drift och underhåll av ledningssystem.
Grundat på erfarenheter av ledning av luftstridskrafter är min principiella syn på drift- och underhåll av ledningssytem, GLC, NOC samt strilbataljon följande:
Drift och underhåll av ledningssystem är en omfattande verksamhet som genomförs produktionen samt vid insats. Produktionen av detta ska vara så rationellt som möjligt. Populärt uttryckt är detta en verksamhet som handlar om att vidmakthålla ett ledningsnät och ett antal central samt att underhålla FM datorer på staber och förband. Gränsdragningen mellan vad som är kontorsstöd eller operativa/taktiska/stridstekniska ledningssystem är svårt att göra. Dock går det att dra gränser för vad som görs inom de stående förbanden och av stödproduktionen.
Drift och underhåll av ledningssystem är i stort detsamma som den verksamhet som ska göras i NOC eller styras av densamma, d v s ledning av ledningssystem. NOC blir då en del av den dagliga verksamheten avseende ledning av ledningssystem och leder driften och underhållet av ledningssystemen.
GLC (Gemensam LägesCentral) är en central som får underlag från olika arenor och funktioner och sammanställer denna till en gemensam lägesinformation (GLI) som distribueras till alla användare inom eller utom FM allt efter behov och behörighet.
Strilbataljonens funktion är att vara luftstridskrafternas förband för att genomföra luftbevakning, flygstridsledning, strilsambandsledning och förbandsledning av flygstridskrafternas insatsdivisioner.
Denna funktion är en integrerad del av flygstridskrafterna och förutsätter en omfattande kompetens bl a om flygstridskrafterna och hantering av flygtrafik, civil som militär. Hanteringen av civil och militär flygtrafik ställer särskilda krav på personal och materiel som leverantörer i det militära luftfartsystemet.
En gemensam lägescentral bör snarast inrättas i HKV med befintlig teknik. (De flesta system finns redan indragna till HKV). Syftet ska vara att få en gemensam lägesbild här och nu enligt principerna hellre än bäst och successiv utveckling med kontinuerlig förmågeleverans. Lägescentralen ska bemannas av personal från alla arenor och dessutom tjäna som användargrupp åt FMV vid utvecklande av ny teknik för gemensam lägesbild. Efterhand som ny teknik blir tillgänglig kan lägescentralen utvecklas och lägesbilden distribueras ut till användare inom och utom FM.
Den gemensamma lägesbilden är skild från arenornas lägesbilder i så motto att arenornas lägesbilder föder den gemensamma lägesbilden som korrelerar dessa bilder och sänder ut en gemensam lägesbild. En viktig faktor i skillnaden är att varje taktisk chef behöver handlingsfrihet med hur och var denne utvecklar sina lägesbilder allt efter insatsernas förlopp minut för minut eller timme för timme. Varje taktisk chef kommer då över tiden att styra djupet i sina lägesbilder över tiden.
C LSS bör få uppgiften att via ett produktionsuppdrag att vara sammanhållande för att återupprätta personalförsörjningen avseende flygstridsledare, luftbevakare och strilsambandsledare. Grunden till detta är att det redan i samband med IML-beredningen av FMLS konstaterades att dessa personalkategorier är en gränssättande resurs för att en omstrukturering ska kunna lyckas. Verksamhetsanalysen konstaterade samma sak men tyvärr har andra prioriteringar gjort att ingenting har hänt för att fokusera på frågan och driva den framåt. Uppdraget ska innehålla hela kedjan av rekrytering och utbildning av nämnda kategorier. Eftersom vi befinner oss i ett sämre läge än när frågan identifierades måste detta ses i ett helhetsperspektiv.
Om de nyckeltal som gällt vid tidigare nedläggningar avseende flytt av personal är relevanta i detta fall, är det min bedömning att det inte går att följa nuvarande tidsplan för omstrukturering av strilorg med mindre än att stridsflygdivisionernas förmåga väsentligt måste ändras. Det finns under 2010 men framförallt 2011 och bortom inte stridsledningsresurser i tillräcklig omfattning. Kapaciteten kommer att vara oacceptabelt låg men detaljerna bedömer jag som sekretessbelagda.
