Min söndagskrönika i dag tar avstamp i frågan om yrkesutbildningen. Under 1980- och 1990-talen var det högsta mode att tala om yrkesutbildning som något snävt och begränsande som höll människor nere. Motmedlet blev ett gymnasium, designat av skolminister Göran Persson, med mer teoretiska studier och allmän högskolebehörighet åt alla. Alla skulle gå gymnasiet, alla skulle läsa mycket teori.

Nu har jag dubbelkollat alla kalendrar och nej - det är inte 1 april idag. Således kan jag bara sluta mig till att Beatrice Asks kolleger måste ha en poäng när de, som hon själv påpekar, tycker att hon "är lite vild ibland". För det här var banne mig det knäppaste jag hört på mycket länge. Vill inte Ask vara minister längre, vill hon trumfa Gudrun Schymnas talibantal eller vad är det frågan om? 

Var fjärde arbetare klarar inte en oväntad utgift på 8000 kronor, skriver Wanja Lundby-Wedin i dagens Aftonbladet.

Vad nu?  Har hon läst Dick Klings Radhusproletärer och ombudskapitalister? Om hur svenskar av höga skatter och stora kollektiva förmögenheter tvingats in i en ur hand i mun kultur där färre har möjlighet att gå på apoteket dagarna innan löning och där en trasig tvättmaskin blir en anledning att ta sms-lån.

Visserligen har den bilden förbättrats väsentligt sedan boken kom ut 2007, tack vare jobbskatteavdragen. Lundby-Wedins medlemmar har i dag möjlighet att spara flera hundralappar mer i månaden jämfört med hur det var när hennes socialdemokratiska kamrater styrde 2006. (Räkna ut exakt hur mycket.) Det skriver Lundby-Wedin inget om. 

Men visst vore det fint om LO nu slog ett slag för folkkapitalism och sparande. Annars brukar ju linjen vara att om vi sparar undanhåller vi ju pengar som hade kunnat användas för konsumtion. Men nej, det var förstås inte så Lundby-Wedin menade. För Alliansens Sverige är ett land som ”tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert”. Och Lundby-Wedins är ett som hindrar dem från att göra det. 

Det finns kanske fler anledningar att intressera sig för Folkpartiet, vad vet jag? Men en påtaglig orsak är i alla fall Norrköpings och Östergötlands riksdagskandidat Mathias Sundin.

Han har hämtat mycket inspiration från USA och politiken där. En följd av detta är att Sundin intresserar sig för förtroendet mellan väljarna och den valde på ett sätt som är sällsynt i Sverige, där ju de valda snarare står i beroendeställning till partiorganisationerna än till folket. På ett praktiskt plan har detta engagemang fått Sundin att bli Norrköpings ivrigaste dörrknackare – när man lär känna sina väljare blir det svårare att svika det uppdrag de ger en.

I dag har Sundin tagit ett nytt steg för att stärka banden mellan väljarna och de valda. På SvD.se Brännpunkt lanserar han tillsammans med riksdagsledamoten Camilla Lindberg, också från FP, ett väljarkontrakt. I detta lovar undertecknarna att rösta nej till införandet av datalagringsdirektivet.

Om datalagringen kan man förstås tycka bu eller bä. Det jag vill understryka här är istället själva kontraktet. Sundin och Lindberg utställer här ett löfte, som är oåterkalleligt, och som hela deras eventuella mandat skulle stå och falla med.

När partiorganisationerna och -piskorna sedermera trycker på inför en omröstning, kan Sundin och Lindberg specifikt peka på att de är valda just för att streta emot i denna omröstning, och att de inte kan svika sina väljare här, med mindre än att de avgår. Då får partiorganisationerna hitta en annan lösning.

Väljarkontrakt är inte ovanliga i USA. Mig veterligt är dock det här första gången det upprättas ett i svensk politik. Fler borde arbeta med samma förnyande ambition. Riksdagsmännen ska vara väljarnas representanter, inte partiernas.

Äntligen slut på den positiva särbehandlingen. Högskoleförordningen ska ändras så att det inte blir tillåtet att ta hänsyn till kön vid antagning till högskolan meddelar högskole- och forskningsminister Tobias Krantz. Redan tidigare har högskolor som tillämpat positiv särbehandling fällts, och fått betala skadestånd till sökande som blivit bortpetade på grund av kön, eftersom det strider mot diskrimineringslagen.

Men genom att särbehandlingen också tas bort ur högskoleförordningen slipper fler göra samma misstag. Istället kan till exempel intervjuer användas för att avgöra vem som får en utbildningsplats. För det kan finnas många faktorer utöver betyg och högskoleprov som är intressanta att väga in i en bedömning av sökande med lika meriter. Erfarenheter, intresse och annat som har betydelse för vem som är mest lämpad. Det är dessutom faktorer som den sökande kan påverka. För man ska väl inte behöva byta kön för att bli veterinär?

Att spela på igenkänning är ett användbart grepp när man skriver och skaldar och vill få människor att tänka efter, resonera eller kanske skratta åt samtiden.  

Expressen skriver idag om våra riksdagsledamöters studieresor, och i artikeln framgår att miljöpartisten Jan Lindholm besökt Kuba för att studera det kommunistiska miljöarbetet.

Det gjorde jag själv för två år sedan, varvid jag skrev följande.

"Nu vet jag hur det går till. Här i provinsen Holguín har myndig­heterna helt enkelt gjort hembesök och konfiskerat hushållsapparater som de bedömt vara för energi­slukande.

I gengäld erbjuds lån till nyköp. ­ En gammal gumma kan således bli skyldig staten 10000 kubanska ­pesos efter att ha fått kylskåp och tv beslagtagna. Det är mer än hon kommer att kunna tjäna under ­resten av sitt liv. Pensionen ligger runt 240 pesos – en svensk hundralapp i månaden."

Att folk på vänsterkanten fortfarande kan inbilla sig att det finns något att lära av Kuba är helt otroligt.

Ekot rapporterar i dag om damerna i vitt, och deras fantastiskt modiga protester mot den repressiva statsmakten. Jag skrev om dem under min resa, jag också.

Hemma hos Laura Pollán, ledaren för Damerna i vitt, får vi höra vad som har hänt. I mars månad hade det gått fem år sedan massgripandena, och fortfarande sitter 55 av de ursprungligen 75 dissidenterna i fängelse. Damerna i vitt försökte därför den 15 mars lämna ett protestbrev till chefen för inrikesdepartementet. Men på vägen dit stoppades de av säkerhetspolisen och en mobb biffiga proffsrevolutionärer som bussats in för att ropa Castrovänliga slagord och blockera vägen.

Så på måndagen den 21 april försökte de igen. De var tio personer. Den här gången tog de sig en och en på olika vägar till torget utanför inrikesdepartementet, där de samlades strax efter sex på morgonen. Där stod de sedan och väntade på att kontorstiderna skulle börja. Samtidigt ringde de och berättade för oberoende journalister vad som hände: information som snabbt sändes ut av den fria radion i Miami. Klockan åtta kom säkerhetspolisen och uppmanade dem att gå. Samtidigt strömmade folk till för att titta.

Strax efter nio sade säkerhetspolisen att betänketiden hade gått ut. Kvinnlig uniformerad polis, i samarbete med civilklädda agenter och inbussade proffsrevolutionärer, släpade damerna, som nu satt sig ner och bildat kedja i armkrok, till en buss för hemtransport.

När vi sitter i Laura Polláns vardagsrum kommer ytterligare två av damerna. De skrattar högt och jämför varandras blåmärken. Deras mod är ofattbart.

Nu har det inträffat igen. En politisk motståndare har överfallit en Sverigedemokratisk aktivist. Den här gången med kniv, vilket får polisen att rubricera attacken som mordförsök.

Sydsvenskan berättar att offret promenerade vid Triangeln i Malmö då han plötsligt fick en smäll bakifrån, strax före klockan 23 i går. "Han vände sig om och fick se en man i militärgrön jacka med en palestinasjal över ansiktet som högg ett kraftfullt hugg mot honom med en kniv."

Attackerna mot SD-företrädare börjar bli så vanliga att man knappt höjer ögonbrynen längre när de rapporteras. De misshandlas på sina möten. De attackeras på sin fritid.

