En del amerikanska politiker försummar ogärna ett tillfälle att berätta att de går omkring med ett exemplar av konstitutionen i fickan. Kongressens ålderman, senator Robert Byrd från West Virginia, är ett exempel. Konstitutionen utgör nationens fundament; USA:s politiska gemenskap vilar på dess författning.

Passformen på en och annan riksdagsmannakavaj låter antyda att vanan är utvecklad även hos oss, men i realiteten är det sämre beställt. Vår grundlag har inte på långt när samma starka ställning som den amerikanska konstitutionen.  Den åberopas sällan eller aldrig i debatten, och det är inte heller så konstigt.

Grundlagen tog form under en tid då synen på politikens förmåga och maktens rättfärdighet var osedvanligt rosenkindad, och Sveriges politiska ledarskap stod extra främmande inför idéer om maktdelning och medborgerliga fri- och rättigheter. En del har rättats till under årens lopp, men Sverige har fortfarande en bra bit kvar innan vi tål en jämförelse med Tyskland, USA och andra länder i den konstitutionella elitserien.
Att döma av Ekots rapportering i går tar vi dock några steg i rätt riktning under kommande år. Centrala delar av regeringens grundlagsproposition ligger väl i linje med Grundlagsutredningens förslag från december 2008, och skulle man följa utredningen till punkt och pricka innebär det både att medborgarna får mer att säga till om och att de styrande får bättre tuggmotstånd.

Domstolarna får ökad självständighet genom att domartjänsterna utlyses i stället för att regeringen handplockar personer. Domstolarna får bättre möjlighet att pröva lagar mot grundlagen, och lagrådet får en starkare ställning.

Riksdagen stärks i så måtto att det blir obligatoriskt med omröstning om statsministern efter varje val. Inte heller i fortsättningen ska regeringen behöva ha stöd av en majoritet i riksdagen, utan det räcker att man inte har en majoritet emot sig, men riksdagen ska ta aktiv ställning så att det skapas en tydlig bild av hur majoritetsförhållandena ser ut.
Personvalsförslaget blir där­emot en besvikelse. Från och med valet 2014 ska det krävas att fem procent i stället för åtta procent av väljarna har satt kryss för en kandidat för att denna ska kunna bli personvald.

Väljarna får lite större inflytande, men förslaget lämnar för mycket makt kvar i partiapparaterna. Det blir vid sammanträdena i stället för vid valurnorna som våra företrädare bestäms.

När ribban ligger så högt som fem procent blir det nästan bara i små partier i små valkretsar som personvalet får genomslag. Väljare i storstad kan knappast påverka alls. Antalet röster som krävs blir helt enkelt för stort. Står dessutom partiledaren i topp får han eller hon hälften av kryssen och personvalet störs ut.

Partierna må en gång i tiden ha varit breda folkrörelser, men ­numera har de smält ihop till en blandning av kampanjorganisationer och fackföreningar för ­politiker. Det är inte rimligt att dessa ensamma ska kunna bestämma vilka som företräder oss.

Ta bort personvalsspärren helt. Möjligen kan det leda till att en och annan person med stark ställning i yrkesliv eller civilsamhälle väljs in, trots att partierna inte har full koll på vederbörande. Den risken kan vi leva med.

(Pga tekniska problem har ledarsidans texter inte publicerats på webben som de brukar – därför läggs de, som här, ut som blogginlägg idag)