En riktlinje i detta arbete ska vara att kvalitén på de som rekryteras till flygstridsledare inte ändras mer än avseende nivå och att en temporär nedgång kan accepteras avseende andelen officerare. I verksamhetsanalysen från 2008 anges att kvalitétskraven bör överses. Vad gäller förmågan hos personalen att ha de kvalitéer som krävs för att genomföra sitt arbete så är denna inte förhandlingsbar.
Utöver de kvalitéer som motsvarande personal har i andra länder så finns det ett unikum i Sverige. Detta har sin grund i att Sverige är det enda landet i världen med integrerat luftrum vilket ställer krav på att flygstridsledare separerar civil och militär flygtrafik. Det integrerade luftrummet innebär att FM får ett mycket bra luftrum att öva i samtidigt som den civila flygtrafiken över Sverige kan flyga direkt mellan flygplatser vilket spar tid och bränsle. Separationen mellan civil och militär flygtrafik är kritisk. Militär flygning är inte utan risker men en olycka som nog får betraktas som bland de absolut värsta är en kollision i luften mellan ett militärt flygplan och ett civilt passagerarplan. Flygstridsledarna tillsammans med LFV flygledare är de personalkategorier som genom sitt arbete ska se till att detta inte händer. Verksamhetsanalysen hanterar inte denna problemställning.
Ett förslag är att en ledningssystemchef inrättas för varje arena, underställda ledningssystemchefen, för att stödja med kravställning i respektive arena. Motivet är att kravställningar inom luftarenan inte tagits omhand de senaste åren vilket lett till nuvarande situation ovan och att vissa av de handlingsalternativ som tagits fram hade tjänat på en bättre kravställning och djupare kunskap inom arenan.
MIN SYN PÅ ETT ANTAL OMRÅDEN
Nedan följer några stycken om min syn på inom ett par områden. Avseende lednings- och lydnadsförhållanden för luftbevakningen och flygstridsledningen så är det en resurs för den flygtaktiske chefen att ha full handlingsfrihet med. En central ledning på högre taktisk nivå av luftstridskrafterna är nödvändigt för att bäst tillvarata deras inneboende möjligheter och optimera deras bidrag till uppfyllandet av de operativa målen.
Detta förutsätter en obruten och sammanhållen ledningskedja från den taktiske chefen C FTS (i rollen som Air Component Commander [ACC], Air Defence Commander [ADC] och Airspace Control Authority [ACA]) via den taktiska ledningsstaben (FTS A3, AOC) och stridsledningen (lägre taktisk ledning, Command and Reporting Centre, CRC [C2STRIC]) ut till enskild förbandschef i luften.
Luftbevakningen och flygstridsledningen är en integrerad del av flygstridskrafternas minuttaktiska ledning och förbandsledningen av stridsflygdivisionerna. Det är en väl beprövad erfarenhet under många år, och utgör en av grundpelarna i ett integrerat luftförsvar. De första intrycken efter Dagny II visar på att detta förhållande alltjämt gäller.
Den geografiska separationen mellan flygplanen och basförbanden relativt flygstridsledningsförbanden ger en chimär av att de är separerade men de är mycket starkt integrerade eftersom flyg- och basförbanden är helt beroende av flygstridsledningsförbanden för sin verksamhet i varje minut. Vidare innefattar strilbataljonen även stridsflygdivisionernas förbandsledning/uppföljning på ett rikstäckande plan och det finns bara en sådan för flygstridskrafterna. De kompetenser som behövs för att leda dessa förband vid insats är helt flygunika.
Denna förbandsledning är också ett svenskt avsteg från CJTF-konceptet för att kunna använda luftförsvaret mer effektivt genom att kunna flytta piloter och flygplan flexibelt mellan baser allt efter minutoperativt behov. De krav som detta ställer på ledningsorganisationen (Strilbataljonen) är helt flygunika och rör t ex planering av alternativa baser vilket kräver ingående kunskaper om flygtjänstbeslut. Verksamhetsanalysen berör inte denna förbandsledningsfunktion.
Personalen vid Strilskolan på LSS och Strilbataljonens luftbevaknings-, flygstridslednings- och strilsambandspersonal är i stort samma individer. D v s förslaget om att produktionsleda Strilbataljonen från LedR istället för LSS är en suboptimering. De ytterligare personalrader som kommer att behövas om denna delning görs finns inte i den personaltilldelning som utgör grund för LEDS personalspel. Strilbataljonen ska produktionsledas av samma chef som produktionsleder Strilskolan d v s C LSS. Produktionsledningen kan sedan sammanhållas av C LedR i en garnison där C LSS får stöd av C LedR avseende gemensamma funktioner.
