SISTA INLÄGGET
Efter 1 326 blogginlägg om sedan i april 2006 är det dags att lägga ner min blogg om reklam och medier.
Den 1 januari 2009 tillträder jag som ny redaktionschef på SvD. Den rollen, som operativt ansvarig för SvD:s dagliga journalistik, blir svår att kombinera med mediebloggens dagliga branschkommentarer av både tids- och (framför allt) sammanblandningsskäl; därför blir detta inlägg det sista.
Eftersom jag tror starkt på bloggen som redaktionellt verktyg lär jag fortsätta blogga utifrån min nya roll, med start lite senare i vår, men då mer i form av dialog med läsarna och diskussion om vår journalistik. Jag hoppas också att SvD även fortsättningsvis kommer att ha en blogg om medier, men med en annan skribent.
Bloggandet har varit viktigt på väldigt många sätt: för att tvinga fram en vassare och mer strukturerad omvärldsbevakning, för att profilera SvD.se inom medieområdet och för att bygga läsarengagemang och knyta nya kontakter. Och dessutom väldigt stimulerande och kul för mig personligen.
I dag finns det många väldigt bra svenska mediebloggar:
Same,same but different,
Mindpark, ,
Anders Mildner,
Beta Alfa,
Media Culpa,
Vassa Eggen,
Deep Edition,
The Real Mymlan,
Emanuel Karlsten,
Jardenberg,
Andreas Ekström,
What's Next,
Mikael Zackrisson, Mikael Zackrisson, JMW:s Brit Stakston och många andra (bli inte ledsna om ni inte är nämnda). För mig är det i den skaran som de bästa spaningarna, de intressantaste resonemangen och den mest levande diskussion finns om mediernas utveckling: inte i den etablerade branschpressen, där nyhetsbegreppet ofta blir för snävt och branschinternt.
Det är därför i bloggarna jag kommer att följa de hetaste mediefrågorna under 2009. Och visst, det kommer att klia i fingrarna om att kasta mig in och själv blogga om frågor som dessa det kommande året:
* Kommer regeringen att bestämma sig för vad de vill med public service, eller kommer de i sin vårproposition att nöja sig med lite detaljpetande med några av förslagen ur Rose-Marie Frebrans utredning?
*
Kommer Aktuellt att låta sig inspireras av
CNN:s Star Trek-teknik och "beama in" Mats Knutson från Almedalen?
* Kommer mikrobloggandet att bli en del även av de traditionella mediernas utbud?
* Exakt hur många amerikanska dagstidningar kommer att läggas ner på papper 2009?
* Kommer tidningsföretagen att få ordning på sina webbintäkter under 2009?
* Kommer Chris Andersons bok "Free" att säljas på rea?
* Hur lång tid tar det innan SR:s nye vd Mats Svegfors hamnar på kollisionskurs med P3 och de mer underhållsningsbaserade delarna av radion?
* Kommer Per-Mikael Jensen att klara att hålla ihop sitt Metro, eller blir det nedläggningar och uförsäljningar på en rad marknader 209?
* Kommer Almedalsveckan att kännetecknas av att alla partier försöker lansera sig tok-hårt via sociala medier? (Ja, det kommer den)
* Kommer Jan Scherman att lämna TV4 - och i så fall efetrträdas av Casten Almquist eller Otto Sjöberg?
* Kommer reklamkonjunkturen att klara sig såpass hyfsat som IRM spår, eller blir det ett brantare ras än så i mediebolagens reklamintäkter?
* Kommer IOK lyckas att ta ut fantasisummor för tv-rättigheterna till OS 2014 och 2016 - och vilket svenskt tv-bolag kommer i så fall att vara berett att betala?
* Kommer företagsbloggandet - och den ökade öppenheten med Twinglylänkar även där - att hålla i sig även i kristiderna?
Men det ska jag inte. Jag ser istället fram emot att läsa andras blogginlägg om detta. Tack och hej för mig. It's been a pleasure.
Läs också:
PUBLIC SERVICE December 2008 finns det en sak att säga som ger maximala kreddpoäng i kultur- och medie-Sverige: ”Jag blev också tillfrågad om jobbet som vd för Sveriges Radio - men tackade nej”.
Inga år är lugna år inom public service, men för SVT får 2008 ändå beskrivas mer som bris än storm. Lite Halal TV-debatt, (välgrundade) protester mot beslutet att sända Engla Höglunds begravning, nedskärningsgnissel och fortsatt publikminskning, men relativt fritt från de riktigt upprivande grälen.
