Den folkpartistiske tungviktaren Lennart Gabrielsson, kommunalråd i Sollentuna, vill att allianspartierna ska gå fram som ett parti under gemensam beteckning i valet i september.
På sin
blogg skriver han:
"Bättre då att partierna nominerar färdigt sina egna partilistor till riksdagen. Därefter samlas de fyra partilistorna under ett gemensamt partinamn nämligen Alliansen. På så sätt kommer alla röster Alliansen tillgodo och ett återval säkrare. Väljarna kan ge sin röst till det parti de önskar utan att riskera att rösten inte räknas."
Minns ni V? Det var 80-talsserien No 1 med gigantiska axelvaddar och flygiga frisyrer (och så förstås, lömska ödlor under det attraktiva yttre skalet). Nu kommer serien i ny tappning på ABC, och jag läser i
Chicago Tribune om hur den bland allting annat även ger en och annan känga åt personkulten kring Barack Obama. Även rymdvarelser har idéer om "hopp" och "förändring" visar det sig – men det visar sig också vara klokt att ta reda på vad för slags hopp och förändring som ledare utlovar.
Shane Richmond, som ansvarar för teknikbevakningen i Telegraph Media Group, lanserar några
folksagor för den digitala tidsåldern. Läs om Rödluvan, som tror att det är mormor hon har fått kontakt med på Facebook; om Aladdin och den nigerianske trolldomsfursten; om politikbloggaren Peter som vet att regeringen är ute efter honom; om Jack, som låter sig luras att köpa en PC i stället för en Mac, och om prinsessan och kedjemejlet.
Jag är långt ifrån först på den här bollen, men jag kaninte låta bli.
Björn Elmbrant – han som brukade vara opartisk kommentator i public service, ni vet – tar numera ut svängarna lite tydligare som ledarskribent i Dagens Arena. I dagens
utgåva högtidlighåller han 20-årsminnet av Murens fall genom att skriva så här:
Människor kan köpa vad som inte fanns förut, kan läsa en ocensurerad tidning på morgonen och har pass som gör att de kan resa vart de vill. Men hur fria har de blivit, till exempel i Lettland? Den gamla fruktan var att hemliga polisen skulle komma på natten och hämta dem. Den nya fruktan handlar om gigantiska bolån som ska betalas och till synes stabila jobb som kan försvinna. Rädslan för atomkriget har ersatts av oro för översvämningar, skogsbränder och klimatförändringar.
Då: polisen, fängelse och hot om deportation. Nu: överbelånade bostäder och turbulens på arbetsmarknaden. Samma elände, säger Elmbrant. De är lurade i öst.
Det är faktiskt något alldeles enastående omdömeslöst.
Hugo Chávez manar Venezuelas militär att "förbereda sig för krig". Hans budskap till allmänheten är man ska vara med och "försvara fosterlandet". Det ska bli intressant att se vem bland alla den svenska medievänsterns Chávezsupportrar som sluter upp på hans sida först.
Det är fascinerande hur svårt en del har att glädja sig över DDR-statens sammanbrott och Tysklands återförening i en fri förbundsrepublik. Stefan Jonsson i dagens DN ger visserligen en oväntad blomma till Ronald Reagan för hans insats i befrielsearbetet. Men Jonsson kan inte låta bli att beklaga sig över att det inte blev något av med vissa dissidentkretsars idéer om "egendomspluralism och rätten till arbete" i en ny grundlag utan att östtyskarna fick hålla till godo med den federala Grundgesetz från 1949. Som social motgång tror jag trots allt att detta måste vara en av de mer uthärdliga.
Den kvardröjande klyftan mellan väst och öst är ett kärt tema på många håll, och det är klart att en sådan existerar. Medelinkomsterna är lägre i öst och arbetslösheten högre, men hur konstigt är egentligen det? DDR var trots allt en kommunistisk planekonomi i fyra decennier, och ett sådant förstörelseverk gör man inte ogjort i första taget.
Fast. Numera skiljer det bara några tusen euro/år när man jämför BNP/capita i de fattigare förbundsstaterna i väst med de som går bäst i öst. Enligt SvD Näringsliv i går ligger Schleswig-Holstein och Niedersachsen på EUR 26 000 respektive 27 000 per år och person, medan Sachsen-Anhalt ligger och Sachsen ligger runt 22 500. Skillnaden är därmed betydligt större mellan de sydtyska förbundsländerna och de mindre framgångsrika i norr – inom gamla Västtyskland – än vad de är mellan öst och väst.