Varje arena ska ha en sammanhållen arenastridsskola. LSS är den mest sammanhållna arenastridskolan i FM med integrerad utbildning, utveckling och insatser. LSS är också en arenastridsskola med en mycket väl sammanhållen och integrerad utvecklingsfunktionen för sin arena och består av en i jämförelse liten kader av personal. Den föreslagna splittringen av LSS där Strilskolan och Strilbataljonen går till LedR innebär att utvecklingen av flygstridskrafterna delas upp mellan LedR och LSS. De funktioner LSS då ska sammanhålla inom arenan blir då endast pilotutbildning samt brand och räddning. Detta är inte funktionellt för utvecklingen av flygstridskrafterna.
DagstidningenThe Independent publicerar i dag en opinionsundersökning som visar att David Camerons Toryparti håller ledningen över Labour. De konservativa har 40 procent av väljarstödet, Gordon Brown 27 procent. Maktskiftet ligger i luften.
Det kommer att krävas väldigt mycket för att Labour ska kunna vända trenden innan valet i maj nästa år. Kanske för mycket för att man ska orka med. Det stora Labournamnet David Miliband tycks redan ha börjat kampanja för ett nytt jobb som Europeiska unionens utrikesminister...
Dagens mätning visar också att 67 procent av brittiska väljare tycker att staten är för stor och måste rullas tillbaka, vilket är Camerons huvudbudskap i valrörelsen. Det lägger ytterligare lök på laxen för socialdemokraterna. För en mindre stat har hittills knappast varit Labours hjärtefråga.
Socialdemokratin måste genast ha en ny politik. Det skrev
Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström
på DN-debatt den 24/8. Det var ett inspel inför den så kallade Jobbkongressen
men naturligtvis en maning till S i Stockholms stad att tänka nytt. Gemensamt
för de fyra är att de är S-politiker i kranskommuner till Stockholm.
Det centrala budskapet är att Socialdemokraterna saknar
förståelse för den livssituation som är stockholmarnas och att politiken blir
därefter. Inte så dynamisk. Inte bejakande av människors längtan och drömmar.
Det gör till exempel att bostadsrätt och villa i den praktiska politiken låter
som fula ord.
Det är mycket man vill göra upp med och då inte minst
”bilden av att Socialdemokrater alltid ser ett utrymme att höja skatten eller
införa en ny måste suddas ut”.
Att Carin Jämtins namn saknades bland de undertecknades
skara säger otroligt mycket om hur Socialdemokraterna i Stockholms stad mår.
Och jag gissar att Hellmark Knutsson m fl mår illa när de i går möttes av
Brännpunktsrubriken ”Vi höjer skatten med 60 öre”.
Höjd skatt är den bärande tanken i den överenskommelse som
Jämtin ingått med miljöpartiet och vänstern inför valet 2010. För en
normalinkomsttagare handlar det om typ 3 000 kronor som de rödgröna vill lägga
beslag på. Lägg därtill återinförd fastighetsskatt som kommer att slå hårt mot
normalvillor i Stockholm (kallas lyx av S) och det faktum att höjd skatt
dessutom väntar om Mona Sahlin får som hon vill.
Hellmark Knutsson m fl skriver att ”välfärden ska vara
effektiv och omfatta alla, utan att det alltid ska förutsätta högre skatter”.
Är det inte just den politiken som den borgerliga Stadshusalliansen står för?
Plus förstås att man också har ambitionen att vara så duktiga att skatten kan
sänkas.
Vill man ha fred ska man skapa ekonomisk frihet. Det konstaterar Indra de Soysa, professor i statsvetenskap vid universitetet i Trondheim. Tillsammans med Institutt for fredsforskning i Oslo har hans forskargrupp mätt globaliseringens effekter på väpnade inrikeskonflikter.
Genom att utgå från det norska fredsforskningsinstitutet PRIO:s databas över konflikter från 1970 och framåt, och samköra denna med data över ekonomisk frihet, har man försökt avtäcka de samband som liberaler länge hävdat finns. Resultatet må förvåna alla från Helle till Naomi Klein, men borde ändock glädja. Professor De Soysa förklarar det i forskning.no.
- Våre resultater er klare og robuste: Jo høyere grad av økonomiske frihet, jo mindre er risikoen for indre konflikter.