Det finns inga ursäkter. Det finns inga men. Det politiska våldet är oacceptabelt och måste stoppas med all kraft.

SSU har alltså skickat in en ansökan till PRV om att få varumärkesskydda Alliansen. Bland annat för att "markera mot de borgerliga partierna att de är slarviga", enligt SSU:s förbundssekreterare Mattias Vepsä. SSU:s ordförande Jytte Guteland förklarar i Resumé att:

Riksdagsledamoten Monica Green har idag tagit ställning i frågan om incest. Och hon har inte gjort det en gång, utan jättemånga gånger. På olika sätt varje gång. 

Svenska akademien har tilldelat professor Birgitta Almgren ett "extra pris" om 100.000 kronor. Som ledarsidans läsare vet forskar Almgren just nu om Sveriges förhållande till DDR (hennes bok Inte bara Stasi: Relationer Sverige – DDR 1949-1990 har ledarsidan berört åtskilliga gånger det senaste året).

Med anledning av detta pris konstaterar akademiens ständige sekreterare Peter Englund på sin blogg att man aldrig motiverar varför akademiens stipendier delas ut till vem (bortsett från Nobelprisen). Han finner ändå att han personligen måste uttrycka

"att det är högst märkligt att en sådan välrenommerad forskare som Almgren inte tillåts fullborda sin viktiga och gedigna kartläggning genom att få tillgång till SÄPO-arkivets uppgifter om det 50-tal svenskar vilka arbetade åt östtyska Stasi. Detta är en begäran som skulle varit fullkomligt okontroversiell i de flesta andra länder, men inte här: den svenska statens hemlighetsmakeri kring delar av det Kalla krigets historia går sorgligt nog vidare; och detta oavsett färgen på ministären."

Vi instämmer.

Kan det bli för många ombudsmän? Ja. Det kan det, utan tvekan. Men nu har en välkommen variant av det svenska exportordet sett dagens ljus: SlösO, ombudsmannen mot slöseri med skattepengar. 

De rödgröna är beroende av att det går bra för Miljöpartiet som i den senaste SIFO-mätningen intar en mellanposition mellan två stora och fyra mindre partier. Därför riskerar valduellerna mellan Reinfeldt och Sahlin, som Norrköpings Tidningar skriver, att bli låghalta; det finns ”goda skäl att fråga sig vilken politik Miljöpartiet vill driva”.

Det är en högst relevant fråga, som Miljöpartiet tycks vilja undvika. När Centerpartiet bjöd in Miljöpartiet till tio debatter runt om i Sverige tackade MP bara ja till en. Orsaken sägs vara att partiet ser Moderaterna som sin huvudmotståndare. Men eftersom Moderaternas huvudmotståndare av naturliga skäl är Socialdemokraterna så innebär det att Miljöpartiet i praktiken kommer undan att diskutera sin politik i sak. Synd, för det vore ju, för att citera NT, intressant att få se ”hur röda De gröna är beredda att bli för att få några statsrådstaburetter”.  Men det är klart, varför skulle MP vilja riskera de fina opinionssiffrorna genom att berätta det.

När det gäller förnyelse av hur partiarbete organiseras i Sverige, och när det gäller öppenhet, så är Piratpartiet förtjänt av enormt mycket beröm. Här ligger man verkligen i framkant – ja rentav i framtiden.

Men när det gäller internt arbetsklimat tycks man befinna sig  – som många andra – på stenåldern. I synnerhet partiledaren Rick Falkvinge verkar ha svårt att ta till sig andras synpunkter. Följande debatt från Piratpartiets nomineringsdiskussioner till styrelsen visar på Falkvinges ledarstil, och på svårigheterna som uppstår när oliktänkande behandlas på ett sätt att det nästan leder till splittring.

Nedan följer delar ur en replik till Falkvinge från en ledamot i valberedningen:

Rick Falkvinge (2010-Mar-12) Jag ställer mig mycket frågande till valberedningens resonemang, som i bästa fall behöver ifrågasättas, och i andra fall är baserade på felräknad elementär addition, på ett sätt som bara beskrivas som pinsamt i ett levererat resultat.

Jag betackar mig för att få mitt arbete kallat pinsamt enbart för att du är missnöjd med att vi inte inkluderade killen som betalar din lön i vårt förslag.

Rick Falkvinge (2010-Mar-12) Jag förstår ärligt talat inte hur valberedningen kan presentera detta och fortfarande, efter över en vecka, inte har korrigerat sig.

Det beror förmodligen på en grav brist hos dig i förmågan till att förstå att människor kan ha olika preferenser och göra olika bedömningar utan att de som inte delar din åsikt automatiskt har fel. På svenska kallas det "man tycker olika". Det är faktiskt inte särskilt svårt att förstå.

Rick Falkvinge (2010-Mar-12) Det tyder i mina ögon på en enorm nonchalans.

Jag tror att den som visar upp nonchalans här är du. Det är inte särskilt klädsamt, men inte heller särskilt förvånande eftersom vi har mage att föreslå något annat än det du vill, vilket sällan leder till en särskilt genomtänkt reaktion från din sida.

Läs alltihop här, och förundras. Helt harmoniskt verkar det inte vara.

Häromveckan utnämnde Politikerbloggen Thomas Bodström till månadens bloggare, vilket föranledde att Bodström gjorde en rolig liten intervju med sig själv på sin blogg. Det var kul. 

Det råder osämja i Miljöpartiet i Stockholm. "Jerker Thorsell, ordförande för MP i stan, förklarar situationen med att partiet gått från att vara ett 'kompisgäng' till en professionell organisation." 

I all enkelhet ett par tips om mer eller mindre nyfödda bloggar och annat nytt på nätet. 

Man trodde man hade hört allt i ursäktsväg efter att den danska tidningen Politiken böjde sig häromveckan för saudiska påtryckningar. Men uppenbarligen vill Barack Obamas administration ta principlösheten ett steg vidare. En representant för USA:s state department har bett om ursäkt för att ha kritiserat Libyen och den bisarra diktatorn Muammar Gaddafi.

Det hela har sitt ursprung i att Libyens envåldshärskare förklarat jihad mot Schweiz. I en kommentar till detta liknade PJ Crowley, talesman vid state departement, uttalandet vid Gaddafis framrädande i FN:s generalförsamling häromåret: "massor med ord och papper svischade i luften, men inte nödvändigtvis mycket förstånd".

Och detta ber man alltså om ursäkt för inför en halvgalen islamokommunistisk förtryckarkuf. Var det detta Obama menade med att föra dialog och räcka ut en hand? 

Inom 15 år förväntas det bli överskott på ekonomer, journalister och kulturarbetare. Men brist på tandläkare och högskoleingenjörer. Att arbetslösheten förväntas bli hög bland journalister och skådespelare är knappast någon nyhet. Så brukar det vara.

Frågan är varför så många, år efter år, väljer att utbilda sig till yrken med dålig prognos på arbetsmarknaden.

För att ett brinnande intresse för kultur eller journalistik väger upp perioder av arbetslöshet?

Eller för att kostnaden för den enskilde studenten att utbilda sig till ”fel” yrke är för låg? Och för att vinsten att utbilda sig till "rätt" yrke inte är tillräcklig?

Nu nås vi av nyheten att socialminister Göran Hägglund har räckt ut tungan mot riksdagsledamoten Monica Green (S). Detta enligt ett inlägg på Monica Greens egen blogg, uppsnappat av Politikerbloggen. Det finns naturligtvis bara en sak att göra. 

Mona Sahlin fyller år idag och får lite hushållsnära tjänster i present av CUF. Därutöver finner vi följande i dagens Rut-skörd: Aftonbladet förklarar att ungefär en tredjedel av Rut-användarna utgörs av människor som tjänar 50 000 kronor i månaden eller mer – och dessa är bara 3 procent av befolkningen. 

Dagens huvudledare i SvD hävdar att man i en rättsstat inte bara bestraffar brott för att göra förövarna till bättre människor utan att man straffar också av moraliska skäl. Dels ger man genom straffet uttryck för medborgarnas rättsuppfattning, så som den kodifierats i lagen, dels ger man brottsoffret upprättelse genom att visa att samhället känner respekt för den drabbade och inte accepterar vad han har utsatts för.

