Försvarets Radioanstalts verksamhet regleras i dag i förordning (2007:937) med instruktion för Försvarets radioanstalt, som i 1 § hänvisar till lag (2000:130)
om försvarsunderrättelseverksamhet. Den sistnämnda är kortfattad (fem paragrafer) och ger regeringen och myndigheter tämligen långtgående befogenheter, till exempel i första paragrafens andra stycke:

"Regeringen skall bestämma försvarsunderrättelseverksamhetens inriktning. Inom ramen för denna inriktning får de myndigheter som regeringen bestämmer ange en närmare inriktning av verksamheten."

Detta kan kontrasteras mot stadgandet i 6 kap 17 § i lag (2003:389) om elektronisk kommunikation:

"Utöver vad som anges i 5-7 och 20 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om inte en av användarna har samtyckt till behandlingen."
(Undantagen i 5-7 och 20 §§ är inte tillämpliga här.)

Vissa har i debatten hänvisat till att ett "enigt lagråd" ställt sig bakom lagförslaget. Sanningen är att Lagrådet i ett sammanträde, 16 juni 2007, tog ställning till frågan om riksdagens behandling av regeringens förslag i den ursprungliga propositionen (2006/07:63). Däremot uttalade justitierådet Leif Torsson, en av tre ledamöter, vid Lagrådets möte 9 februari 2007, i yttrandet över själva innehållet i lagförslaget, följande:

"Enligt min mening finns det inte grund för att i en reglering som skall uppfylla Europakonventionens krav om skydd för privatliv och korrespondens undanta signalspaning som utförs för regeringens räkning från kravet på rättslig förhandsprövning."

En författningsdomstol hade onekligen behövts i ett läge som detta.