Ber om ursäkt för idleness: har varit i Sverige. Bestämt bokomslag till den superfiktiva romanen som kommer i oktober. Hade tre krav: Ej grafisk medaljongtapet. Ej ljusrosa. Ej collage.
Fifan hon e katt...
Innan jag drog gick jag på modern dans här i Paris, på
fantastiska Théâtre de la Ville. Den amerikanska dansikonen Meg Stuart och hennes danskompani
Damaged Goods, som hon kapat från Belgien
framförde sin grej.
Efter att utbildat sig i NY, startade Stuart upp danskompaniet Damaged Goods i Bryssel i början av 90-talet, och tyvärr nu i slutet av första decenniet på 2000-talet är det just inte så mycket mer än ett belgiskt danskompani från början av 90-talet.
Ni vet, antar att det inte är några 90-talister som läser här, så ni vet när Björks hårknoppar och skrik kändes som ljudkonst och inte som U2? Exakt den stämningen anades ut från de stackars dansarnas svettfyllda porer. En slags urkrafts grunge- estetik, i en viss färgskala, off-white, manchester, knästrumpor. Ett alternativ till samhället genom lapptäcken och svandyrkan. Uppstoppade djur humor, ni vet. It's getting old, man.
Det värsta av allt var att dansen var mestadels improviserad och den varade i över tre timmar. Respektlöst mot publiken. Det går att räkna på ena handens fingrar vilka artister på Tellus som har täckning för att improvisera. Ok det är ca 10 människor, Ingmar Bergman, Ingrid Cullberg, Jarl Kulle, Oprah Winfrey, Tina Fey och kanske Woody Allen som överhuvudtaget FÅR improvisera, och då är ändå vissa av dem döda. Att någon osäker belgare skulle få förlänga en föreställning med att sjunga Happy birthday i falsett är på intet sätt okej. Det är bara slappt. Dålig konst. Oinspirerat. Gjort.
Ni skulle sett, dessa dansares ihåliga associationer: träd. hund. rulla runt.
Jag blev så jävla förbannad. Och inte förbannad på Lars von Trier-sättet, nej, jag skämdes, tyckte synd om dem, tittade bort.
Begreppet modernitet har så många grova stödbilder. Från långt håll verkar det modernt, men synar man det är det bara ingenting. Tex. onaniscener = äkta modernitet på scen.Trafficking= modernt. Uppstoppade djur som används ironiskt = modernt. Skrika högt med dissonans = modernt. Att vara bög = modernt.
Det är så förolämpande och grovt. Och om det håller på i 3 timmar på en av Paris bästa scener. Jag vet inte. Det är bara inte okej.
Fransmännen i bänkraderna runt omkring mig reste sig och gick och ni ska veta att det är en stor sal. Stor scen, som på The Met ungefär. Det var rätt effektfullt. Så fort dansarna gjort något extra vidrigt långtråkigt dåligt regisserat, reste sig fler och fler. Det blev som en meta-dans. Jag gick efter 2,5 timmar när de höll på och skrek som värst i en slags incestuös oinspirerad thailändsk massage-sörja.
Jag drog.
Gå INTE och se: Do Animals Cry (Titeln???) som kommer till Dansens Hus i Stockholm
oktober 2009.
18:e
Hej, det är jag från Paris här. Vi har varit med om dramatiska händelser under loppet inom en vecka. 30 grader i skuggan, 40 grader i solen, turister för utmattade för att köpa glass (källa: min finska vän som extraknäckar på Mövenpick, Notre Dame). Och på det: köldknäpp! En annan underlig glasserfarenhet: Berthillon på île saint louis som anses göra världens godaste glass var isig och dassig. Jag vallfärdade dit över broar. Paris fick ett slags värmeslag.
Det om det. Det var inte så intressant.
Det som däremot får mitt hjärta att _pondering_ är kvällarna. De rymmer så mycket, syréndoften som färdas med varma ljummar vindar. Vinet. He he. Igår var inte en sådan kväll, det regnade och folk tittade anklagande på varandra i metron. Jag var på väg till 18:e, och visst kom jag dit. Där är alla afrikaner och jättesnälla: man får köpa cigaretter och tunnelbanebiljetter och majs på gatorna till ett billigare pris än i affärerna. Château Rouge stoltserar. Det är fett mycket folk. Alla står på gatorna och ba: hänger och skiker.
Jag var där i ett ärende att köpa det vackraste afrikanska tyget. Det finns otroligt många tygaffärer med funky afrikanska mönster, extremt starka färger. Som man kan sy vackra klänningar av. Jag gillar oftast de blåa och gula. Men igår köpte jag påfåglar instängda i en bur-mönstrat. Inne i affären stod gubbar och skrek på varandra. Men färgernas prakt var nästan starkare än mina fördomar. Sen gick jag till en bar ensam och drack vin. Så himla
Alberte! Det sista alltså, ej det första.
Alberte var nog aldrig Rive Droite, på "fel" sida om Seine. Alla konstnärer och författare trodde Rive Gauche var the shit för 100 år sedan, och andra sidan är de döda nu. Så bra kanske ändå inte Rive Gauche var.
Stockholm 9º
Prenumerera på inlägg via RSS