I går åkte jag hiss tillsammans med tre snubbar och två tjejer. De arbetade väl någonstans här i huset, antar jag och var på väg tillbaka från lunch. De småpratade lite och en av tjejerna skojade om dagens datum, 8 mars, och att hon nog allt tyckte att de manliga kollegerna borde bjuda henne och övriga tjejer på tårta till kaffet sen. 

I webbutgåvan av det socialdemokratiska partiorganet AiP har Pär Nuder en krönika som på ett markant sätt tonar ner förväntningarna på vad en rödgrön regering skulle kunna åstadkomma. Hans utgångspunkt är det ekonomiska läget efter krisen, och de ändrade politiska förutsättningar som kommer av en koalition där samarbetspartierna inte nödvändigtvis delar synen på just ekonomin.

Även om tillväxten under de närmaste åren tar fart kommer det att dröja länge innan Sverige kommer upp på samma tillväxtbana som före krisen.  Konsekvenserna av finanskrisen 2008/2009 kommer att märkas under många år framöver.  

Mot den här bakgrunden vill jag höja ett varningens finger till alla som törstar efter en ny, socialdemokratiskt ledd regering.  

Tro inte att statsminister Sahlin och finansminister Östros kan logga in med sina gamla lösenord i regeringskansliets datorer och fortsätta att regera landet där statsminister Persson och finansminister Nuder slutade. De politiska, ekonomiska och parlamentariska förutsättningarna kommer att vara radikalt annorlunda i oktober 2010 jämfört med i oktober 2006 då vi lämnade ifrån oss nyckelkorten till Rosenbad.  

För det första har den borgerliga regeringens politik på avgörande sätt ändrat villkoren för att kunna bedriva socialdemokratisk politik. Stora förändringar har genomförts – inte minst de gigantiska skattesänkningarna. Det är önsketänkande att tro att det som regeringen Reinfeldt har gjort enkelt och snabbt kan göras ogjort under den kommande mandatperioden.  

För det andra kommer finanskrisen att kasta sina mörka skuggor även över nästa mandatperiod. På samma sätt som 90-talskrisen fick konsekvenser långt efter det akuta skedet kommer finanskrisen att påverka många människors liv lång tid framöver.  

För det tredje kommer inte en socialdemokratisk regering att styra Sverige under den kommande mandatperioden. En röd-grön koalitionsregering är alternativet till en borgerlig koalitionsregering. Vartenda kommatecken i propositioner, instruktioner, regleringsbrev, interpellationssvar och debattartiklar måste de rödgröna ministrarna vara överens om. Så även bedömningen av det ekonomiska läget – själva förutsättningen för att kunna bedriva politik.

Ta Nuders varning på orden. Den ekonomiska grundsyn som både V och MP skulle kunna skriva under på är inte mycket att hålla i när det blåser.

Om en partiledare säger att han eller hon är upprörd eller avkräver en annan partiledare en ursäkt är det snarare regel än undantag att det aktuella tv-inslaget blir kvällstidningsnyhet på temat "storbråk". Givet hur vattentätt detta samband verkar vara kan man nästan tänka sig att partiledare ibland luftar dylika signalord för att få lite uppföljande publicitet på sina insatser. 

Flera fackförbund gillar avdragsrätten för hushållsnära tjänster, därför att rut-avdraget skapar jobb och underlättar för folk i allmänhet. Exempelvis Byggnads, Målarförbundet, Elektrikerförbundet och Fastighets. I Sydsvenskan intervjuas Byggnads ledare Hans Tilly:

– Vi är några förbund som är positiva till de här reformerna för att de gör svarta jobb vita. Vi måste få bort svart oseriös verksamhet där de anställda inte har en chans att få trygghet i form av försäkringsskydd och arbetslöshetsförsäkring, säger Hans Tilly.

I dag är det, som jag konstaterade i min förra bloggpost, den 8 mars och internationella kvinnodagen. Det är också måndag, vilket betyder att det finns en helgskörd av mejl att gå igenom när man kommer till jobbet. Idag fick jag bland annat ett mejl med en formulering som jag har fått förut och som alltid stör en smula. 

Det är den 8 mars och på Newsmill hotar Mona Sahlin med "skräckscenarier". Med en Alliansregering blir det ingen kvotering till bolagsstyrelserna och ingen kvoterad föräldraförsäkring, varnar hon. 

En hemlös man i Kina fastnade på bild och har nu blivit en stilikon på webben, berättar Independent. Mannen är okänd, men hans oförskräckta mix av olika stilar i lager på lager renderar förtjusta recensioner om hur sexigt han rynkar på ögonbrynen och hur hans bomullsjacka funkar bra ihop med läderjackan inunder. Mannen har snabbt fått många smeknamn, som Tiggarprinsen, Den vackre vagabonden, men vanligast "Brother Sharp". 

Och inte nog med det, äktenskap leder till ökad inflation, lägre läkartäthet, lägre andel gymnasiestudenter och sämre tillgång på rent vatten.

Det syns ju tydligt i dessa diagram! Upphovsmannen Simon Hedlin Larsson har låtit sig inspireras av Jämlikhetsandens visuellt övertygande bevisföring och intygar att källmaterialet har hämtats från betrodda institutioner som FN och OECD.

Dags att förbjuda äktenskap? 

PRO har varit emot privata apotek länge. 2008 kedjade till exempel medlemmarna fast sig i protest mot reformen. Därför är det inte förvånande att PRO nu med tvärsäkerhet hävdar att den har fått negativa konsekvenser, även om det bara har gått en dryg månad sedan det första privata apoteket invigdes. Det visste de ju redan på förhand att den skulle få.

Enligt PRO kan man nu bli tvungen att vänta upp till ett dygn på att få sin medicin, om man inte vill gå till ett annat apotek. Inom den tiden är nämligen även privata apotek skyldiga att skaffa fram alla receptbelagda mediciner. Men 24 timmar är för länge, det kan röra sig om liv och död, hävdar PRO. Upplysningsvis, PRO: även tidigare kunde man få vänta – om apoteket hade stängt för helgen.

Tvärtom talar allt för att reformen kommer att leda till ökade öppettider och därför göra det lättare att få tag på sin medicin. Jag gör en minienkät och ringer till Apoteket Hjärtat, Medstop och Kronans droghandel, tre av de privata aktörerna. Hur har öppettiderna förändrats i de apotek som de tagit över?

Apoteket Hjärtat säger att öppettiderna är oförändrade. Kronans droghandel uppger att det åtminstone inte blivit kortare öppettider på något apotek, på vissa har det blivit något längre. Enligt Medstop, som har 62 apotek, är det ett tiotal apotek som har förändrat sina öppettider, det kan röra sig om någon timme mer här eller där. Och detta på bara sex veckor.

"Vi har inga centrala direktiv om öppettider, utan det sker en lokal anpassning utifrån kundernas behov", säger Medstops VD Fredrik Söderberg.

Marknad brukar det kallas.

Den är PRO skeptisk till. Det är därför organisationen använder citattecken runt de "fria marknadskrafterna". När PRO skriver om Konsumentens "valfrihet" - återigen detta citattecken - anas en längtan till det förlovade konsumlandet där tandkräm är tandkräm och falukorv är falukorv. Punkt slut.

Men det är ju marknaden som bidrar med PROs raison d'être, den berömda prisjämförelsen mellan matkassar i olika butiker. Vad skulle man jämföra om bara Blåvitt fanns? Så grattis PRO, här kommer ett nytt utmärkt tillfälle för er att utöva konsumentmakt. Dags att skicka ut pensionärstrupperna för att jämföra läkemedelspriser och öppettider. 

Efter skandalrubrikerna om det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalus uppmärksammade uttalanden om antisemitismen i Malmö, vilka har väckt anstöt inte minst bland Malmös judar, har Reepalu enrollerat alla stadens anställda i en kampanj mot trakasserier och diskriminering. I ett brev till de anställda citerar Reepalu människorättskämpen Martin Luther King:

"Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad".

Reepalus kampanj är förstås ett lovvärt initiativ, men man kan ändå inte låta bli att undra om inte judarna i Malmö hellre hade sluppit de onda människornas brutalitet än tvingats höra Reepalu uttala sig.

