Till slut, på det tredje försöket, hann mördarna i går ikapp den pakistanska oppositionsledaren Benazir Bhutto. Den 18 oktober detonerade en självmordsbombare flera sprängladdningar i sekundsnabb följd vid Bhuttos resväg till ett möte i Karachi. Närmare 150 personer mördades, men Bhutto undkom tack vare sitt bepansrade fordon och med hjälp av den mänskliga kedja som hennes partimedarbetare bildat just för att stävja självmordsbombare - 50 av dem miste livet. Så sent som i onsdags stoppades en femtonårig pojke (!) som försökte ta sig igenom avspärrningarna till ett valmöte, utrustad med en bomb av dynamit och spik. I går tog lyckan slut. Efter att Benazir Bhutto avslutat ett valmöte i Rawalpindi besköts hon och träffades i halsen och bröstet, varefter en självmordsbombare sprängde sin laddning och dödade ytterligare ett tjugotal personer.

Benazir Bhutto var personligen ganska försiktig med att peka ut vilka som låg bakom höstens attentat, men antydde att islamistiska extremister samarbetade med vissa element i regeringens närhet för att undanröja henne. President Pervez Musharraf, den före detta generalen som tog makten i en statskupp 1999, är förvisso ingen ängel, men han och myndigheterna har trovärdigt kunnat peka med hela handen mot al Qaida och dess likar, vars våldsrepertoar ju normalt inbegriper simultana sprängladdningar och självmordsbombningar i folksamlingar. Mycket talar för att Musharrafs män har rätt, hur korrupta de än är.

Pakistans framtid ser oändligt dyster ut. Den lilla låga av hopp om demokratins återinförande som kunnat skönjas flämtar av syrebrist. Men inte ens om parlamentsvalet (om det nu blir av) den 8 januari 2008 hålls enligt konstens alla regler kommer det grundläggande problemet att lösas. Visserligen skulle Bhuttos parti PPP (Pakistanska Folkpartiet) vinna en jordskredsseger, till tröst för Pakistans demokratiska krafter. Men oavsett vem som segrar kvarstår faktum att en stor del av befolkningen inte vill ha demokrati. De vill ha en gudsstat, och är beredda att slakta varje yttrandefrihetsförespråkare och kvinnosakskämpe som vägrar att böja sig.

De strider som Musharraf fört med vänster hand för att rensa landet från talibaner och terrorister kommer efterträdaren att tvingas trappa upp. Det enda ljuset i mörkret är att det folkliga stödet för Pakistans kamp mot det besinningslösa våldet kommer att öka efter mordet på Bhutto. Hennes grav kommer för alltid att bära vittnesmål om att terrorismen främst inte är någon motståndsrörelse mot USA eller Väst, utan mot civilisationen som sådan. Den mördar fromma muslimer, självständiga kvinnor och socialdemokrater. Den mördar demokratin.

Frontlinjen i den striden - inte kampen mellan civilisationer utan kampen för civilisation - skär rakt igenom Pakistan, rakt igenom Rawalpandi där Benazir Bhutto mördades.