Ett besök på DDR-museet vid floden Spree är en mycket intressant och belysande upplevelse. Där visas med tydlighet vad det kommunistiska samhällsexperimentet ytterst gick ut på: att upprätta den totala staten och socialisera människan.

I Östberlin fanns till exempel Modeinstitutet som bestämde vad som var det senaste modet och vad medborgarna skulle ha på sig. Märkliga, anskrämliga, statliga polyesterkläder "utan för många onödiga knappar", som bärarna svettades igenom på nolltid, står uppställda i museet. Någon annan myndighet bestämde hur folk skulle dansa.     

Från fyra års ålder kunde man tillhöra partiet. Först medlemskap i Pionjärerna i tio år, sedan Freie Deutsche Jugend. På dagis tvingades barn gå på toaletten samtidigt, och inte resa sig förrän alla var färdiga, för att lära sig om "solidaritet". 

Man handlade i de statliga matvaruaffärerna och bodde i de statliga höghusen. DDR-museet har återskapat ett ganska genomsnittligt vardagsrum i Östtyskland. Och det är en förfärlig syn som möter den som stiger in. Det är ett fattighus.  

Och så fanns naturligtvis de statliga Trabanterna. Vid tidpunkten för Murens fall hade enbart drygt hälften av DDR-familjerna bil, eftersom man var tvungen att vänta omkring sexton år på leverans. Jag provsitter passagerarsätet i en gråblek Trabant. Jag ser knappt ut genom vindrutan och mina knän trycks upp mot hakan, utrymmet i kupén är så litet. När jag känner på utsidan av bilen påminner den om kylskåpsmagnet.   

Med allt detta i färskt minne styr jag nu stegen mot firandet av DDR-samhällets slut. I kväll är det ingen som bestämmer hur det ska dansas.