Långläsning i kategorin klokskaper bjuds på Axess, där Pernilla Ouis presenterar Halal-hippiens paradoxer, samt några paradoxer till. Det börjar vid Foucault och slutar i familjen, hos Mohamed Omar och Sverigedemokraterna. Alla får sig en skopa. 

Världens ögon riktar sig mot Malmö, på grund av kommunalrådet Ilmar Reepalus uttalanden med anledning av antisemitismen i staden. I en ledarartikel i Wall Street Journal idag (ej gratis tillgänglig på nätet) intervjuas Reepalu av ledarskribenten Daniel Schwammenthal, som förbryllas över varför Reepalu ständigt blandar in israelisk politik när frågan gäller hatbrott mot svenska judar.

I en intervju med mig förra veckan förklarade kommunalrådet att Skånska Dagbladet inte citerade honom fullständigt. Reepalu menade inte att kritisera sionism i sig, utan vad han kallade ”revisionistisk” sionism, vilken har lett till ”ockupation av territorium”.  

Men även om detta vore sant, frågade jag, varför fann han det nödvändigt att attackera Israel när han bara blivit uppmanad att ta avstånd från antisemitism?  

Istället för ett svar, återupprepade kommunalrådet den välbekanta katalogen av påstådda israeliska brott, såsom ”oproportionerliga attacker” och ”förstörande” av freden. ”Jag fruktar ett tredje världskrig”, muttrade kommunalrådet mörkt.

De rödgröna är överens om att slopa rut-avdraget om de kommer till makten. Men så här skrev Mona Sahlin om hushållsnära tjänster 1996 i sin bok "Med mina ord":

Men alla kan ju inte ha råd att använda denna service, invänder då många. Nej, det är sant. Men skall det inte finnas alls då? Alla har inte råd eller lust eller möjlighet att gå på Operan heller att köpa bil, bo i hus eller skaffa en dator. Skall det då inte få förekomma alls? Dessutom vet vi vilken stor svart marknad detta med hemarbete är idag.

Det som kan göra en del av denna marknad vit är bra. Ju fler som inte tvingas bli utnyttjade av människor som inte betalar försäkringar eller arbetsgivaravgifter, desto bättre. Och dessutom finns ett sällan uppmärksammat könsperspektiv på debatten. Att skattesubventionera en byggnadsarbetare som bygger om köket är helt okej. Men att subventionera (hjälpa) ett företag som anställer en städerska att städa i samma kök är förkastligt. Jag har aldrig hört någon kalla byggnadskillen för dräng. Men städerskan blir alltid piga. Att lämna bort den skitiga bilen till tvätt är helt okej. Men att ”lämna bort” köket till tvätt är inte okej.

För mig är det det slavaktiga utnyttjandet som inte är okej. Allt som kan bidra till att öppna den stora tjänstesektorn för vita och sjysta pengar är däremot helt okej.

2006 bytte Industriens Utredningsinstitut (IUI) ut sin symbol med ett par rykande industriskorstenar till en växande planta och fick namnet Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

Bytet signalerade inte bara hur IUI hade förändrats, utan ännu mer den utveckling från industrination till tjänstesamhälle som Sverige genomgått i modern tid och som utgör fonden i jubileumsboken IFN/IUI 1939-2009. Sju decennier av forskning om ett näringsliv i utveckling.

Henrik Jordahl, ansvarig för IFNs forskningsprogram Tjänstesektorns ekonomi, som tillkom i och med namnbytet, skriver bland annat om hur Erik Dahmén, dåvarande chef för IUI, redan på 1950-talet påtalade servicenäringarnas ökade betydelse i högt utvecklade industriänder:

”Samtidigt som Dahmén såg en särskilt stor anledning att uppmärksamma dessa näringar framträder även en styvmoderlig syn på tjänsteföretagen i formuleringen att ’dessa ”sekundära” näringar givetvis är beroende av varuproduktionens storlek’ ”.

En variant på temat ”vi kan inte leva på att tvätta varandras skjortor”. Ett citat som Johan Hakelius har skrivit en lysande kolumn om. Och om den tid när ett riktigt jobb skulle ”lämna tydliga spår, antingen i rostfritt, eller i ett kalhygge”.

Sedan blev vi alla symbolanalytiker, menar Hakelius. Och den som i dag skulle antyda ”att vi inte kan försörja oss på att tvätta varandras skjortor, en ’hushållsnära tjänst’, skulle genast låsas in i en bur i den virtuella världen Second Life, tillsammans med nationens sista gruvarbetare”.

 

I ett längre perspektiv ligger det förstås mycket i denna beskrivning. 2006 arbetade76 procent av de sysselsatta inom tjänstesektorn.

Men samtidigt lever föreställningen om vad som är ett riktigt jobb kvar. Jordahl pekar på hur vi fortfarande använder begreppet industriländer för att beteckna rika länder. En annan illustrativ detalj är hur företagsrelaterade artiklar i wikipedia symboliseras av – en fabrik med skorstenar.

Och när man i dag hör de rödgrönas vurmande för industrijobben på SAAB i kombination med det totala ointresset för de jobb som skapas i tjänstesektorn är det lätt att påminnas om Hakelius kolumn.

 

”En ren skjorta var ett alldeles för bögigt resultat för att vara ett riktigt jobb. Passa barn var inget riktigt jobb, direkt, men ville man ha ut kvinnsen till löpande bandet måste man ju dumpa arbetskraft på tillväxt någonstans.”

Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, sjöng Hasse Alfredson i 88-öresrevyn i början av 1970-talet. 

Det blev inte så illa. ”Barna” har jobb och mat och drägligt där de bor.

Men hur gick det för Hasses generationskamrater, i dag kring 80, som bor på äldreboenden. Får dom sola sig gratis? Finns det blommor och blad? Har dom fläsk och potatis? Kan dom ta sig ett bad?

 

Det finns många exempel på trevliga boenden. Men ibland verkar framtiden dyster för den som grubblar över hur det ska bli när en gång det egna hemmet blir för svårt att sköta.

 

Nu ser det åtminstone ut som att fler ska kunna få en nubbe till julmaten. Folkhälsominister Maria Larsson vill att alla äldreboenden ska fåmöjlighet att servera alkohol. En utredning ska titta på vilka krav som ska ställas på kök och matutbud. För restauranger har ett minimikrav för alkoholservering varit att varm mat och ett varierat utbud av rätter erbjuds. Det borde vara ett minimikrav för ett äldreboende, oavsett alkoholen. Man hoppas ju att de har kvar bruna böner och att de äldre ändå får ett glas öl. 

Statsvetaren Henrik Oscarsson sammanställer månatligen resultaten från opininionsmätningarna av Sifo, Novus, Synovate, Demoskop och SCB till en poll of polls, som han med sedvanlig göteborgsk esprit döpt till Mätningarnas mätning.

Idag uppdaterades den med slutresultatet för februari, där de rödgröna har ett övertag över det borgerliga blocket med fyra procentenheter. Sedan december har skillnaden reducerats påtagligt.

Sveriges Radios Ekoredaktion gör en liknande sammanställning, fast med SCB utbytt mot Skop, som de kallar Svensk Väljaropinion. Den uppdaterades i måndags med resultaten från februari, och även där krymper glappet mellan blocken, men till 4,7 procentenheter.

Mona Sahlin försvarar de S-toppar som använder sig av hushållsavdraget och köper tjänster. Det gör hon rätt i. Naturligtvis har hon rätt i att det är orimligt att ställa andra krav på dem. Naturligtvis ska politiker kunna nyttja de lagar, regler och välfärdsanordningar som är fakta på marken även om de vill förändra dem. 

Debatten om Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu fortsätter, efter att Svante Wyler, krönikör i P1:s Godmorgon, Världen! avfyrat en rejäl bredsida i söndagens program. Reepalu har därefter berättat att hans kansli översvämmas av öppna och förtäckta hot. Det Reepalu vittnar om är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

Värt att notera är också att Reepalu inte förmår bättra sig, trots den veritabla stormen som blåser mot honom. I en intervju med dansk tv, i programmet Lorry som uppmärksammade antisemitismen i Malmö i måndags, sade han att "den israeliska lobbyn" motarbetar honom.