Vad gäller infrastrukturen är det både och. I somras besökte vi Thüringen, Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern i gamla öst, och det slående är hur allt som är några decennier gammalt ser sjavigt ut medan det nya är nyaste nytt. I Halle och Eisenach körde vi på trånga gator genom nedslitna kvarter men ute på åkrarna står ståtliga vindkraftsparker – och i Wismar uppe vid Östersjökusten var stadskärnan upputsad till fornstor glans. Där hade även det gamla tagits väl om hand. I småstäderna och byarna varierar det stort från ort till ort, kanske beroende på om det funnits hemvändare med resurser som satsat och investerat.
Den som ser skillnaderna och skakar bekymrat på huvudet gör klokt i att också ställa sig frågan: Hur hade Östtyskland sett ut i dag och vilken hade BNP/capita farit – om Muren stått kvar?
Och friheten låter sig inte mätas i pengar.
Per T Ohlsson skriver läsvärt i Sydsvenskan apropå 20-årsminnet av Murens fall. Han erinrar sig stämningarna från tiden det begav sig och ger en blomma till den som höll huvudet kallt och var rätt man på rätt plats: George HW Bush.
Ett viktigt inslag i Bushlinjen 1989 och 1990 var att inte gotta sig offentligt åt det sovjetiska nederlaget. Michail Gorbatjov skulle lirkas framåt åt rätt håll; skadeglädje skulle kunna leda till raka motsatsen. Säkert klokt. Men glädje fick man förstås känna – och det bör man naturligtvis göra än i dag. Det var ett omänskligt system som gick i graven då för 20 år sedan.
Samtidigt - som
Anders Hjelmdahl och Camilla Andersson Hjelmdahl påpekar i en oped-artikel på ledarsidan i dagens SvD – kunde och borde kunskaperna om kommunismen vara mycket bättre i dag. Att Muren föll för 20 år sedan betyder att man måste vara en bit över 30 år gammal för att ha riktigt medvetna egna minnen av ondskans imperium. Det finns ett stort och viktigt behov av folkbildning. Allra helst som 2009 inte bara är 20-årsminnet av kommunismens fall utan också det första året sedan 1917 då det stått en kommunist och hållit tal på Socialdemokraternas partikongress.
Vad har Coop och Axfood, Statoil, OKQ8 och Ica gemensamt? Jo de säljer redan, eller börjar i morgon sälja, receptfria läkemedel. 540 preparat blir tillgängliga på platser där vi ofta är i stället för att bara finnas på platser dit man måste ta sig särskilt och som har begränsade öppettider. Om några månader kommer vi att tycka att det vore väldigt konstigt om det vore på något annat sätt.
"Mer till dem som redan har", skriver
LO-tidningen. Man konstaterar att skattesänkningarna, den goda reallöneutvecklingen, de låga räntorna mm innebär att många löntagarfamiljer har fått det väldigt mycket bättre under 2009. "För ett par i Stockholm, där båda tjänar 27 000 kronor i månaden, och där bostadslånen uppgår till två miljoner kronor, kan sänkt inkomstskatt, slopad fastighetsskatt och sänkta räntor förstärka budgeten med mer än 9 000 kronor i månaden."
Samtidigt har högsta nivån i A-kassan blivit lägre. Skillnaderna mellan dem som har jobb och inte har jobb ökar.
LO:s reaktion på detta? Att kräva höga generella lönepåslag för alla som har jobb. Det skulle göra de arbetslösa ännu lite fler om det blev verklighet, men det skulle onekligen leda till ännu mer till dem som redan har jobb.
Det finns en anekdot från Ronald Reagans tid som guvernör i Kalifornien. Ett år gick delstatsbudgeten med ett hyggligt överskott –
those were the days, Arnold – och under en överläggning med tjänstemän från administrationen frågade Reagan plötsligt om man inte skulle kunna betala tillbaka det man fick över till medborgarna. Byråkraterna vitnade och en av dem stammade till sist fram:
– But, Governor, that would be a terrible waste of tax payers' money.
