Är hemma och "mellanlandar" en liten stund. Dagen började i moskén där vi bad Eidbönen. Därefter spenderade jag ett par timmar på stan med min man och vår son. Presenter, presenter, presenter.

Ska bara fixa och dona lite nu sen bär det av hem till mamma för en härlig familjemiddag.

Ha en trevlig kväll!

Taqabbal Allah minna w aminkom – Må Allah (Gud) acceptera från er och oss.
Önskan om att Gud ska acceptera våran avsikt, fasta och bön samt våran högtid.

Nu på morgonen så ska jag iväg till ”moskén” med mina traditionella kläder, vita från topp till tå. Ska gå med familj, släkt och vänner till en stor idrottshall (vi är för många för moskén) som man hyrt i några timmar för att vi ska ha våran Eid bön och predikan i ca 1 timmes tid. Efter bönen och predikan blir det ett riktigt kram kalas. Sen bär det av hemåt, vila och äta klassisk lunch med familjen. Sen ska vi besöka min älskade farmor tillsammans med syskonen, syskonbarnen, kusinerna osv. Sen besöker jag övriga släkten och bekanta till familjen. De yngre får gåvor då detta är en av de två muslimska högtider som vi verkligen firar. Efter denna långa dag så drar jag mig hemåt och kopplar av, det kommer nog vara en hel del telefonsamtal under dagen med massor av gratulationer och lyckoönskningar.

Trots glädjen så lämnar våran gäst oss, det känns verkligen som att jag fastat i en vecka. Jag ser redan fram emot nästa ramadan. Detta syskonskap finns under ytan men vi alla måste kämpa på med vårt under ett helt år innan vi kan synas lika frekvent igen. Måtte året gå snabbt och vi få uppleva denna välsignade månad tillsammans med våra nära och kära i en nivå av stark tro och god fysisk hälsa.

Angående bloggen så hoppas jag att ni som läst har fått ut något av att läsa det vi skrivit.
För de som vill så går det att följa mitt och Mehrakos bloggande på www.betraktarensoga.wordpress.com, som tidigare nämnt.

Tack för en oerhört fin tid på denna blogg. Det har varit lärorikt och givande och tack för alla kommentarer som jag fått, även de mindre roliga, fungerar som en bra påminnelse om att det finns sånt därute. Jag har alltid ett öga på er ,så se upp..Shaft sover alltid med ett öga öppet ;-)
Tack ni alla som uppmuntrat mig till att skriva, att ni tagit er tiden att skriva till mig har varit oerhört motiverande.

Slutligen vill jag bara säga att min tanke en sån här glädjens dag även går till de som inte är med oss längre, det är under högtider som dessa då det alltid är oundvikligt att inte tänka på deras plats vid matbordet som man verkligen saknar dom. Deras närvaro i våra tankar presenterar sig genom deras frånvaro och det säger allt, ni finns med i våra böner.

/Eid Mabrok – Mvh Mohamed

Måste bara berätta att igår var en av de vackraste dagarna i  mitt liv. En av mina yngre bröder (den 18-årige chokladfantasten Mohammed) lyckades nämligen ta sin ijaza i koranrecitation igår. Ijaza är ett sorts betyg eller intyg på att man behärskar de regler som omfattar koranreciationen. Det handlar om ett komplicerat gäng regler som för många tar flera år att lära sig.

För att få sin ijaza ska eleven recitera hela koranen, från början till slutet ( genom att läsa i boken eller utantill) för en person som själv har ijaza. Min brors lärare är på besök här i Sverige nu under ramadan, men är annars bosatt i Jordanien.

Vi hade samlats i moskén på Medborgarplatsen och juste bett eftermiddagsbönen när imamen (min brors lärare) höll ett kort anförande om hur viktig koranen är för oss muslimer. Därefter tog min lillebror över. Han hade då läst det mesta för imamen (under snart ett års tid) men sparat några få sidor på slutet som han nu läste upp för de ca 200 besökare som fanns i mosken. Det var en oerhört vacker och stillsam känsla. Efter att han reciterat klart gjorde han en vacker dua, spontanbön för sig själv och alla de närvarande. Det hela tog ungefär en halvtimme.  