Inslaget finns på Youtube.

Speakertext: ... Idag tar han avstånd från alla övergrepp på judar och säger att han blivit avsiktligt felciterad.

Reeepalu: – Man möts utav väldigt många, som man kanske kallar den israeliska lobbyn, som inte är intresserade utav vad jag säger, och vad jag tycker, men däremot vill tillskriva mig massor utav uppfattningar.

Reportern: – Det han säger till oss idag, det är att det är den israeliska lobbyn som försöker rita en bild av honom.

Jeshua Kaufman, Judiska församlingen: – Jag hoppas att han inte sa det, eller att det är missförstått.

Anledningen till att representanten från judiska församlingen inte vill tro på att Reepalu menar vad han säger, är att begrepp som israelisk lobby är vanligt förekommande i antisemitisk diskurs, där föreställningen om en global judisk konspiration som påverkar snart sagt varje politiskt skeende är en hörnpelare. Det är en tankefigur som dyker upp i en rad tvivelaktiga sammanhang, med andra ord, och som ofta ger anledning att undra över avsändarens motiv.

Det är märkligt att Ilmar Reepalu inte tycks kunna diskutera antisemitismen i sig, utan att blanda in sina föreställningar om Israel.

Moderaterna kan skatta sig lyckliga. Det visar sig nämligen idag att det är det nya arbetarpartiet som sitter på det hemliga vapnet. Moderaterna och inga andra har tillgång till motmedlet som kan förgöra Sverigedemokraterna. Denna mirakelkur stavas Carl Bildt. 

I en rapp artikel på Newsmill uppmärksammar Sakine Madon det spända läget i Södertälje, där det rapporterats att muslimer drivits på flykt – av kristna invandrare.

SvD:s ledarsideskolumnist Merit Wager har tidigare beskrivit saken i sin blogg.

Nyligen presenterades SCBs statistik över hur många som valde att utnyttja avdraget för hushållsnära tjänster under 2008. Utöver att det rörde sig om 92 000 personer och att detta var en fördubbling jämfört med året innan lyfte SCB i sitt pressmeddelande fram att av den halva av befolkningen (20 år och äldre) som har lägst inkomster så var det bara 6 promille som utnyttjade avdraget.

 

6 promille låter onekligen lite och det var nog fler än en som misstolkade SCBs uppgifter. För siffran säger egentligen mer om hur (o)vanligt RUT-avdraget är totalt sett, än om fördelningsprofilen. För att få en uppfattning om 6 promille är mycket eller lite bör man nämligen jämföra med hur stor andel av befolkningen i totalt sett som köpte hushållsnära tjänster. Detta är en relativt ny reform som visserligen har ökat i popularitet men ännu 2008 var det trots allt ganska få som utnyttjade den. Närmare bestämt 12 promille av hela befolkningen. Detta nämnde dock inte SCB i sitt pressmeddelande. 

 

Sedan kan det förstås också nämnas att bland de 50 procent som har lägst inkomster så finns en hel del studenter, pensionärer, deltidsarbetande med flera, medan de som arbetar heltid i större utsträckning finns bland de 50 procent som har högst inkomster (vilket enligt SCB är personer som tjänar mer än 200 000 kronor per år, eller 16 700 kronor i månaden - knappast någon jätteinkomst). Om det är vanligare att heltidsarbetande småbarnsföräldrar köper en städtjänst än att någon som är student eller arbetar deltid gör det, vilket de här siffrorna antyder, är det något jag har svårt att bli upprörd över. Det var för övrigt själva tanken med avdraget.

 

För övrigt vore det intressant att jämföra en situation där 24 procent av de som köpte hushållsnära tjänster tillhör befolkningshalvan med lägst inkomster – vilket går att utläsa ur SCBs statistik, men inte heller nämndes i pressmeddelandet – med den situation som var innan RUT-avdraget infördes. Hur många låg- och medelinkomsttagare hade då råd med hjälp i hemmet?

Från ett håll får Ilmar Reepalu i alla fall stöd efter sina tvivelaktiga uttalanden med anledning av den stigande antisemitismen i Malmö. På insändarsidan i Efter Arbetet, Skånes veckoslutstidning, skriver Nils Littorin från Kommunistiska Partiet (fd kpml-r) i Malmö att "Ilmar Reepalu har inget att be om ursäkt för!" Tyvärr ligger texten ännu inte ute på nätet, men här är ett citat:

"För att upprepa det som Bengt Frejd, ledare för Proletären FF, sa i sitt tal på Stoppa Matchen!-demonstrationen i fjol: 'Modigt, Reepalu'."

Debatten om Ilmar Reepalu och hans okänsliga uttalanden med anledning av antisemitismen i Malmö tog verkligen fart i veckan, delvis på grund av att SvD:s ledarsida uppmärksammade saken i en stor artikel, med efterföljande replikväxling.

Men debatten har pågått länge, inte minst tack vare Skånska Dagbladet, som nu också lagt ut ljudfilerna från intervjun med Reepalu där han menade att judarna själva delar ansvaret för den uppkomna situationen.

På Aftonbladets debattsida skriver idag Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, om att det snarare är politiker som Reepalu som bär del av skulden.

Ett år och fler antisemitiska hot och incidenter senare påstår Reepalu fortfarande att han inte varit medveten om situationen för Malmös judar. Men i den mån judarna är hotade är de medansvariga, anser han, eftersom de med sitt stöd för Israel ”sänder fel signaler”.

Om det har varit några som sänt ”fel signaler” så är det de politiker och opinionsbildare som antingen tigit om utvecklingen i Malmö eller förnekat den antisemitism som varje jude i Malmö kan vittna om.

Judisk Krönika, kan vara värt att påminna, är ett av alla organ som påpekat hur antisemitismen frodats i Malmö, och berättat hur judar flyr staden. Deras temanummer om saken, nummer 2/2009, kan läsas i sin helhet på webben.

Expressen ägnar huvudledaren åt frågan.

Så sent som i går skrev han i Svenska Dagbladet att man inte har fog för att säga att det finns särskilda problem i Malmö. Det är en märklig tolkning av att cirka 30 familjer, enligt uppgift från judiska församlingen, nyligen fick nog och flydde staden. Några utomlands till Israel och Storbritannien, andra till Stockholm och Göteborg. Enligt Reepalu skulle de ha behövt flytta till mer närliggande orter som Vellinge och Helsingborg för att man ska kunna dra slutsatsen att det just är Malmö det är fel på.

Reepalu borde granska statistiken. Förra året anmäldes 79 hatbrott mot judar i Malmö, en fördubbling mot tidigare år. Det handlar om allt från klottrade hakkors och verbala hot, till misshandel och mordbrandsförsök.

Judar vittnar om att de levt ostört i staden i många år. Men att de på senare tid börjat se sig om över axeln när de rör sig vid synagogan eller den judiska begravningsplatsen. Många vågar heller inte bära judiska symboler som Davidsstjärnan och kippan offentligt.

De antisemitiska stämningarna är djupt allvarliga. Det är oacceptabelt att judar i Sverige inte känner sig trygga.

Reepalu måste därför sluta förminska problemen.

Malmös kvällstidning Kvällsposten anser att Reepalus uttalanden smutsat ner Malmös rykte, men ger ändå ett erkännande nu när Reepalu, efter att ha blivit tagen i örat av sin partiledare, tycks erkänna att han varit försumlig.

I går eftermiddag träffade Ilmar Reepalu Fred Kahn som är ordförande för judiska församlingen i Malmö. Reparationstrycket på Reepalu är stort. Även från hans partiledare Mona Sahlin som tycker det hela blivit "olyckligt". Innan mötet ansåg Reepalu sturskt att det hela började likna en personkampanj och talade kryptiskt om valrörelsen. Men det var ett verkligt lågvattenmärke över dåligt omdöme att det får stå för sig själv.

Så i radions "Studio 1" strax efter klockan sjutton i går kom äntligen något som kan tolkas som att Reepalu sänkt den förorättades garde en smula. Efter att ha blivit informerad av Fred Kahn om de många hänsynslösa, men uppenbarligen för Reepalu okända övergreppen på judiska Malmöbor, erkände han att: "Den bild jag haft har varit mera idyllisk än den jag har nu." Och fortsatte: "Hade jag känt till det här tidigare..."

