Jag har vänner som har sett mer film än mig i år, och de försöker övertala mig om att filmåret 2008 inte var riktigt så hopplöst som jag fått för mig att det var. Kanske har de rätt. Men om det var något jag verkligen saknade så var det ett sådant där härligt, spetsigt, dialogdrivet relationsdrama, förslagsvis av Nicole Holofcener eller Noah Baumbach.

För att få min årliga dos av underhållande förolämpningar och tafatta sarkasmer var jag därmed tvungen att besöka Second Stage Theatre på 43:e gatan, där Gina Gionfriddos nya pjäs "Becky Shaw" precis haft premiär.

Det är som viktoriansk litteratur placerad i 2000-talets Providence, Rhode Island. Becky Shaw är en väldigt, väldigt lös uppdatering av Becky Sharp, och tyvärr pjäsens minst trovärdiga karaktär – en neurotisk, passivaggressiv Brown-dropout som hamnar på världens sämsta blind date med Max, ett monster till man som beter sig som en snäppet mer cynisk James Spader och klär sig som en banker i Frankfurt. De funkar inte så bra ihop, men det blir bra teater, rolig dialog. 

Rent estetiskt kan man konstatera att Gray's anatomy-mysig indierock numera blivit kutym även på Broadway. En tjej med Feist-hår sitter och dricker latte, och de spelar Feist. 

I mina begränsade referensramar för ung amerikansk teater kom jag att tänka på Adam Rapp, som också gör finurliga små dialogdrivna pjäser om bråkande 20/30-somethings, med indierocksoundtrack.  

Det visar sig förstås att   Rapp och Gionfriddo är kompisar, och har intervjuat varandra om ung amerikansk teater:

"I think there is definitely a class of theatergoer who wants to have coffee and dessert after the play and really doesn’t want a play to go on too long or present anything that’s gonna negatively impact dessert. But I personally—and I think you, too—bring the absolute opposite desire to the theater. I am being entertained really well by TV for free and by film for eleven bucks a pop. When I see a play, I want my world rocked, my perspective shifted. "

Vet inte riktigt om "Becky Shaw" förändrade mitt perspektiv på något, men det var två roliga timmar.

Charles Isherwood gillar också "Becky Shaw" här.