Det var oerhört känslomässigt. Den glädje och stolthet sombesökarna kände över allas "lillebror" gick inte att ta miste på med 200 personer gråtandes i moskén.

Total harmoni.

Idag fick jag reda på att ramadan är över och att eid stundar imorgon. Eid hälsningar har avlöst varandra genom sms och telefonsamtal. Min faster och mina kusiner i Dubai har ring för att önska en glad eid och även min farbror och farmor i Kurdistan.

Ikväll förbereder mamma morgondags stora middag och själv kommer jag att ringa mina släktingar och vänner för att önska de en glad eid. Morgondagen börjar vi med att be eid bön i moskén, efter bönen kommer vi att ha gemensam familjemiddag, min stora syster och hennes barn kommer för att fira med oss. Vi har köpt presenter som delas ut efter maten. Kan tyvärr inte avslöja innehållet i presenterna ;)

Eid varar i tre dagar, första dagen brukar vi vara hemma med familjen och de andra dagarna brukar jag antingen hälsa på vänner eller så får vi hem gäster.

Nu har vi kommit till slutet på vår ramdanblogg.

Jag vill tacka för mig, det har varit en otroligt givande och lärorik tid. Är överväldigad av den fina respons som jag har fått av er läsare.

För er som vill fortsätta ta del av våra tankar kommer jag och Mohamed fortsätta blogga på www.betraktarensoga.wordpress.com

Glad eid

 

Fick för ett par timmar sedan reda på att det är Eid imorgon. Det innebär att ramadan nu är slut. Trots att det nu blir (halal)party i tre dagar är nog många muslimer ledsna för att denna fina månad är över.

Firandet ser självklart olika ut för olika personer. I min familj brukar vi börja med att vakna tidigt, äta frukost, dusha och på med nya kläder inhandlade dagen till ära. Sedan bär de av till mosken där vi håller en högtidsbön. Därefter delas godis, pengar och presenter ut till barnen. Vanligtvis åker man efter bönen hem till familj och vänner för en dag fylld av glädje, värme och gemenskap.


Lovar rapporter från morgondagens firande, insha allah!

En arbetskollega sa till mig att hon tyckte att man ska ta seden dit man kommer, för att förtydliga detta så syfta hon på varför svenskar ska anpassa sig utefter den individ som kommer till Sverige. Nu känner jag att jag måste säga en sak angående detta eftersom jag vet att det finns en klick människor som känner detsamma men kanske inte säger det öppet.

Jag arbetar som polis i Sverige, polismyndigheterna har vissa principer att jobba utefter, vi skall upprätthålla lag och ordning och vi ska skydda och värna demokratin och rättsordningen.
I demokratin som tanke så finns det grundläggande mänskliga rättigheter (för den som inte visste) den svenska demokratin är inget undantag. Min rättighet som minoritet i Sverige skyddas av dessa lagar, lagar som jag värnar om i egenskap av människa, världsmedborgare, svensk medborgare och till yrket polis. Om jag ser till att inte bryta mot svensk lag så borde det inte finnas några hinder för mig att utöva min tro.

Jag har redan funderat över mitt yrkesval som polis. Exempelvis vid högerorienterade demonstrationer där nazister propagerar så kan ju jag inte för en sekund påstå att jag skyddar dom och deras förkastliga åsikter. Jag skyddar deras rättighet att demonstrera och sprida ett budskap, så länge de inte strider mot lagen. Detta är att värna om demokratin.
Så om en nazist uttryckligen ska få komma till tals på våra svenska gator och torg, varför kan inte jag i min lilla enskildhet få utöva min tro eller om jag så önskar i en grupp?