Tack för de orden. Även om de satt långt inne.

Östgöta Correspondenten är inte lika försonligt inställd, och påpekar det märkliga i hur Reepalu försökt avfärda Sunday Telegraph.

Situationen för Malmös judar har alltså blivit så hotfull att internationella medier börjat uppmärksamma den. Reepalu fortsätter emellertid att skyffla problemen under mattan genom att påstå att kritiken mot honom skulle vara en kampanj mot honom själv personligen (SvD 25/2). Vad The Sunday Telegraph skulle ha för intresse av en personkampanj mot ett enskilt svenskt kommunalråd kan man fråga sig.

Det finns mer reaktioner hos andra pressgrannar. Helsingborgs Dagblad har en mer hoppfull ton, exempelvis. Och i bloggosfären kokar det. En sökning på Knuff.se ger otroligt många träffar på Reepalu.

Ilmar Reepalu själv intervjuas i Sydsvenskan. Tydligen kan han inte säga något utan att det blir fel, dock, ens i detta trängda läge. Centerpartistiske Frederick Federleys debattutmaning på SvD.se avfärdar han med att försöka skämta om transvestism, vilket kanske inte känns helt modernt.

– Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?

(Ett svar till Wilkinson och Picketts svar)

Låt oss först klargöra en sak: Det finns ingen på något sätt stabil korrelation mellan inkomstojämlikhet och förväntad livslängd vid en jämförelse mellan industriländer.
Om vi undersöker de 28 ”rika” OECD-länderna med OECDs standardmått för ojämlikhet (Gini-koefficienten) finns det inget statistiskt signifikant samband.

Om vi istället tittar på de 27 länder som har bedömts ha ”mycket hög grad av mänsklig utveckling” av FN i the Human Development Report från 2009, och för vilka data över inkomstfördelningen är tillgänglig, finns det återigen inget statistiskt signifikant samband. Detta är sant både om man använder Gini-koefficienten som tillhandahålls av FN och om vi använder förhållandet i inkomst mellan de rikaste och de fattigaste tio procenten, återigen från FN.

Om vi undersöker de 21 OECD-medlemmar som Wilkinson och Pickett (W&P) inkluderar i sin regression får vi återigen inget signifikant samband om vi använder OECDs eller FNs Gini-koefficienter och OECDs data för livslängd.

Det kanske allra mest besvärande resultatet för Wilkinson och Pickett får vi när vi använder FNs HDI-data för förväntad livslängd för exakt de 23 länder som används i Jämlikhetsanden för att stöda W&Ps påståenden. Det finns återigen ingen statistiskt signifikant korrelation mellan inkomstojämlikhet och livslängd. Detta är sant både om vi använder FN:s Gini-statistik såväl som om man använder FN:s 10:10-förhållande. Detta är anmärkningsvärt, och vi betonade inte detta tillräckligt i vår ursprungliga rapport (rapporten kommer att uppdateras).

Kort sagt, det står klart att det för att hitta signifikanta samband mellan livslängd och inkomstojämlikhet på internationell nivå, krävs en laserskarp precision i valet av inkluderade länder, ojämlikhetsmått och de data som används för att uppskatta förväntad livslängd. Det är imponerande att W&Ps val av variabler är så pass exakt att det råkade ringade in precis den kombination av länder och variabler som ger någon form av statistisk signifikans.

Det mest generösa vi kan säga är att korrelationen mellan inkomstojämlikhet och genomsnittlig livslängd i industrialiserade länder är så lättviktig att den blåser bort av minsta lilla vindpust. Det mest rättframma tillgängliga måttet på hälsa har helt enkelt inget robust samband med inkomstojämlikhet när vi jämför industrialiserade länder med hjälp av standardstatistik från OECD och FN, för ett antal urval av länder.

Det står också klart i vår analys att ett urval av standardvariabler för hälsa (såsom OECDs sammanfattande hälsostatistik) endast ger en enda stark korrelation, spädbarnsdödlighet, mellan länder, bland en mångfald hälsofaktorer och sjukdomar . Men det är särskilt ett påstående av Wilkinson och Picket som sticker ut inom detta område: mental hälsa.

Pickett och Wilkinson hävdar att mental ohälsa är mer vanlig i ojämlika samhällen, baserat på intervjuer utförda av WHO i ett urval av nio länder, plus tre ytterligare liknande undersökningar. Undersökningarna bygger på att intervjuare försöker avgöra huruvida människor är mentalt sjuka genom att prata med dem. Bortsett från problemet med statistisk signifikans i ett fall med så litet urval, ger metoden resultat som är, låt oss säga, intressanta. Storbritannien visar sig till exempel ha mer än dubbelt så mycket mental ohälsa som Tyskland.

Genom att använda ett större urval länder från WHOs ”Global Burden of Disease” erhålls ett något mindre exotiskt resultat, som inte visar på någon korrelation mellan ett standardiserat mått för neuropsykiatriska funktionshinder och inkomstojämlikhet.
Vi ska inte fördjupa oss i W&Ps försök att lyfta fram kopplingen mellan ”jämlikhet och innovation”. Det räcker med att nämna att de stämplar USA (dubbelt så många naturvetenskapliga Nobelpris per capita som EU15 efter andra världskriget, de flesta av världens toppuniversitet, Silicon Valleys, etc.) som ett icke-innovativt land, eftersom det producerar få patent per capita. Detta motsägs dock i sin tur av patentansökningsstatistiken från den internationella patentorganisationen WIPO. Organisationens statistik visar heller inget samband mellan patent och jämn inkomstfördelning.

Så en viktigare punkt: Det allmänna tillståndet inom ojämlikhetsforskningen. Wilkinson och Pickett försöker ge intryck av en utbredd vetenskaplig konsensus kring hypotesen att stress skapad av inkomstojämlikhet är en huvudsaklig drivande faktor bakom sjukdom, brott, mental hälsa etc. Detta är helt enkelt inte sant. Den internationella debatten kring ämnet har pågått i många år och har ännu inte producerat några entydiga svar (föga förvånande, eftersom de inneboende kausalitetsproblemen är väldigt svåra att reda ut).
I själva verket råder ingen brist på väletablerade akademiska kritiker av föreställningen att inkomstojämlikhet orsakar hälso- och sociala problem. Dessa kritiker har i stort sett ännu inte hörts i Sverige, eftersom debatten de senaste veckorna helt drivits av Wilkinsson och Pickett. Internationellt har debatten i frågan pågått i många år.

Här följer ett utdrag ur en rapport skriven för WHO av Angus Deaton vid Princetonuniversitetet, som publicerades i en ledande tidskrift för forskningsöversikter, JEL (för fler exempel på viktiga forskningsresultat, se vårt mer utförliga svar på www.skattebetalarna.se):

 ”Jag undersöker kopplingen mellan inkomstojämlikhet och hälsa i både fattiga och rika länder. Jag diskuterar en rad mekanismer, inklusive icke-linjära ekonomiska effekter, kreditrestriktioner, näringsfällor, tillgängligheten av allmänna nyttigheter, och relativ fattigdom.  Jag går igenom bevisen för effekterna av inkomstojämlikhet på graden av dödlighetsminskning över tid, på geografiska mönster för dödlighet, och på dödlighet på individnivå.

Mycket av litteraturen måste behandlas skeptiskt, om inte annat på grund av den låga kvaliteten på en stor del av data kring inkomstojämlikhet. Även om många frågor kvarstår, drar jag slutsatsen att det inte finns någon direkt koppling mellan inkomstojämlikhet och dålig hälsa; individer löper inte större risk att dö om de lever på mer ojämlika platser. De råa samband som ibland återfinns är sannolikt resultatet av andra faktorer än inkomstojämlikheten, varav vilka en del är intimt kopplade till bredare begrepp om ojämlikhet och orättvisa.