- Studien viser faktisk at økonomisk frihet teller mer enn faktorer
som demokrati og godt styresett når det gjelder å forebygge væpnet
konflikt, sier de Soysa.
På samma sätt som en öppen och fri ekonomi – kapitalism – skapar fred, så göder en sluten ekonomi våld.
- En lukket økonomi, for eksempel med statlige monopoler, tvinger
entreprenørvirksomheten inn i skyggene. Vi får smugling, organisert
kriminalitet - eller væpnet opprør.
För Sverige eller Norge, som länge levt i fred, får forskningsresultaten ändå konsekvenser. Exempelvis borde våra biståndsinsatser bättre ta hänsyn till just detta. Professor Indra De Soysa:
- Tradisjonell bistand har verken gitt fred eller utvikling. Tvert
om kan bistanden stimulere en rentenistøkonomi som hemmer lønnsomme
investeringer.
- Dersom vi ønsker å bidra til fred og utvikling, bør vi heller
bidra til å bygge opp fungerende markeder som gjør det lønnsomt å
investere i produktiv virksomhet i stedet for i væpnet konflikt.
Lyckligtvis finns det politiker som förstått detta, som Johnny Munkhammar.
I går talade jag inför KD-nätverket 4F om kristdemokratisk förnyelse. Rubriken för mitt mycket retoriskt laddade anförande var "Agenda för verklighetens folk", och i det talet försökte jag skissera en bild av vilken väg som jag tycker att KD bör välja framöver. Här är texten i sin helhet för den som är intresserad.
Tack för inbjudan. Det är utmärkt med en grupp som 4F som kan hålla levande och utveckla den debatt som förs under rubriken verklighetens folk. Sverige är inte direkt bortskämt debatter som betyder något så det är värt att hålla fast vid den här. Den är viktig också eftersom den är jordmån för kristdemokratisk förnyelse. Och Gudarna ska veta att det behövs.
I ett nytt nummer av tidningen Kristdemokraten såg jag en artikel som stoltserade med den uppmärksamhet som Kristdemokraterna nyligen har fått i den politiska debatten. Men på samma sida fanns också en text som ojade sig över vilka konsekvenser ett upprivet förbud mot gårdsförsäljning kan få för alkoholmonopolet. Det tycker jag säger allt om var KD befinner sig just nu.
Det står och väger. Ska man hålla fast vid den gamla moralismen, förbuden och pekpinnarna? Eller ska man, kanske i likhet med kollegorna i brittiska Tories, omfamna en mer modern konservatism? Ja, det står och väger. Men det finns i realiteten inget val. Det är faktiskt förändring eller förtvining som gäller nu.
Jag brukar säga att den konservativa filosofin utgår från devisen If it ain’t broken, don’t fix it. Kristdemokraterna som det har varit är slut. Det går inte att komma ifrån. På 80- och 90-talet skulle Kristdemokraterna bestämma sig för om det var ett borgerligt parti eller inte. Nu ska ni besluta er för om Kristdemokraterna är ett parti som vill fortsätta att vara relevant eller inte.
Det är relevant och viktigt att räcka ut en hand till verklighetens folk. Alla de som inte lever sina liv efter politiska ideologier. Alla de som anspråkslöst vill att gatorna är säkra och natten är fredlig.
De som vill ha mer av sina pengar och all sin mat, sprit och sitt snus i fred. De som inte vill bli uppfostrade från ovan; utpekade som reaktionärer när de inte förstår varför en vandaliserad tunnelbanevagn är stor konst; utpekade som slöa i tanken när de besöker en gudstjänst och håller fast vid barnatron; utpekade, för att oblygt stjäla Johan Ingerös ord, som några som inte har fattat grejen när de stressar mellan hem, arbete, dagis och fritidsaktiviteter.
Fortsätt att tala med dem. De har börjat lyssna. Jag skulle tro att påståendet att människor i allmänhet varken har hört talas om den här debatten eller bryr sig är helt fel. Det är någonting som kritikerna har hittat på. Men den här starten är bara en början. Nu krävs det någonting ytterligare: En konkret agenda för verklighetens folk.
***
Det finns en rad, ska vi säga, jordnära frågor som Kristdemokraterna bör ta tag i. Men låt mig börja någon annanstans, i några lite mer filosofiska reflektioner men som också har sin plats i en ny KD-agenda.