Så uttrycket att man ska ta seden dit man kommer är ett tankesätt som passar in under fenomenet kulturrasism. Läs om det och fundera gärna ett tag : Kulturrasism

Idag var jag hemma hos min farmor i Rinkeby och bröt fastan, det som heter iftar på arabiska.
En gammal och vis tant, må Gud bevara henne och ge oss flera år tillsammans med henne.
Finns ingen annan panna eller hand jag älskar att pussa än de äldre runt omkring oss, många gånger har de gjort så mycket för oss och för att vi ska ha det bra och bättre än vad de själva haft det.

Nu är jag hemma och vilar inför ännu en natt i moskén. Idag längtar jag något så oerhört. Älskade vardag, hoppas du är långt ifrån mig just nu (räkningarna som ska betalas påminner mig om den bistra verkligheten).
Sitter vid köksbordet och laddar, inte med mat. Utan jag bara sitter och tar det lugnt, funderar på lite varmt te innan utgång. Det är en intressant samling vänner jag ska träffa ikväll, även om mina tankar är någon annanstans.

/Fridens

Detta var blandningen. Men det fick mig att inse att kontraster inte bara finns, våran orättvisa värld gör att vi med våra egna händer har skapat dessa kontraster.
Gillar inte att placera folk i fack för att förenkla. Det är en grogrund för fördommar. 

Ett citat från Koranen lite längre ner är det som gör att jag förstår det fina i våra små samlingar. Det vi idag ser som framåt i form av det mångkulturella samhället är något islam redan propagerat för i över 1400 år. Citatet nedan får mig att förstå vad Gud menar med att vi människor, ALLA människor, inte bara muslimer, ska lära känna varandra. Våra etniska, religiösa, språkliga och ekonomiska skillnader skall inte utgöra hinder i våra relationer. Den bästa av oss är inte Gud-sägaren snarare Gud-sökaren, dvs. den gudfruktigaste av oss är den bäste i Guds ögon:

 ”Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt.” Koranen 49:13

Vi satt där med olika historier om våran bakgrund, vi var väldigt lika varandra trots allt. Det är verkligen en kontrasternas värld som vi lever i men som ofta kan tendera i att visa på våra likheter. Världen som pågick därute önskade jag kunde ta del av det jag fick uppleva inne i moskén. Ni vet ett sånt där tillfälle som man vill att ens närmsta ska få vara med och uppleva och som man egentligen vill att hela världen ska få uppleva och ta del utav.

 /Fridens

Inte uppe med solen direkt, men men, det får gå i alla fall. Vi fortsätter från min fantastiska kväll igår.

Inne i moskén så var det tyst och stilla, man hade börjat be, över 500 personer satt knäpptysta.
Långt bort i ”fjärran” (knappt 70-90 meter därifrån) hörde man löningshelgen andas.
Inne i moskén hörde och kände jag lugn andas.
Efter bönen samlades man i små spontana grupper, vissa kände varandra sen tidigare, andra hade aldrig träffats förut. Jag skulle iväg och dricka vatten och var på väg ut från den stora salen som vi ber i, då tilltalar en främmande man mig med en låg röst och han ber mig att sätta mig ner i deras lilla cirkel (de var ungefär 4-5 personer), alla sitter på golvet. Väldigt enkelt och skönt. Han ville att jag skulle äta med dom innan gryningen, det va ca 1 timme kvar. Jag la en hand på mitt bröst, bugade/nickade lätt med huvudet och log samtidigt som jag sa Al Hamdulillah, all tacksamhet hör till Gud, vilket då betyder att jag är mätt och tillfreds.
Då insisterade inte bara mannen utan alla i cirkeln ville att jag skulle ge dom lite av min tid som en gäst, jag kunde inte motstå brödraskapets inbjudan, vi åt ur samma stora skål.
De värnar brödraskapet som profeten Mohammed (Guds frid vare över honom) lärde oss.

I denna cirkel satt en turkmen, två bosnier (fler anslöt), tre från Nordafrika och så jag Mohamed. Vilken otrolig blandning, enda stället jag kan tänka mig såna här blandningar är på flygplatser, i FN skrapan eller under vallfärden i Mecka men ikväll var det i moskén. Detta händer varje dag, vi utbyter hjärtliga ord med varandra  i diskussioner som stimulerar tro, hjärta och intellekt.

