Lägg ner planerna på a-kassetvång, skriver jag i dagens SvD. Det pågår en utredning som syftar till obligatoriskt  medlemskap i a-kassa, men den är ifrågasatt långt ifrån bara av mig. Och kanske har regeringen börjat lyssna till kritiken. I dag rapporterar i varje fall Ekot att det går trögt för utredaren och att han ska få mer tid. Förhoppningsvis kan alltsammans så småningom rinna ut i sanden.

400 000 människor har lämnat a-kassan under det gångna året pga de förändrade villkoren, och sammantaget står mer än en miljon utanför. Att tvinga in alla dessa i försäkringen mot deras vilja skulle uppfattas som storebrorsfasoner ovärdiga en borgerlig regering.

A-kassan ger 80 procent av lönen vid arbetslöshet - om man har låg lön. För de allra flesta inkomsttagare blir utfallet betydligt sämre. För många - de som känner sig helsäkra på att få jobb, de som har mycket låga inkomster, företagare som har svårt att använda försäkringen - är det helt enkelt inget attraktivt erbjudande. Varför ska de tvingas med?

Och ännu märkligare: Varför ska de tvingas till medlemskap i en förening, som regeringen vill? Utredaren har inte i uppdrag att skissa på en ny socialförsäkring utan på ett system som fortsatt bygger på a-kassor som drivs i föreningsform och i de allra flesta fall står facket nära.

Det handlar om en premie på 4000 - 5000 kronor om året - som enligt Ekot ska tas ut av människor som tjänar mer än 110 000 om året. Om ett sådant förslag kan man åtminstone säga en sak: det kommer att skapa rörande enighet över klassgränserna. Låg- och höginkomsttagare, som i dag står utanför försäkringen, kommer att bli lika missnöjda.

Är verkligen regeringen i så desperat behov av ännu ett svärd att kasta sig på att man måste baxa den här frågan vidare?