Sedan den 1 juli 2008 (och till 31 december 2011)gäller en ny samarbetsstrategi för Västbanken och Gaza. De övergripande målen för samarbetet är att främja fredsbyggande och fredsprocessen samt främja utvecklingen av en demokratisk palestinsk stat och ett demokratiskt palestinskt statsbyggande.

 

Det låter ju bra. För bra har det redan tidigare funnits anledning att misstänka. När jag läser en granskning av det svenska utvecklingsbiståndet i verkligheten rasar frågetecknen in.

 NGO Monitor (Promoting Critical Debate and Accontability of Human Rights NGOs in the Arab Israeli Conflict) pekar på bristande transparens som ett problem. Ett annat är att organisationer som Sverige stödjer inte verkar särkilt fredliga, utan vulgär anti-israeliska och ibland antisemitiska.

 

NGO Monitor har bett om synpunkter på kritiken har varken svenska ambassaden i Tel Aviv eller Sida i Stockholm svarat.

 

Jag skulle också gärna vilja ha svar.

 

Gunilla Carlsson gör ett gott reformverk för att strama upp utvecklingsbiståndet bland annat genom att ställa krav på utvärdering. Hur faller det ut i fråga om Västbanken och Gaza? Uppnås målen? Eller går stödet till något helt annat? Får vi – och palestinierna – valuta för skattepengarna?

 

Det är rent av en fråga som Riksrevisionen bör ställa.