Lördag morgon och jag är riktigt trött. Var i moskén i natt tillsammans med ca 500-600 andra bröder och systrar. Vi stanna uppe i syfte att dyrka Gud hela natten. Men vi står ju inte bara i bön, vi sitter och umgås med varandra också. Som jag säkert nämnt tidigare, gamla vänner man inte sett på läääänge får man äntligen tillfälle att krama.

Vet inte med vilka ord jag ska beskriva nattens händelser. Utanför moskén är det löningshelg med festande, lampor som blinkar, dunka dunka, folk som skriker till då och då, någon bil som tutar, sirener från mina kollegors bilar, folk som står och urinerar lite här och där. På marken finns det glas efter krossade ölflaskor, fimpar, man ser folk som står i klungor och röker, lukten av cigarettrök och parfymer träffar en. – Detta var vad jag var med om under min promenad till moskén från min bil som var parkerad ca 200 meter från moskén på söder.

Fortsättning följer när jag stiger upp igen :-) Ha det gott så länge…mvh från en ledig Mohamed…YES!!

Fick mail från Zakaria idag som har varit en av skribenter på Betraktarens Ögas blogg.
Fick ta del av hans nya inlägg till bloggen med rubriken ’Blondin-bellande’ och orättvisor.
Tycker att hans text var intressant just p.g.a. att texten innehöll kritik mot ramadanbloggen, även om han inte skrev det rakt ut.

Men man kan ju läsa mellan raderna faktiskt =)

Läs den gärna på: http://betraktarensoga.wordpress.com/2008/09/26/%e2%80%99blondin-bellande%e2%80%99-och-orattvisor/

 

 

 

Läs vad en av våra deltagare tycker om "muslim för en dag".

Vad var det då jag gjorde i lördags?

Jo, jag fick vara med när en grupp av engagerade unga muslimska tjejer och killar (kille) anordnade “muslim för en dag“. Det är något dom gör varje år i syfte att öka förståelsen för muslimer i Sverige och minska kulturkrockar. Tre av de här personerna gästbloggar just nu på SvD och skriver “Ramadanbloggen“.

Dagen inleddes med att vi möttes i Husby moské. Vi var sju icke-muslimer som hade valts ut och flera av oss hade olika kopplingar till polisen eller rättsväsendet. Jag vet inte om det fanns en tanke bakom det eller om det var ren slump då en av anordnarna är polis.

Dagen började med att vi fick en introduktion till islam där vi fick ställa frågor om allt mellan himmel och jord och vi fick se en av dagens fem böner utövas. Efter det fick vi erbjudandet om att testa hur det är att gå ute på stan med muslimskt traditionella kläder, vilket för oss tjejer innebar slöja.

En otroligt bra idé!

Jag har många gånger undrat hur det känns att gå omkring med slöja och skilja sig från mängden på ett så tydligt sätt. Själv tittar jag med all säkerhet en extra gång på kvinnor med slöja och jag vet att jag funderar på om slöjan är ett medvetet val eller om det är något dom tagit på sig av traditionella orsaker. Jag har funderat på om den symboliserar styrka eller om det är motsatsen och jag har undrat vilken typ av liv de slöjbärnade kvinnorna lever.

Nu kanske mina funderingar låter ganska fördomsfulla och till viss del är de säkert det, men jag är i alla fall medveten om de flesta av mina fördomar. Till stor del handlar funderingarna om att jag har svårt att förstå religiösa personer, oavsett religion. Just islam är lite extra laddat då det är en stor och, i västvärlden, omdebatterad religion.

Själv har jag aldrig tillhört någon kyrka, varken kristen eller annan. Mina föräldrar har tagit tydligt avstånd från all form av religion och jag har väldigt sällan ens besökt en kyrka. Vi barn är inte döpta eller konfirmerade och mina föräldrar är borgerligt vigda. Samtidigt är jag en väldigt nyfiken person och vill hemskt gärna förstå och få ett mer nyanserat synsätt, så att mina eventuella fördomar åtminstonde vilar på någon form av kunskap.