I början av 1990-talet kom en viktig bok som heter The Dream and the Nightmare: The Sixties’ Legacy to the Underclass. Författaren Myron Magnet beskriver hur 60-talets kulturrevolutioner födde fram en stor grupp människor som, när festen var över, vaknade upp i en vardag där allt det som de omtänksamt hade blivit förförda att tro var oviktigt inte alls var betydelselöst.
Den amerikanska medelklass som hade gått i spetsen för det långa angreppet på hävdvunna normer och seriösa kulturyttringar klarade sig, för innerst inne visste den nog bättre. Men de som inte hade kunskap nog att se igenom kritiken mot grundstenarna hamnade på efterkälken, socialt och intellektuellt. Kort sagt råkade de ut för verkligheten.
Jag tycker att bokens argument har relevans för debatten som vi talar om här, och för Kristdemokraternas förnyelse. Inte för att Göran Hägglund vill kasta ut folk i ett kulturlöst mörker, för det vill han ju inte. Tvärt om har jag flera gånger hört honom tala om den höga kulturen, och om att ställa tillbaka den i skolans klassrum – just för att kulturen inte ska reserveras för dem som känner den hemifrån, och på så sätt har fått lära sig att alla kulturformer inte är lika bra.
Låt mig citera senaste Axess där Hägglund, nästan i ett eko av Myron Magnet, säger: "Ett samhälle där allt anses likvärdigt, där kvalitetsbegreppet inte längre är relevant, skapar en destruktiv miljö där många riskerar att hamna i kläm".
Just det! Men det gäller inte bara barn och unga, utan människor i allmänhet. Därför blir det så märkligt när Hägglund, som i ett tal häromveckan, drar en lans för vissas helt ensidiga konsumtion av till exempel Idol och deckarromaner.
Förstå mig rätt: Kristdemokraterna vill äntligen lämna vanligt folk i fred. Men av den anledningen behöver man inte lämna människor bakom sig. Det går att driva ett argument för att det finns en kultur som alla behöver ta till sig utan att hemfalla åt lagstiftning och statliga pekpinnar.
Det frihetsparti som Kristdemokraterna kanske vill bli förutsätter nästan ett värn för bildning, i någon mening det största frihetsprojektet av alla. Bildning handlar ju om att vidga människors perspektiv och underlätta för självständighet, om att erbjuda redskap för att växa och ta sig fram.
Att föra sådana resonemang är inte att ge uttryck för någon sorts elitism. Det är att blockera de välvilliga drömmar som i realiteten skapar eliter och som skapar avstånd mellan människor. Som, för att tala med den brittiske filosofen Roger Scruton, förvandlar den kultur som betyder någonting till "konstiga knyten som deponerats i de lärdas salar".
Ett parti som vill ta avstamp i verkligheten måste helt enkelt också vara redo att rusta oss för den. Och där ute i verkligheten spelar det roll vad du läser, lyssnar på och ser. Det tycker också folk i allmänhet. I Marie Söderqvist-Tralaus nya bok Status – vägen till lycka visar det sig att det för Svensson inte finns något mer statusgenererande än bildning.
Jag vet nu inte hur mycket politik som kan, och bör, utvinnas ur det här. Men det är hursomhelst viktigt att någon vågar ta de här resonemangen i sin mun. De är dessutom intimt förknippade med den fråga som Hägglund tog upp i det senaste talet: att "samhällsväven" börjar brista.
En stark social gemenskap vilar på en gemensam kultur; det är hela idén bakom det uråldriga kanonprojektet. Och vad händer då när den höga kulturen, som bär upp en knippe civilisatoriska värden, mer och mer viker ned sig för masskulturens frammarsch och det inte står någon står där och håller emot? Jo, vi förlorar taget om varandra, flyter omkring som ögonblicksvarelser utan sammanhang.
Här finns något för en ny kristdemokrati att hålla fast vid. Kristdemokraterna ska ju inte bli ett nyliberalt parti - ett Stureplans-KD - utan ett liberalare parti. Den värdeburna intellektuella basen ska inte försvinna utan leva vidare. Ja, från det ena till det andra…
***
Hur ser då en, som sagt, mer jordnära sakpolitisk agenda för verklighetens folk ut?