Så läser man gårdagens DN (del 1, sid 9) och ser Thomas Östros utveckla sin syn på det där med mitt och ditt och vårt:
– Generella skattesänkningar är ett slöseri med allmänna medel.
Är staten till för medborgarna eller medborgarna för staten? Den frågan ställs om och om igen av huvudpersonen i Tomas Linnalas skröna
NOG (Kalla kulor, 2005). Han hade kunnat göra det enklare för sig och gå direkt till Östros. Han har svaret.
Per Dahl skriver mycket läsvärt i dagens Barometern om hierarki kontra nytänkande i sjukvården. Detta utifrån läkaren Sven Brittons agitation mot företagsamhet i välfärden under S-kongressen. Britton ville inte se vårdentreprenörer som glider omkring i Porschar som de köpt för skattebetalarnas pengar. Men, konstaterar Per Dahl, Britton har själv varit välavlönad i sin långa karriär som offentliganställd och har säkert råd med en Porsche om han vill.
Vad är det som gör det skamligt att en företagare, som tar risker och inte vet på förhand hur hans ekonomi ska se ut, får god levnadsstandard, medan det är helt OK för en professor i den trygga hierarkin att ha höga inkomster?
Bra fråga, som man brukar säga.
Missa inte
Maria Borelius oped på ledarsidan i dagens SvD om hur Hand in Hand jobbar med att stärka egenförsörjningen i de fattigaste delarna av världen. Tänk om biståndet hade gått till sånt här i stället för att hålla korrupta regimer under armarna.
På S-kongressen går
Lars Ohly till attack mot marknadslösningar i miljöfrågan och entreprenörskap i välfärden. Ombuden från "det nya småföretagarpartiet" jublar.
Vattenfall och Industrikraft (som ägs av några stora elkraftsköpare) offentliggör i dag planer på att bygga ny, kostnadseffektiv el. Mer kärnkraft är troligen en av beståndsdelarna, rapportera
Ekot.
Spännande, såväl politiskt som i sak, och det borde kunna sätta ordentlig fart på den energipolitiska diskussionen på S-kongresen, som arrangörerna annars förslkt gömma undan någon gång sent i kväll.
Carin Jämtin säger i
Aftonbladet att det är finare att sitta i VU [Socialdemokraternas verkställande utskott] än att sitta i regeringen.
Att styra partiet är finare än att styra landet?
Som sagt: märklighetens folk.
Jag skulle gärna ha överraskat med att skriva att Mona Sahlins kongresstal var en riktig femetta, men tyvärr kan jag inte förmå mig till det. Att jag skulle ha svårt för en del av innehållet kom inte som någon överraskning, men jag hade faktiskt inte väntat mig något så malande och trist som detta långa anförande. Strider det mot partiets stadgar att stoppa in åtminstone några små roligheter eller retoriska fyrverkipjäser?
Tonläget mot regeringen var väldigt aggressivt. Det var länge sedan jag hörde en politiker på samma sätt påstå att motståndarna inte bara gör fel, utan att de gör fel därför att de vill människor illa. Får man tro Sahlin så har regeringspolitiken egentligen bara ett enda syfte, nämligen att göra tillvaron sämre för alla i Sverige utom en liten handfull avknoppningsfantomer och stenrika hjärtpatienter. Jag tror faktiskt inte att människor tror på det budskapet och speciellt inte i de så omdiskuterade medelklasshemmen i storstad.
Det höga tonläget förklaras av att Sahlin i ett antal tunga sakfrågor vill att Socialdemokraterna ska gå regeringen till mötes. När det gäller kunskap i skolan, när det gäller värdet av att det arbetas många timmar och när det gäller människors valfrihet i välfärden vill hon ha en politik som går på tvärs mot en hel del i den rödgröna traditionen. Ska ombuden acceptera denna förnyelse kräver de åtminstone att den ska komma paketerad i rasande utfall mot de borgerliga. Risken för Mona Sahlin är då bara att väljarna inte uppfattar kunskaps- och valfrihetsbudskapen för alla hätska angrepp på Jan Björklund och vårdvalet i Stockholm.
Ur ett pressmeddelande om det nya numret av Ordfront: "Låglönelinjen, att regeringens jobbpolitik egentligen handlar om sänkta löner. Och att klimatförändringarna nu tvingar Väst att ifrågasätta överflödsidealet: Det är dags att bli fattiga igen."