Att inkomstojämlikhet i sig självt inte är en hälsorisk förnekar inte betydelsen av andra ojämlikheter eller av den sociala miljön, för hälsan. Huruvida inkomstfördelning kan förbättra befolkningens hälsa beror inte på en direkt effekt av inkomstojämlikhet och är även fortsatt en öppen fråga.”
(Health, inequality, and economic development, Angus Deaton JEL No. I12)

Låt oss avsluta med ett citat från Deaton som på ett kärnfullt sätt fångar hans och vår syn:
“Berättelserna om hur inkomstojämlikhet påverkar hälsan är starkare än bevisen.”

Arvid Malm, chefekonom, Skattebetalarnas Förening
Tino Sanandaji, doktorand i Public Policy vid the University of Chicago och chefekonom, tankesmedjan Captus
Nima Sanandaji, VD, tankesmedjan Captus.

Det hade varit bra om Maria Eriksson faktiskt hade läst vår bok Jämlikhetsanden innan hon attackerade dess resultat i Svenska Dagbladet (21/2). Hon gör fem specifika anmärkningar, av vilka ingen håller måttet.

För det första består vår bok av mer än de ”tio diagram” som Eriksson antyder. Vi visar att större inkomstojämlikhet är relaterad till 29 hälso- och sociala problem, inklusive lägre grad av tillit; kortare förväntad livslängd; högre barna- och spädbarnsdödlighet; högre grad av låg födelsevikt; sämre mental hälsa; mer fetma bland ungdomar och barn; mer drogmissbruk; lägre offentliga utgifter på vård; sämre situation för kvinnor; fler tonårsfödslar; mer våld och fler fängslade; lägre utbildningsprestationer och lägre social rörlighet; sämre välbefinnande bland barn; sämre prestationer när det gäller biståndet, fredlighet, återvinning och innovation samt högre kostnader för polis och marknadsföring. Kort sagt finner vi att ojämlikhet är relaterad till en högre grad av social dysfunktion liksom att effekten av ojämlikheten är kännbar även bland de rika och välutbildade. Och vi har publicerat nästan alla dessa upptäckter tidigare, i respekterade akademiska tidskrifter med peer-review.

För det andra har vi inte valt utfall som passar in i vår tes. Förutom att utveckla vårt eget index för hälso- och sociala problem (utöver att titta på alla 29 problem separat) har vi också tittat på UNICEFs Index of Child Weelbeing, och funnit att det också var signifikant korrelerat till ojämlikhet.

För det tredje har vi inte använt ett ovanligt mått för inkomstojämlikhet – för rika länder använder vi förhållandet i inkomst mellan de rikaste 20 procenten och de fattigaste 20 procenten. Dessa värden publiceras av FNs Human Development Report och härleds från Världsbanken. Eriksson struntar också fullständigt i det faktum att vi utför alla våra analyser två gånger, i två olika miljöer – de rika utvecklade länderna och USAs 50 delstater. Vid analysen av USA använder vi Gini-koefficienten för inkomstojämlikhet, vilket Eriksson tycks föredra, och finner en häpnadsväckande entydig bild. Nästan alla de hälso- och sociala problem som förvärras i mer ojämlika länder förvärras också i mer ojämlika amerikanska stater.

För det fjärde, snarare än att undersöka OECD-länderna, vilka inkluderar några mindre utvecklade ekonomier såsom Turkiet och Mexiko, begränsar vi vår analys till rika, utvecklade marknadsekonomier (av vilka ingen är socialistisk!), i vilka ekonomisk tillväxt inte längre är kopplad till livslängd, lycka och välmående. För att göra det, valde vi ut de 50 rikaste länderna i världen, tog bort de med färre än 3 miljoner invånare för att undvika skatteparadis, och behöll de för vilka det fanns data om inkomstojämlikheten. Det ger oss en uppsättning om 23 länder.

För det femte undersöker rapporten från Skattebetalarnas förening sambandet mellan inkomstojämlikhet i OECD-länder och förväntad livslängd, genom att använda Gini-koefficienten för inkomstojämlikhet. OECDs data för inkomstojämlikhet skiljer sig avsevärt från dem som publiceras av Världsbanken. I synnerhet ser de två dataserierna mycket olika ut för Japan, Belgien, Frankrike, Nederländerna och Schweiz. Vi har ingen anledning att anta att en dataserie är att föredra framför en annan. Icke desto mindre, om vi upprepar alla analyserna i Jämlikhetsanden och använder OECDs indikator för inkomstojämlikhet, finner vi att 23 av 29 samband fortfarande är statistiskt signifikanta, och att de övriga sex fortfarande är relaterade till ojämlikhet på det förväntade sättet. Om vi använder den senast publicerade Gini-koefficienten från FN, är 28 av 29 samband de samma som de som publicerats i Jämlikhetsanden – förväntad livslängd är det enda undantaget. Vi inbjuder läsarna att besöka webbplatsen The Equality Trust, där de kan undersöka dessa resultat på egen hand.

Kopplingen mellan inkomstojämlikhet och förväntad livslängd i rika länder har uppstått och försvunnit över tid – antagligen eftersom det tar tid för en förändrad ojämlikhet att ge effekt på något som påverkas av upplevelser under en livstid. Icke desto mindre, i en översikt av nära 200 studier av inkomstojämlikhet och hälsa står det klart att detta är ett robust samband, om än inte lika starkt som kopplingen mellan ojämlikhet och andra utfall, såsom tonårsfödslar och våldsbrott. En aktuell studie i the British Medical Journal, vilken omfattade 60 miljoner individer, drog också slutsatsen att det finns en signifikant påverkan av ojämlikhet på hälsa, även efter justering för människors individuella inkomster eller utbildning.

Sammanfattningsvis är ingen av Erikssons attacker berättigade; i själva verket gör de den allmänna förståelsen av ojämlikhetens skadliga effekter en mycket stor orättvisa. Eriksson sammanfattar genom att fråga vilket som är viktigast, att de rika får mindre eller de fattiga får mer? Vi anser att vi har gett ett empiriskt svar på den frågan i Jämlikhetsanden, båda är viktiga, och en minskning av inkomstojämlikheten kommer att gynna nästan alla i samhället, även de som föredrar att inte tro på det.

Kate E Pickett, Professor of Epidemiology, University of York and UK NIHR
Career Scientist
Richard G Wilkinson, Professor Emeritus, University
of Nottingham. Co-Directors of The Equality Trust (www.eualitytrust.org)
Författare till Jämlikhetsanden

(detta är en längre version av den replik som publicerades i dagens tidning)

Även Mona Sahlin har nu uttalat sig om Ilmar Reepalus märkliga ställningstaganden om antisemitismen i Malmö, men det betyder knappast att ärendet är färdigbehandlat.

Som den outtröttlige Mathias Sundin (FP) visat i sin blogg idag finns det märkligheter även i Ilmar Reepalus replik i SvD. Det tycks som att Reepalu inte kan öppna munnen i frågan utan att det hoppar ut en groda.

Efter SvD:s ledarartikel om Ilmar Reepalu och situationen för judar i Malmö igår går debattens vågor höga. Inte bara har riksdagsledamoten Frederick Federley begärt Reepalus avgång och Reepalu själv replikerat. Sydsvenskan har en stor ledare i frågan:

I fjol anmäldes 79 hatbrott mot judar i Skåne, varav merparten i Malmö. Det innebär en fördubbling jämfört med föregående år. Ändå säger Susanne Gosenius, samordnare för hatbrott vid Skånepolisen, att det verkliga antalet kan vara högre.

Statistiken står i bjärt kontrast till hur Ilmar Reepalu (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö, bedömer läget.

”Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö”, säger han till The Sunday Telegraph.

Reepalu vill istället tala om antiisraeliska attacker med kopplingar till situationen i Gaza.

Även Dagens Nyheter skriver om saken på ledarplats:

I detta läge borde det vara en ryggmärgsreflex hos varje kommunalpolitiker att angripa problemet med full kraft. Ett samhälle som inte förmår ta itu med antisemitism kommer sannolikt inte att klara av andra former av rasism och intolerans. Men Reepalu lägger skulden på offren.

Expressen ägnar sin fördjupande helsida dokument (ännu ej utlagd på nätet) till att redogöra för hela händelseförloppet, och har även intervjuat Ilmar Reepalu.