Jag läste som alla andra utspelet på DN Debatt häromdagen. Och jag frågar mig: Är det verkligen ett motstånd mot den i praktiken avskaffade filmcensuren som ska vara Kristdemokraternas motsvarighet till Moderaternas överraskande "Sveriges nya arbetarparti"?
Är det att "den som bedriver cateringverksamhet för slutna sällskap ska kunna få ett stadigvarande serveringstillstånd" för alkohol? Nej, det är inte tillräckligt starkt. För mig kändes det nästan litet som om luften gick ur mitt engagemang när jag läste.
Det behövs en tydlig vändning i en fråga som är symboliskt förknippad med gamla KD, och varför inte just gårdsförsäljningen? Att den internt tycks vara så känslig gör den bara ännu mer lämplig.
Om Kristdemokraterna kan kapa banden med gamla attityder i en sådan fråga visar det med kraft att partiet verkligen är på väg i en ny riktning. Först efter att ni gör minst en sådan eftergift tror jag att opinionen kommer att vända för Kristdemokraterna. Det är, precis som det var för Moderaterna, en fråga om att etablera en trovärdig ny bild av partiet.
Sedan ligger fältet öppet för att formulera en uppdaterad uppsättning politiska frågor att driva. Här kommer, helt kort och mycket övergripande, några förslag.
(1) Det brinner i förorterna, i Rosengård och Gottsunda, och nu också i Alby och Jordbro. Helt vanliga människor tvingas se familjebesparingarna gå upp i rök ute på parkeringsplatsen. Natten lyser av eldsvådor.
Men politiken lutar sig tillbaka, står och ser på. Ebba Busch är mig veterligen den enda profilerade politiker som inte bara lyfter frågan, utan som dessutom har tagit sig ut till Gottsunda och sett problemen med egna ögon, pratat med dem som tänder på. Och om det nu var någon som trodde det så är det inte bristen på fritidsgårdar som ligger bakom vandalismen, sådana lokaler finns det ju gott om – åtminstone i Uppsala.
Unga människor som anlägger bränder och kastar sten är laglösa för att de vill vara laglösa. De terroriserar hederliga människor för att de vill terrorisera, och det säger de rakt ut till alla som vill lyssna. Vilket parti ska ställa sig upp och säga: Fängelset är också en lokal!
Det partiet skulle kunna vara Kristdemokraterna. Kan ni ta kulturens pyromaner i nackhåren kan ni gott göra samma sak med förorternas. Verklighetens folk har fått nog av all den naiva välvilja som låter ligisterna hålla på. Var deras parti. Det var det första.
(2) Alltid mer, aldrig nog. Så formulerade journalisten Anders Isaksson den välfärdsstatens mentalitet som bär upp det höga skattetrycket. Och så känns det nog också för de flesta människor. Statens krav upphör inte. Och den som vill ha mer åt sig själv får höra att den tar från någon annan.
Alliansen har sänkt skatterna. Det är naturligtvis jättebra. Fortsätt med det. Men sänkningarna omges av värdebefriade nyttoresonemang när skattetrycket ska sjunka för att det är moraliskt riktigt. I det här sällskapet behöver jag väl inte utveckla, mer än att det är våra pengar och just nu är det för mycket som försvinner. En sådan principiell argumentation borde föras av ett verklighetens parti, för det är faktiskt så väldigt många människor ute i verkligheten ser på saken. Det var det andra.
(3) Närbesläktat med det här är ett argument för valuta för pengarna. När till exempel mina föräldrar i (Småstaden) behöver hjälp av polisen en natt, och de får svaret "Var ligger det någonstans?", då undrar de vad det egentligen är som de betalar så mycket för.
Många andra människor funderar på ett liknande sätt när deras kommun skär bort lärartjänster och samtidigt fyller upp äventyrsbadets nya bassänger… eller oroar sig mer över vissa offentliganställdas rökande på arbetsplatsen än att den arbetsplatsen fyller sin funktion i välfärdsapparaten.
Tänk om något parti kunde tala för dem och avslöja vänstern när den säger att verklighetens folk får världens bästa välfärd och valuta för pengarna. Vanliga människor begär inte mycket, bara their money’s worth. Kristdemokraterna kan och bör bli det parti som hör dem. Det var det tredje.
(4) Den offentliga välfärden är förstås enormt viktig. Men är det ändå inte så att familjen erbjuder den bästa sortens välfärd?