Alltså. Ordfront avslöjar att regeringen vill att människor ska kunna ta jobb till lägre nominella löner (eftersom inkomstskatten har sänkts). Samtidigt argumenterar Ordfront att vi måste sänka våra löner (utan att skatterna sänks).
Vasst.
Enligt ledarsidan i dagens DN ägnar sig Kristdemokraterna åt "slaskretorik" när de vill "lämna folk i fred".
Mona Sahlin skriver på DN Debatt att Socialdemokraterna aldrig mer ska tappa initiativet i jobbfrågan. Men hon lägger inte fram en enda konkret idé om hur jobbskapandet i Sverige ska förbättras. Kunde det inte ha haft sina poänger?
Aftonbladets Eva Franchell skriver om att människor inte bör bo i villa, eftersom det är miljövänligare att bo i tät storstad. Hon kritiserar socialdemokrater som inte sett ljuset och bara är intresserade av att ragga egnahemslystna medelklassare: "Det är begripligt att politiker i kranskommunerna runt Stockholm gärna ser att just deras förort blir ett attraktivt villaområde. Helene Hellmark Knutsson bor i Sundbyberg och kan säkert dra nytta av de extra skattekronor som rika villaägare kan betala." [OBS! "Rik" betyder i modern S-terminologi att man har lön och försörjer sig själv."]
Härnäst ser vi fram mot ett reportage från de väldiga villaområdena i Sundbyberg, där Eva Franchell uppenbarligen inte har tillbringat många minuter.
Visst finns det några charmerande villakvarter i Duvbo och några gator med småhus i Ursvik men sammantaget måste Sumpan vara Sveriges näst Solna mest stadiga stad. Helene Hellmark Knutsson, som är S-kommunalråd i Sundbyberg, kakan med fördel bjuda ut AB-kamraten på ett besök i verkligheten.
De fridemokratiska framgångarna i tyska valet gör avtryck i politiken.
CDU/CSU och FDP har kommit överens om ministerposter och politisk inriktning och även om det inte blir väldiga förändringar blir de klart märkbara. Den unge läkare och FDP-ministern Philipp Rösler får i uppgift att reformera sjukvårdspolitiken och man har enats om skattelättnader för medborgare och företag på 24 miljarder euro om året. Det är ganska djärvt mot bakgrund av svårigheterna i de tyska statsfinanserna, men om regeringen sköter sina kort rätt och bygger förtroende kan det göra god nytta för att få fart på tillväxten.
SDP och CDU/CSU låste fast varandra i sin blocköverskridande regering. Alltför lite hände. Nu kan nya vägar prövas.
Det är utmärkt att regeringen inte tänker att lägga någon proposition om teledatalagring före valet nästa höst. Heder åt Beatrice Ask! Att med tvång samla in och lagra uppgifter om alla medborgares – misstänktas som icke misstänkta – samtliga kontakter via telefoni, mobiltelefoni och internet är ett helt oacceptabelt övervakningsprojekt. Det kommer ofelbart att läcka ur de enorma informationsmängderna och oskyldiga kommer att drabbas. Allt eftersom kommer allt fler att tänka både en och två gånger innan man tar kontakt med potentiella arbetsgivare, läkare, präster, advokater, medier och släktingar med konstiga åsikter.
Allra bäst vore förstås om regeringen inte valde att vänta utan helt sade att man anser att EU-direktivet (som skall implementeras genom att transponeras till svensk lag) strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och uppmanade EU-kommissionen att dra tillbaka det.
Thomas Bodström var under sin tid som justitieminister direktivets främste tillskyndare. Jag ser fram mot en valrörelse där han ska anklaga Beatrice Ask för att dra benen efter sig och försumma sina övervakningsplikter.
Lars Gustafsson skriver lysande om vikten av att alla medborgare lär sig att tänka matematiskt, kunna förhålla sig till sannolikheter och se proportioner. Den som inte kan tänka matematiskt blir lättmanipulerad.
Att matematikkunskaperna – i genomsnitt – sjunker hos skoleleverna är inte bara dåligt för räkneförmågan utan för medborgarskapet.
Stockholm 6º
Prenumerera på inlägg via RSS