Förutom det har jag ju faktiskt levt med en person med muslimsk bakgrund i 14 år. Han var/är förvisso ungefär lika mycket muslim som jag är kristen men oavsett hur mycket man tar avstånd så är man oundvikligen färgad av sin “hemreligion”.

För att återgå till lördagens äventyr så måste jag säga att det var vansinnigt roligt att ta på sig slöjan och gå ut i rollen som muslimsk kvinna. Jag hoppades innerligt på att bli utstirrad och gärna också förolämpad. Just därför såg jag till att gå till NK för att fråga om en massa saker (japp, fördomar även där). Tyvärr (!?) upplevde jag inte att jag blev tvivelaktigt behandlad eller utstirrad. Det kan å andra sidan bero på att vi bara gick omkring inågon timme för jag tvivlar inte en sekund på att en slöja innebär en massa svårigheter när det gäller bemötanden.

Efter slöjäventyret fick vi en rundvandring i moskén vid medborgarplatsen. Det är väldigt vacker byggnad och jag har länge velat se mig omkring i den. Vi hade mer diskussioner och samtal i kupolen och framåt sextiden åkte vi mot Husby igen.

Hela dagen hade vi deltagare fastat, precis som en praktiserande muslim gör under ramadan. Jag hade fuskat och åt frukost på morgonen men efter det höll jag mig faktiskt och jag lyckades vara trevlig trots hunger.

I Husby bröt vi fastan med massor av god mat som anordnarna bjöd på och vi fortsatte prata om skillnader, likheter och fördomar.

Jag gick hemifrån vid 11 på förmiddagen och jag kom hem vid 22:30 som en rikare människa …

Det var en fantastiskt spännade, givande och ovanlig dag och jag är otroligt glad att jag slängde iväg det där mailet precis innan kräftskivan.

Tack så hemskt mycket Mehrako, Cherin och Mohamed! Det är ett strålande initiativ och jag hoppas verkligen att ni fortsätter följande år.

PS. Mehrako, jag vet inte vad dom gjort med fotot på dig i SvD men du är väldigt mycket vackrare i verkligheten.

För er som vill kan ni diskutera inlägget på: http://blodpudding.wordpress.com/2008/09/23/jag-var-faktiskt-muslimfor-en-dag/#comment-242

Igår fick jag äran att bryta fastan med min lilla syster och tre av hennes fina vänner.
Vi bröt fastan i moskén på söder, imamen som ledde bönen hade verkligen magisk röst.
Efter bönen åt vi på en av våra absoluta favorit ställen på söder, Amida Kolgrill.
De har inte bara världens bästa mat, utan även super trevlig personal.
Varje ramdan har de som tradition att bjuda de fastande på soppa innan maten, gårdagen fick vi världens godaste linssoppa.

Har du vägarna förbi är det definitivt värt ett besök om du gillar grillmat.

Vi satt kvar långt efter maten och pratade om allt mellan himmel och jord.
Vi pratade även om ”Betraktarens Öga”, nu har tjejerna äntligen bestämt sig för att bli aktiva i nätverket och det var glädjande för mig. De är riktigt skärpta och kommer att kunna erbjuda nätverket en hel del.
 
Tack för gårdagen kära Akar, Amina, Raz och Rima, det var en sann ära att få äta med er <3

 

Det finns en fråga som tar alla pris. Jag vet inte hur många gånger jag fått den, men varje gång jag får den tänker jag en sak. Käftinklappning. Förutom att det är ett riktigt hysteriskt roligt ord taget från en norrländsk kollega så beskriver den exakt min känsla den jag än en gång får "the big no, no question." Ett ord. Käftinklappning.

Jag lyckas alltid när jag föreläser, lyckas berätta både det ena och det andra om min stackars man. Han har snällt bett mig att inte göra det, men det funkar liksom inte, det blir så himla mycket roligare om jag får driva med hur dålig han är på att laga mat. Stämmningen brukar vara på topp när någon välmenade, oftast kvinna, i publiken frågar om jag fick välja min man själv. Nu kom den. Käftinklappning.