Kristdemokraterna har alltid varit det mest familjevänliga partiet, men hur mycket säger det, i Sverige? I höstens motionsflod finns till exempel en KD-motion som tycker att staten måste se till att det blir fler "familjecentraler" för att föräldrarna ska "stärka sin egen självkänsla". Det är trots allt styrning, inte vänlighet.
Kristdemokraterna måste på allvar bli ett parti för familjen, denna unika jordmån för fattigdomsbekämpning, trygghet, bildning, sammanhållning, mänsklig lycka och tillfredsställelse i livet. Men allt det bygger på att familjen får vara fri och inte ledd ovanifrån, inte ens av kristdemokrater.
Att motsätta sig kvoterad föräldraförsäkring är bara en beståndsdel av ett bredare försvar för familjen, mot alla dem som pekar ut den som en obehaglig rest av en svunnen tid. Ett sådant kraftfullt försvar, skulle jag tro, är vad verklighetens folk önskar sig mest och det är Kristdemokraternas uppgift att erbjuda det.
***
Det är naturligtvis ingen slump att jag nämner dessa fyra linjer. De har, i en förvisso något annorlunda form, anammats med stor framgång av Tories i Storbritannien.
Som jag antydde i början borde det partiet vara Kristdemokraternas stora politiska förebild. Visst kan man, som Mats Odell i Almedalen i somras, avfärda David Camerons Conservatives som inte tillräckligt tama. Eller så kan man se ett parti som länge varit frikopplat från vanliga människors verklighet och som genom att stiga in i den plötsligt har nått historiskt höga nivåer i opinionen och lära sig något av det.
Ett parti för verklighetens folk, som bryr sig om brottsligheten i förorterna, som håller på familjen och som kräver att skattepengar hanteras med respekt, är på väg att ta makten. Kristdemokraterna kan nu välja att gå samma väg och behålla den. Tack för ordet!
Jag vet ju allt det här. Att det är så här det är. Men ändå blir man liksom lika förtvivlat förstummad varje gång. Följande pressmeddelande kom från Amnesty. Det behöver inte kommenteras, bara läsas.
"Den 5 oktober hängdes Rahim Mohammadi och nu är risken stor att hans hustru, Kobra Babaei, kommer att stenas till döds. Paret dömdes till döden för äktenskapsbrott, efter att hustrun prostituerat sig för att få ihop pengar eftersom bägge varit arbetslösa under lång tid och var mycket fattiga.
Straffet för personer som döms för äktenskapsbrott i Iran är stening till döds. Trots att Irans högsta juridiska råd, 2002, gav instruktioner om att steningsstraff inte skulle verkställas har sedan dess minst fem män och en kvinna stenats till döds. Amnesty har uppgifter om att ytterligare sju kvinnor och två män har dömts till stening i Iran, det verkliga antalet kan vara högre.
Rahim Mohammedi dömdes även för "otukt" och straffet för det är hängning, Avrättningen genomfördes i hemlighet utan att advokaten informerades, vilket strider mot iransk lag. Enligt advokaten är det troliga skälet till att mannen också dömdes för otukt att det gav myndigheterna möjlighet att hänga Rahim Mohammedi i stället för att stena honom till döds. För att på så sätt minska uppmärksamheten kring avrättningen.
Amnesty protesterar mot avrättningen av Rahim Mohammedi och har inlett en kampanj för att stoppa avrättningen av Kobra Babaei."
I förra veckan satte FMV ned foten och tryckte till planerna på en gemensam lägescentral för stridsledning i Enköping. Nu har Flygvapeninspektören Anders Silwer också tagit strid och sågar förslaget om GLC/NOC.
För övrigt verkar förvarsminister Sten Tolgfors ha fått kalla fötter och visar ett förnyat intresse för att Sverige ska ha en fungerande stridsledning. Utmärkt.
Till avdelningen pinsamheter – som också säger mycket om hur projektet har drivits fram – hör att den juridiska staben på Högkvarteret tittar på kopplingar som finns mellan konsulter och beställningar hos företag som konsulterna arbetar för.
DN skriveridag om Youtube-fenomenet autotuned news, som ledarbloggen berättade om i våras. Det påminner mig om att jag inte kollat in vad Gregory Brothers gjort på ett bra tag. Hög tid att kolla in deras Youtubekanal, således.
Och minsann! Det visar sig att självaste Fredrik Reinfeldt är med denna gång och sjunger nyheter med Hugo Chavez och Barack Obama med flera. Han koras rentav till 2nd best unintentional singer i eftertexterna.
