Men det finns fler skäl att ha stränga straff för allvarliga brott. Vissa är rent pragmatiska. Brottslingar begår som bekant sällan brott när de sitter inne. Det fina med att Anders Eklund – förhoppningsvis – kommer att tillbringa resten av sitt liv i fängelse är att han aldrig mer får tillfälle att våldta och mörda kvinnor och barn. Det är ingen liten detalj i sammanhanget. I Sverige är maxstraffet för våldtäkt sex år. Hade Eklund nöjt sig med att våldta Engla hade han varit ute igen efter fyra-sex år, beroende på hur han sköter sig under tiden i fängelse. Det är en rätt skrämmande tanke.

Isobel Hadley-Kamptz skriver: ”Den avskräckande effekten av längre straff är mer oklar och det gäller särskilt brottslighet som är känslodriven och impulsiv - misshandel, våldtäkter, dråp. Den som på fyllan får för sig att sparka ner någon tänker sällan så långt som på ett potentiellt extra år i fängelse. Det han möjligen tänker på är risken för omedelbar upptäckt.” Det låter som ett argument för att till exempel våldtäktsmän ska kunna dömas till längre straff än vad dagens brottsbalk tillåter. Om det nu är ett brott man begår på impuls så finns det ju anledning att hålla dömda förövare från gatorna.

Dessutom kan man inte bortse från straffens normativa effekter. Genom att göra barnaga till ett brott som kan ge flera års fängelse har staten skickat en tydlig normativ signal som förmodligen är en delförklaring till den breda attitydförändring vi har sett. 

Men det finns också en moralisk dimension utöver den rent pragmatiska. Brottslingar ska ha straff som står i proportion till det övergrepp de har begått mot andra, därför att det är moraliskt rätt. Det är en tanke som är djupt rotad i det allmänna rättsmedvetandet, och den kan inte utan vidare avfärdas som ett utslag av gammaltestamentlig blodtörstighet. Människor vill att allvarliga brott ska leda till kännbara straff, inte i första hand för att straff alltid får de konsekvenser vi önskar, utan för att det är rättvist.