När vi vanliga människor talar om jämställdhet brukar vi mena att män och kvinnor ska ha hyggligt lika förutsättningar i livet, och att detta gärna får avspegla sig också i utfallet, men att man får räkna med viss avvikelse. När det gäller fördelningen av poster i styrelser, till exempel, så brukar man mena att det är jämställt när det ena könet har mellan 60 och 40 procent. Det är inte 50/50, men det är hyggligt.

Så jämställdhetsarbetet går oftast ut på att höja andelen kvinnor, för det är oftast kvinnor som är underrepresenterade på avundsvärda positioner, till i alla fall 40 procent, och optimalt till 50 procent. Då råder jämställdhet för oss vanliga dödliga.

För vänsterpartiet fungerar det lite annorlunda. Deras version av jämställdhetsarbete nöjer sig inte med 40 procent. Inte heller med 50 procent. Och, faktiskt, inte heller 60 med procent.

Idag presenterade vänsterpartiet valberedningens förslag till ny partistyrelse. Det innehåller som vanligt en massa häpnadsväckande dumheter, som att Kuba-kommunisten Eva Björklund får valberedningens fortsatta förtroende, men det är inte de vanliga sakerna som är iögonenfallande.

Vänsterpartiet lanserar det nya styrelseförslaget som en jämställdhetspolitisk succé.

- Jag är särskilt glad över att vi har kunnat föreslå så många kvinnor till partistyrelsen. Vänsterpartiet ska vara en stark feministisk kraft, och det känns ännu viktigare i dessa tider när frågorna om kvinnors villkor trängts tillbaka i debatten, säger Berit Dahlström i pressmeddelandet.

Men jämställt är det inte. Tvärtom. Det är som partiet skriver:

"I förslaget till ny partistyrelse märks stora förändringar. Av de 32 ledamöter och suppleanter som ska väljas är nästan hälften, 14 personer, nya jämfört med den sittande styrelsen. Än mer anmärkningsvärd är den starka kvinnodominansen. Nästan två tredjedelar av de föreslagna, 20 personer, är kvinnor."

Man undrar. Vid vilka proportioner är det jämställt för vänsterpartiet?