Till Expressen säger nu Reepalu – på telefon från Barcelona – att han är avsiktligt felciterad och missuppfattad. Han säger att han är förtvivlad över trakasserierna av Malmös judar.

– Kriget i Gaza ser jag dock som en förklaring till de ökade trakasserierna den senaste tiden.

Sverige har stärkt äganderätten, konstaterar tankesmedjan Eudoxa i samband med att International Property Rights Index uppdaterades igår.

Sverige stiger till en delad andra plats i skyddet av äganderätten, med höga placeringar i subkategorierna som mätts. Märkbart är att Sverige skydd av den intellektuella äganderätten stärkts från en sjuttonde plats år 2009 till en delad fjärde plats för 2010.

"Ett starkt skydd för äganderätten är en nödvändig grund för utveckling och frihet" säger Waldemar Ingdahl, VD tankesmedjan Eudoxa. "Sverige har ett gott skydd av äganderätten, men det finns ännu områden att förbättra".

Skyddet av äganderätten är intimt förknippad med ett lands välstånd. Världskartan färgad enligt fem grader av äganderättsskydd visar ett ganska tydligt mönster:

Sveriges radios Vetenskapsredaktion gör nu en insats för att bringa lite klarhet i skandalerna kring IPCC med en granskande serie om klimatpanelen. Dagens nyhet är att IPCC inte har några rutiner för att ändra felaktigheter i rapporter. När en rapport väl godkänts ägs dokumentet av alla 194 inblandade länder och då kan man inte ta bort felaktigheterna.

Däremot verkar det inte vara någon konst för dem att smyga sig in i rapporterna.

Så om någon till IPCC anknuten forskare i en intervju hade undsluppit sig att jorden är platt och det påståendet sedan hade letat sig in i en rapport, då hade vi helt enkelt fått rätta oss efter det?

Våga lev er dröm! Sade Maud Olofsson när hon nyligen invigde Drivhuset i Södertälje som ska hjälpa studenter att förverkliga idéer och driva företag.

Jämför detta med Mona Sahlins svar på en fråga i tidskriften Gate report, ”det här med arbete handlar väl även om friheten att våga satsa på en egen idé?”

”För att komma till ett läge där det är lika naturligt att starta eget som att vara anställd så måste politiken också stötta det. Det gör man bland annat genom att visa att det är OK at misslyckas.”

Kontrasten mellan att se företagande som ett spännande, om än riskfyllt projekt, och som en bransch för misslyckanden kunde inte ha uttryckts tydligare.

Helgens konstmässor – fingalleriernas Market på Konstakademien och de konstnärsdrivna galleriernas Supermarket på Kulturhuset – satte inte brand på undertecknad, även om det fanns värmekällor.

På Market ställde galleri Andrehn-Schiptjenko ut en bild av Lena Johansson som berörde (och även torde ha glatt Axess-gänget), exempelvis.

Men för politiknördarna som läser ledarbloggen torde Nationalgalleriet, förvaltare av det konstnärliga arvet från 68:ornas tidskrift Puss, och deras monter på Supermarket, ha varit behållningen. Säkert en fjärdedel av verken var riktade direkt mot KD-ledaren Göran Hägglund.

Exempelvis hade Christer Themptander låtit göra en serie skivomslag till "Hägglunds", både i singel- och lp-format, med omisskännlig dansbandsutstyrsel.

Här kunde man också se bokomslaget till "Verklighetskoden - en självbiografisk thriller", med Göran Hägglund på omslaget.

Göran Hägglund fanns även som mindre ortodox ikon.

Somt var förstås inte lika lustigt. Videoverket där en "apa" intervjuar "Hägglund", och den senare säger "jag är inte nazist, men jag gillar nazistisk konst" kan man ju tycka gick över gränsen. Å andra sidan ligger det ju i linje med vad Nationalgalleriets satiriker brukar vilja göra.

En sak är dock säker. Göran Hägglunds tal om "verklighetens folk" fick inte bara igång kultursidesskribenterna. Även konstnärerna – låt vara i en begränsad proggklick – fick eld i baken.

Miljöpartiet meddelar att de, till skillnad från sina oppositionskollegor, inte vill ta bort avdraget för hushålllsnära tjänster med en gång efter valet:

-Vi ser nu att i det här konjunkturläget så kommer det antagligen att påverka efterfrågan på arbetskraft negativt. Därför vill vi inte avskaffa det här och nu. Den allra viktigaste frågan är jobb och vi vill inte göra något som leder till färre jobb, säger Miljöpartiets ekonomiska talesperson Mikaela Valtersson, till Rapport.

Det är ju bra att Miljöpartiet tänker på jobben och säger nej till att ” avskaffa det här och nu”. Men sedan då? När vi kommit ur krisen blir jobben mindre viktiga och då får nej-instinkterna styra igen, eller?

”Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att de som står på Säpos lista över Stasianknutna namn underrättas om detta förhållande?” 

Den som följer Mad Men på svensk TV kunde i går se avsnittet där Don Draper – efter flera år på reklamfirman Sterling Cooper – motvilligt signerar ett treårigt kontrakt för sin anställning. Don Draper har personliga skäl att inte vilja skriva på kontraktet, eftersom det står i strid med hans underliggande önskan att kunna sticka när det passar honom.
Men det säger också något intressant om den konflikt mellan arbete och kapital som varit grunden för socialismen allt sedan 1800-talet. Den där arbetstagaren alltid förutsätts stå i beroendeställning till arbetsgivaren.
Det är nämligen inte Draper som är mest beroende av företaget eller sina arbetsgivare, utan de av honom. Utan hans kompetens skulle Sterling Cooper inte vara mycket mer än namnet, vilket för övrigt kommer att bli ännu tydligare i kommande avsnitt.
Annonsmännen på Madison Avenue som skildras i serien kan tyckas vara ohjälpligt fast i en svunnen tid, men en av seriens styrkor är att karaktärerna och handlingen utvecklas i takt med tidsandan, ja, i viss mån sätter de tonen för den. Vi får följa framväxten av en ny marknad för reklam och pr, men också en rad politiska förändringar – kvinnans frigörelse, kampen mot diskrimineringen av svarta, ungdomskulturens framväxt. Men Don Drapers roll är också ett tydligt exempel på ett framväxande kunskapssamhälle där varje anställd i allt större grad besitter unika kompetenser.
Draper är långt ifrån en utbytbar kugge i ett maskineri. Hans arbetsgivare är minst lika beroende av honom, som han av dem, och han vet det. Tack vare sin kompetens skulle han lätt kunna byta arbetsgivare om han inte trivdes.
Detta är nu en TV-serie, men som modell för arbetsmarknaden säger den mer om dagens kunskapssamhälle än 1800-talets gruvor eller det tidiga 1900-talets löpande band. Dessvärre utgår arbetsmarknadslagstiftningen alltför ofta från den senare typen av jobb.

Alla som retar sig på att staten ännu står som flygbolagsägare (och därtill en medioker sådan som ständigt får ösa in skattebetalarnas slantar i verksamheten) kan nu få utlopp för sina känslor tack vare lågprisbolaget Easyjets nya, elaka, reklamkampanj.

Kampanjen går ut på att folk får gissa när SAS stödpengar tar slut nästa gång – och bland dem som gissar rätt datum lottas gratis resor ut.

– Det är bara en tidsfråga innan SAS kommer tillbaka och vill ha mer pengar av skattebetalarna. Frågan är när? Vi erbjuder fria resor med easyJet i ett år till den som gissar rätt datum, säger easyJets kommunikationsdirektör Oliver Aust i ett pressmeddelande.

Tävlingen pågår på Facebook.

Förre statsministern Göran Persson intervjuas i Sydsvenska Dagbladet, och påpekar att Mona Sahlins taktik i valrörelsen är helt fel. Hon bör "absolut inte" försämra jobbskatteavdraget, och oppositionen borde inte alls "göra högre inkomstskatt för löntagare till en valfråga".

Persson rosar inte precis heller Alliansen, ska tilläggas. Men det anmärkningsvärda är ändå att han är så rättfram om Sahlins taktiska brister.

Persson säger att han noga aktar sig för att ”lägga sig i svensk politik”, men uppenbarligen tycker han att Sahlin är ett så stort problem att han ändå inte kan låta bli.