Unga har ingen koll på pengar. 23-åringen Michell Ruaro, som figurerade i TV3:s ”Lyxfällan” i går kan med lätthet symbolisera ett sådant påstående, med inköp av tre motorcyklar, ett spendabelt nöjesliv och teknikprylar för åtskilliga tusen hemma.

 

Tre motorcyklar kanske är ovanligt, men Ruaros inställning till pengar går igen hos allt fler unga.

Det är i runda slängar slutsatsen man kan dra av den kartläggning som kronofogden och Konsumentverket nyligen lagt fram. Antalet ansökningar om betalningsföreläggande hos kronofogden år 2007 var cirka 130 000 i åldersgruppen 18-24 år – en ökning med 20 procent jämfört med 2006. Mest ökar skulderna hos dem runt 18-19 år, med uppemot 30 procent.

 

Det är förstås ingen vidare utveckling och för att motverka den lägger kronofogden och Konsumentverket fram ett antal förslag. En del av dem är bra, till exempel vill man införa undervisning i privatekonomi inom både grund- och gymnasieskola, vilket borde ha gjorts för länge sen.

 

Samtidigt finns det mycket i problembeskrivningen som inte känns bra. Rapporten berättar att ”Ungdomar konsumerar ”främst” för att uppnå lycka och prioriterar därför nöjen, prylar, kläder och olika upplevelser framför fasta utgifter för mat, boende etc”. Vidare meddelas att unga inte oroar sig för pengar eftersom ekonomiska problem sorteras in under rubriken sånt som ”löser sig”.

 

Så långt stämmer skildringen väl överens med Lyxfällans Michell Ruaro. Han shoppade glatt – inte en, utan två – fräna fjärrkontroller för 5000 laxar styck och tänkte att sådan, eh, lycka, kan jag unna mig! Exakt hur många timmar extra på bageriet detta skulle innebära funderade han aldrig på. Sambandet mellan arbete och pengar verkar bortglömt.

Folk oavsett ålder får förstås köpa vad de vill. Var och en blir som bekant salig på sin fason och det finns inget självändamål i att regelmässigt förvägra sig själv konsumtion. Men det är inte saliggörande att maxa kreditgränsen tills utmätningsmannen knackar på dörren. Då gör man sig bara dum.

I rapporten använder man lite andra ord för denna dumhet och förklarar den med ”konsumtionskraven i samhället” som gör unga ”särskilt sårbara”. Något så fluffigt som outtalade, i samhället runtsvävande, konsumtionskrav tvingar alltså tusentals tonåriga händer att räcka fram kreditkortet varje år.

 

Okej. Visst finns det kanske en sådan känsla ibland. Men att använda ett så konkret ord som krav är en kraftig överdrift, som fråntar individen allt vad självbestämmande – och ansvar – heter. Detta börjar också tidigare än vid 18 år. 

Det är enkelt att säga att föräldrarna måste ta sitt uppfostrande ansvar. De flesta föräldrar stämmer säkert också in i detta, men som vanligt gör barn inte vad du säger, de gör vad du gör. Och när mammor och pappor i samspråk urskuldar sig inför varandra och säger att ”Vi har ju inte råd egentligen, men märkeshetsen är ju så stor i skolan och man vill ju inte att de ska bli mobbade” – ja, då lägger de grunden för kommande avsnitt av Lyxfällan.