Stockholm
Att köra till Beirut eller London – det är frågan
Dödsstraff i Iran hotar yttrandefrihet även här
”Ingen enskild ledare för Irans Gröna rörelse”
– Jag gillar när folk numera hälsar på varandra på turkiska i basaren Aleppo (den stora syriska handelsstaden). Så var det ju förr i Aleppo. Den nya vänskapen mellan Turkiet och Syrien kommer att bestå. Turkiet är en positiv faktor i Mellanösternregionen, säger en syrier jag träffar.
En turkisk akademiker, som just besökt Mardin i sydöstra Turkiet, konstaterar att köpmännen där nu åker nu åker över gränsen till Syrien och tar sig till Aleppo för att fylla på sina lager.
I höstas slopades visumkraven mellan Syrien och Turkiet och nya gränsöppningar invigdes. Den här bilden är dock från gränsen mellan Syrien och Jordanien där försöken i vintras att skicka en turkisk hjälpkonvoj till Gaza fick ett varmt mottagande. Foto: AP
En turkisk medborgare kan i dag köra bil till Beirut via Syrien utan visum. På 1970-talet var det tvärt om. Då var gränserna stängda åt öster och söder medan de var mer öppna mot väst.
– Då kunde jag köra bil till London utan att behöva skaffa visum annat än i Bulgarien, och det var lätt att få, säger en turkisk bekant från Istanbul.
Turkiets nya aktiva utrikespolitik, öppning mot de närmaste grannländerna och avskaffande av visumkraven mot Syrien och Libanon - i nästa steg väntas turkarna resa visumfritt till Egypten - välkomnas inte bara av anhängare till det regerande AKP i Turkiet.
De visumfria resorna stärker ekonomin, inte minst i gränsområdena i sydöst. Och många släkter, som i snart ett århundrade varit splittrade av de gränser som segrarmakterna drog upp efter första världskriget och det osmanska imperiets fall, kan nu återknyta sina band.
I Arbil i norra Irak (irakiska Kurdistan) har Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoğlu stått på presskonferens tillsammans med kurdledaren Massoud Barzani och sagt att han känner sig som hemma där.
Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoğlu, t v, och presidenten för det självstyrande Kuristan i norra Irak, Massud Barzani, t h, på en gemensam presskonferens i Arbil den 30 oktober 2009. Det är en händelse som kommer att gå till historieböckerna för både turkar och kurder. Foto: AP/Yahya Ahmed
Med Iran har Turkiet tecknat ett stort handelsavtal som bland annat innebär en miljardinvestering i iranska gasfält. Den dag världssamfundets kris med Iran kan brytas – om det blir en förhandlingslösning kring den kärntekniska frågan – kommer Turkiet att kunna leda den iranska gasen långt upp i Centraleuropa.
Dessa öppningar mot söder har varit viktiga för att bryta Turkiets tidigare isolering, även om nu Ankara tvingas bedyra att de är kapabla att vända sig mot både öster och väster samtidigt (vilket inte lugnar alla de i väst som är bekymrade över vänskapen mellan Erdoğan och Ahmadinejad; men det måste också sägas att det finns välplacerade israeler som hoppas på att Turkiet snart kommer att återta sin roll som medlare mellan Israel och Syrien).
Turkiets öppningar åt öster och söder är inte alla turkiska medborgares förstahandsval. Många ser det som en kompensation för att EU fortsätter att hålla dörren stängd mot dem och för att Bryssel, genom Cyperns vetomakt, har fryst förhandlingarna för åtta kapitel i medlemsförhandlingarna.
Under det svenska ordförandeskapet öppnades endast ett förhandlingskapitel (miljö). Med den förhandlingstakten kommer det att ta ytterligare årtionden för Turkiet att bli EU-medlem, och det trots att landet knackade på dörren till den europeiska gemenskapen redan för 50 år sedan.
Turkiet är också medlem av alla stora europeiska institutioner utom just EU. Turkiet finns med i Nato, Europarådet, Samarbets- och säkerhetsorganisationen Osse, för att ta några exempel.
Min bekant kommer kanske att passa på att köra visumfritt till Beirut denna sommar. Men jag tror att han hellre skulle ta bilen till London.
I dagens SvD berättade jag om hur dödsstraff hotar flera oliktänkande i Iran och om skådeprocesser där de åtalade inte har tillgång till försvarsadvokater - i uppenbart syfte att skrämma andra till tystnad inför den protestdag som har utlysts till den 11 februari (22 bahman enligt iransk kalender).
