Min text idag handlar om vurmen för Miljöpartiet som liberalt hopp - ett hopp som jag har svårt att känna eftersom jag saknar en miljöpartistisk insikt om den viktiga kopplingen mellan egenmakt och ekonomisk frihet. 

MP vädjar gärna till nån sorts anti-materialism som förvisso jag kan finna sympatisk hos enskilda personer, men varje sympatisk person förtjänar liksom inte att upphöjas till politiskt rättesnöre för alla människor. Då har man, som Johan Norberg skriver missat själva poängen med att vara liberal. 

Alla liberaler har nu inte kärat ner sig fullständigt i MP. Sakine Madon var snabb med att komma med en del befogade invändningar när förälskelsedebatten puttrade igång igen häromveckan. Fredrik Segerfeldt gjorde också den viktiga poängen att det faktiskt är skillnad på estetik och politik. 

Ett lite längre lästips i sammanhanget är denna essä på Johan Folins blogg, som på ett utmärkt sätt sammanfattar var och hur MP:s liberalism fallerar. Väl värd att läsas.