Jag håller, sakta men säkert, på att ta mig igenom Gellert Tamas bok De apatiska. Det är märklig läsning. Faktum är att han gör mig mer misstänksam än övertygad. På många håll har jag läst att boken är så noggrant underbyggd. Själv får jag inte riktigt det intrycket. Visst är det mycket intervjuer och mycket läsning i botten, säkerligen många timmars arbete. Men det är svårt att skaka av sig känslan att Tamas väljer ut och bort både fakta och information till förmån för att få driv i sin "story".
Persongalleriet är som hämtat ur vilken klassisk saga som helst. Det finns goda och det finns onda. De goda är eftertänksamma och författar brev. De onda beskrivs som koleriker som hamrar frenetiskt på sina tangentbord. Ja, det är ganska exakt som kollegan på DN skrev "mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning".
Nu får jag intressant hjälp i min läsning i form av en angelägen serie bloggposter hos Peter Santesson-Wilson på Inslag.se, där boken granskas grundligt. Särskilt intressant är det att få lite mer kött på benen när det gäller forskningsläget. Tamas case bygger i någon mening på att man accepterar hans påstående om att de apatiska barnens medicinska tillstånd inte alls var något särskilt, utan tvärtom "välkänt" i vetenskapen.
Problemet är dock att han gör en ganska luddig och svepande ihopbuntning av ett par olika diagnoser på likartade, men inte samma syndrom. Diagnoser som faktiskt inte heller är fullt ut accepterade som diagnoser. Att påstå att företeelsen skulle vara välkänd förefaller dock vara en överdrift.
Därtill kvarstår det märkliga i att den mycket allvarliga form av apati som uppstått i Sverige faktiskt är speciell för Sverige. Den likartade diagnos som nämns innebär inte samma katatoniska tillstånd som de värst drabbade barnen i Sverige föll ner i. Inte heller finns det något publicerat där den likartade diagnosen är funnen hos just flyktingbarn.
Det råder inga som helst tvivel om att de här barnen var mycket illa däran. Sondmatade, katatoniska, med oerhört låg ämnesomsättning. Vi är förbi apati och kanske är en del av problemet att just detta alldagliga ord blev den allmänna benämningen på företeelsen. Ordet apatisk är lite som ordet deprimerad - det överanvänds i vardagen och har därför en rejäl skala av betydelser som skiljer sig från person till person, från professionell till lekman.
Det jag dock tänker på när jag läser granskningen är att Tamas, även om hans syfte är gott såtillvida att han vill försvara dessa sjuka barn mot misstänkliggörande, gör dem en björntjänst. Han är så inställd på att fullända sin story, att den samtidigt blir en anklagande banbulla mot vidare forskning och efterforskning. Och det gör ingen nytta för de drabbade barnen.
Problemet med frågan om de apatiska flyktingbarnen är - som alltid - att vi tenderar att behandla både företeelser och debatter helt utan nyanser. Det finns inga mellanlägen. Tamas har definitivt inga mellanlägen. Han vill bara få sagt att någon är stygg.
LÄS alla delarna i genomgången här, här, här och här. Ytterligare en del till ska, om jag förstått saken rätt, vara på gång.
För en tid sedan skrev juridikbloggaren Mårten Schultz ett litet brandtal om att, eh, såna som jag liksom inte är mycket att hålla i handen när det gäller att bena ut juridikens vindlingar i spalterna. Såna som jag innebär, kort sagt, journalister utan djupare förtrogenhet med lagböckerna.
Det har han ju alldeles rätt i. Journalister sitter inte på sakkunskap i varje område och även när man tar hjälp av och ringer upp experter kan det titt som tätt bli fel. Nu har Schultz och ett antal av hans kolleger tagit saken i egna händer och startat en juridikblogg. Där kommenterar de löpande juridiska frågor som dyker upp i debatten, och hyfsar förhoppningsvis kunskapsnivån. Det tackar såna som jag för och bokmärker bums! Mycket välkomna är ni!
Missa inte det nya avsnittet av Korseld, där Sanna Rayman och Aftonbladets Katrine Kielos grillar LO-chefen Wanja Lundby-Wedin. Programmet läggs ut på SvD.se lite senare i dag.
Stockholm 8º
Prenumerera på inlägg via RSS