Jag har fått många kommentarer från oroliga läsare i min mejlkorg under dagen. Somligt är inte menat för offentligheten, men ett brev har jag fått tillstånd att citera delar ur.
Etnologen Fataneh Farahani vid Stockholms universitet, som själv har iransk bakgrund, menar att dödsstraffen i Iran hotar även svenska medborgares yttrandefrihet - eftersom det finns kopplingar till Sverige.
I ett brev som hon ställt till UD idag påpekar hon att den åtalade poeten och unge juridikstuderande Omid Montazeri är brorson till den svenske medborgaren Said Montazeri, som är verksam på den iranska närradiostationen Hambestegi (Solidaritet), vilken har sänt från Stockholm de senaste 20 åren.
Tillsammans med många andra iranier anser ”jag att detta även handlar om vår yttrandefrihet och medborgarrättigheter i Sverige”, skriver Fataneh Farahani till UD och fortsätter:
”Ska jag som forskare eller andra som journalister eller vanliga medborgare vara rädda inför att yttra oss, därför att våra familjemedlemmar eventuellt då kan mista sina liv eller vi själva därefter ska leva i skräck. Denna rädsla kommer sakta men säkert smitta av sig till etniskt svenska journalister. Detta är en dyster situation för ett land som är så stolt över sina medborgerliga rättigheter och rådande yttrandefrihetsnormer. Detta är dessutom ett måste för ett land som försvarar yttrandefriheten som en extremt viktig del av dess kulturpolitik och dess
grundlagar.”
I förra veckan avrättades två oliktänkande i Iran. Ytterligare minst nio är dömda till döden enligt Amnesty International. Enligt iransk åklagare, som återgetts av den officiella nyhetsbyrån Isna, hotas ytterligare minst fem personer med föregivna kopplingar till proteströrelsen att avrättas genom hängning, anklagade för att vara ”fiender till Gud”. Det är inte vilket brott som helst i Iran; det straffas med döden.
Många iranier i och utanför Iran väntar på kraftfulla protester från EU:s regeringar.
I det läget kostar det på att vara oppositionell. Men den officiellt besegrade presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi, som alltjämt bestrider Ahmadinejads legitimitet som president, vågar fortfarande utmana. Det berättar vi mer om i onsdagens papperstidning och här på svd.se.
Den Gröna rörelse Mousavi företräder är disparat och brokig - som Iran i sig självt.
I ett tidigare blogginlägg citerade jag en exiliranier som hävdar att väl profilerade iranier i utlandet kan komma att träda fram som ledare för den Gröna rörelsen ifall Mir Hossein och Mehdi Karroubi skulle böja sig under det våldsamma tryck de är utsatta för. Så har Karroubi varit utsatt för ett mordförsök när skott avlossades mot hans bil.
Den källa som jag citerade pekade på ideologen, den grävande reportern och tillika före detta politiske fången Akbar Ganji som en tänkbar framtida ledargestalt för Gröna rörelsen. Eller reformprästen och filosofen Mohsen Kadivar – för att nämna ännu ett känt namn bland iranier som har gått i landsflykt nyligen.
Men en annan trogen svenskiransk läsare av denna blogg har invändningar. Denna läsare, som ber om att få vara anonym, kommenterar:
”Detta är inte sant. Visst försöker en och annan framställa sig som språkrör/ledare, men den politiska diskursen är så mångfasetterad att ingen kan/törs utse sig själv som ledare. Det intressanta är att diskursen är rättighetsorienterad. Sekulära, iranska feminister, kurder har i oilka kommunikéer stött proteströrelsen samtidigt som de har fört fram sitt perspektiv på agendan. Den tid då iranier följde efter en karismatisk ledare (Khomeini) är över.”
Min kommentar: Den tidigare citerade källan har inte påstått att Ganji eller Kadivar skulle ha utsett sig själva som ledare för Gröna rörelsen. Inte heller har källan sagt att iranier skulle vara redo att ställa sig bakom En Ledare i dag.
Den Gröna rörelsen är svår att bekämpa för myndigheterna eftersom den har så många schatteringar och företräder så många olika riktningar inom samhället.
Men det är också ett mycket farligt läge i Iran just nu.
Prenumerera på inlägg via RSS