Jag vet att hon inte menar något illa. Jag vet att frågan oftast ställs av intresse. MEN när man ställer en sådan fråga finns det ganska många antaganden bakom.

För det första, antar den som ställer frågan, att det finns en möjlighet att jag är så svag att jag inte klarar av att  välja min man själv, att jag inte klarar av att säga vad jag tycker till min familj utan att jag bara lyder.

För det andra, antar den som ställer frågan att det finns en möjlighet att mina föräldrar är ett par tyranner som gifter bort mig mot min vilja utan att bry sig om mina känslor.

Och för det tredje, vilket troligen är det värsta, så antar den som ställer frågan att det finns en möjlighet att min man är ett äckligt snusk som tvingar sig på och lever som gift med en kvinna som inte vill ha honom.

Det är inte allt för smickrande.

Så lets make a deal, nästa gång du vill veta om jag valde min man själv eller inte, fråga hur jag träffade honom istället. Du kommer få reda på exakt samma sak, men jag garanterar att du slipper en käftinklappning.


//Cherin

Jag kommer ihåg första gången jag sa att jag var svensk. Jag gick på högstadiet, och sa inför mina klasskamrater på den bredaste östgötska att ja' äe sväänsk. Det skulle jag inte ha gjort. Jag blev mobbad för det i typ ett år efteråt.

Många gånger stöter på problem när man som jag, har ett flertal identiteter att brottas med. Jag är född och uppvuxen här, talar världens fulaste dialekt (sorry JK, vill hemskt gärna jobba för dig, men som muslim får man inte ljuga) och älskar svamp. Sen ser man sig i spegeln, och inser att mammas algeriska ögon och pappas syriska mörka färger lämnat sina avtryck- i alla fall på det yttre.

På det inre också? Vet ej. Men sen så är jag ganska speciell på den fronten, jag har en så kallad traditonsallergi. En mycket allvarlig sådan. Reagerar oerhört kraftigt på sånt som folk gör helt omotiverat bara för att det ska vara så (det är inte för intet jag sitter med i styrelsen för Asmta och Allergiföreningen i Uppsala).

Många muslimer som växer upp här i Sverige får ta sig både en och två brottningsmatcher när det gäller dessa frågor. Svensk? Arab? Somalier? Muslim? Modern? Måste det vara en motsättning, eller funkar det att vara allt på en gång?

När man väl lyckats övertyga sig själv om vem man är, ja då gäller det bara att övertyga omvärlden också.

För visst är det så att man som barn tror man man äger världen, allt kretsar runt en själv. Man tror man vet vem man är, vad man vill, och vad som blir av en i framtiden. Och visst är det häligt? Men vad händer när du känner att du tillhör en grupp, men gruppen inte vill acceptera dig?

Jag är inte orolig, tror att man förr eller senare kommer till ro med dessa frågor, alla människor går väl igenom olika sorters identitetskriser?

Ta min son till exempel, han har under en längre period trott att han är ett lejon. Sedan han såg sitt första klipp ur lejonkungen på Youtube, (har inte lyckats få tag i filmen nåonstans!) har han slutat prata, han ryter när han vill något istället. Han kramas och pussas inte längre utan kommer och stryker sin kind mot mig när han vill visa kärlek. Han lapar i sig sin mat. Ibland är han Simba, ibland är han Mufasa. Jag och mormor får turas om att vara Nala och Kiara.

Gulligt eller hur?

Men så börjar man efter ett par månader (!) bli lite orolig när jag eller min man säger något i stil med "kom så ska vi borsta tänderna på vår lilla älsklingspojke" och svaret är "jag är ingen pojke, jag är ett lejon!"

Men så en dag nyligen, bara för ett par veckor sedan, kom min son fram till mig tydligt upphetsad över att vilja säga något viktigt till mig.

"Mamma, vet du att, att jag är en pojke?"

Då kom tårarna, från världens stoltaste morsa.

//Cherin