Istället blev det, något otippat, vd-rekryteringen på Sveriges Radio som blev årets snackis. Igen. Sedan tidskriften
Fokus, som detta år hann fira sin treårsdag och överleva det, skrivit att det i själva verket var Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson som var SR-styrelsens förstaval har detta samtalsämne blivit allt hetare. Mer än ett av namnen som kallats till SR:s rekryteringskonsult har redan hörts mumla att de nobbat jobbet.
Sanningshalten är förstås omöjlig att kontrollera - och styrelsens ordförande Ove Joanson säger, givetvis, inget annat än att Mats Svegfors var hans förstaval.
Men oavsett om han var en kompromiss eller inte har Svegfors namn mottagits väl; kanske till och med bättre än vad Fredrikssons hade gjort. Senast Joanson rekryterade en teaterchef (Peter Örn) blev ju resultatet inte optimalt. För medarbetarna på SR är ju medieerfarenhet det fyrljus alla söker hos en extern chef. Att Svegfors meriter där ligger en tid tillbaka i tiden och inte berört etermedier har mindre betydelse; han kan ju ändå kallas för publicist, även om det är den politiska förvaltningen och strategin som är hans primärkompetens.
Personligen hade jag blivit mindre förvånad om Mats Svegfors utsetts till ny kulturminister denna höst, än vad jag blev när han presenterades som radiochef. Kanske hade han där också kunnat bidra med mer: både när det gäller att förtydliga regeringens mediepolitik och med att lösa upp ett antal knutar på det området som den sittande ministern mest tycks trassla till mer för varje gång hon rör vid dem.
Vad blir då Svegfors för sorts chef för public service, när han tillträder den 1 februari? I första hand en extrovert och representerande sådan, som lämnar de interna organisationskonflikterna, sparpaketen och tablåfajterna åt sin vice-sheriff Cilla Benkö. En landshövding för Publicservice-land, vars viktigaste arbetsplats 2009 inte är Radiohuset, utan Rosenbad, för att få politiskt stöd för SR:s önskelista inför public service-proppen, i synnerhet när det gäller ekonomin.
Men där får han det svårt. Både SR och SVT lobbade hårt under 2008 för att få gehör för en anslagsuppräkning på mer än 2 procent, men i en accelererande lågkonjunktur är den argumentationen närmast dödfödd. Istället lär kraven på ytterligare sparåtgärder tillta, vilket kan tvinga fram ett ännu närmare samarbete mellan bolagen snabbare än SR-ledningen kan tänka sig. Kerstin Brunnberg, som nu avgår som vd efter ett imponerande uppstädnings- och stabiliseringsjobb, har kunnat stå emot det trycket, men det är inte säkert att teamet Svegfors/Benkö kommer att kunna göra det.
SR får också möta en ny konkurrens framöver, om regeringen säger ja till de förslag som utredaren av den kommersiella radion, Martin Holmgren, lämnade i november. Det var rena julklappen till reklamradion: lägre avgifter, mindre detaljstyrning och utrymme för mer reklam.
Och kanske är det just främjandet av reklamen i etermedierna som håller på att bli kärnan i regeringens mediepolitik. Under 2008 fick TV4 möjlighet att släppa på sina reklamkranar för fullt, vilket utnyttjades intill och över bristningsgränsen, och med förslagen i radio- och tv-lagsutredningen i december ökas möjligheterna för reklamplaceringarna ytterligare.
Det enda som bromsar det är möjligen konjunkturen. I mediepolitiken finns uppenbarligen inga spärrar.
Läs också:
I BACKSPEGELN Bloggbävning, sociala kampanjer och mediepolitisk dramatik. Så såg medie- och reklamåret 2008 ut. Här är de tio tyngsta händelserna och trenderna i snabbspolning.
1. Gräsrötternas genombrott
2008 var året då bloggosfärens betydelse för opinionsbildning, agendasättande och nyhetsrapportering lyfte till en helt ny nivå.
Bo Rothstein och en del andra må tycka att det mesta luktar kloak, men det sätt på vilket svenska bloggare förvandlade FRA-frågan till årets mest explosiva politiska fråga visade på nätverkandets kraft i samhällsdebatten. Och när Bombay exploderade och Skåne skakade var det inte traditionella medier utan mikrobloggande medborgare på Twitter och Jaiku som stod för de rappaste nyheterna.
Blogginlägg om detta, i urval:
2. Social sprängkraft
Change? Ja, det sätt på vilket Barack Obamas organisation använde sociala medier i kampanjarbetet innebar verkligen en enorm förändring. På sajter som Facebook, Myspace, Youtube, Flickr, Digg och Linkedin växte en ny sorts partiorganisation och mediebevakning fram. Resultatet blev en mobilisering av nya väljare och nya pengar på ett sätt som varken Clinton eller McCain kunde matcha. Effekten lär vi märka i Sverige när alla partier ska försöka härma succén. Att det inte är så lätt förstod vi dock när vi såg Mona Sahlins Youtube-reklam...
Blogginlägg om detta, i urval:
3. Kulturministerns kullerbyttor
Presstödsreform eller inte presstödsreform? Reklamskatt eller inte reklamskatt? Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth bytte fot och dementerade sig själv på ett sätt som fick de flesta mediepolitiska kommentatorer att tappa tålamodet. Just nu är det svårare än någonsin att få en tydlig bild av vad regeringen egentligen driver för linje i en rad stora mediepolitiska frågor.
Blogginlägg om detta, i urval:
4. USA-tidningarnas ödesstund
Finanskrisen tog strypgrepp på de redan hårt prövade amerikanska dagstidningskoncernerna. Rasande annonsintäkter och uselt kassaflöde tvingade fram rena panikåtgärder på flera håll, när stora och etablerade tidningar lades ut till försäljning, drog in pappersutgåvor och ställde in betalningarna. Nu är det en ren kamp för överlevnad som gäller.
Blogginlägg om detta, i urval:
5. Medialt mothugg
Englas mamma startade en
blogg för "att kunna få fram vad jag egentligen tycker och inte bli redigerad eller censurerad av pressen". Carl Bildt använde
sin för att protestera mot hur hans uttalanden tolkades av SVT - och fick till slut Rapport-chefen Morgan Olofsson att backa och
be om ursäkt. 2008 var året då bloggandet på allvar blev en kanal för direktkommunikation och "second opinions", på ett sätt som ställer helt nya krav på redaktionerna.
Blogginlägg om detta, i urval:
6. SVT bantar och krymper
För att föregripa public service-utredningens krav på effektivisering beslutades om besparingar på SVT på 250 miljoner till 2010, vilket fick chefsmissnöjet som Eva Hamilton varit relativt förskonad från att mullra igen. Men SVT bantade också som tv-företag: omprofileringen av SVT2 fick TV3 och Kanal 5 att gå förbi i statistiken - och under året blev TV4 också för första gången större än SVT totalt sett, med fotbolls-EM som draghjälp.
Blogginlägg om detta, i urval:
7. Reklamfrossa i TV
Nya reklamregler öppnade fördämningarna för mer reklam i TV4 - och de drog på för allt vad tygen höll. Resultatet blev upprepade fällningar i Granskningsnämnden för alltför stor mängd reklam per timme, under bland annat EM och Wimbledon. Men hot om miljonböter tycks inte bita på TV4, som i år väntas göra en vinst på runt 800 miljoner...
Blogginlägg om detta, i urval:
8. Gratis blev för dyrt
Gratistidningskriget kanske inte är över, men det skördade i varje fall en hel del offer, över hela Europa. Tio gratistidningar lades ner under året, däribland Punkt SE och Nyhedsavisen - och Metro och andra gratisaktörer är knappast klara med omstruktureringen än.
Blogginlägg om detta, i urval:
9. Slaget om tv-licensen
Utspelen från alla som vill avskaffa tv-licensen stod som spön i backen i böcker, rapporter, remissvar och på ledarsidor. Publice service-utredaren Rose-Marie Frebran förslår en kompromissvariant, med namnbyte till public service-avgift, medan förre SVT-vd:n Christina Jutterström vill att samma modell som med begravingsavgiften ska användas för att hålla liv i SVT, SR och UR. Stalltipset just nu är att regeringen inte river upp licensen, men frågan lär fortsätta debatteras 2009.
Blogginlägg om detta, i urval:
10. Mobilt nytänkande
Nix, det blev inget stort genombrott för vare sig mobil-tv eller nyheter i mobilen i år. Heller. Men vi fick Iphone och andra smarta telefoner, med applikationer som förnyar mediekonsumtionen och knyter ihop webb, geografi och individuella behov på helt nya sätt. Tänk att man klarade sig utan
Google Readers Iphone-tjänst och ändå kände sig hyfsat uppdaterad 2007!
Blogginlägg om detta, i urval:
Läs också:
I BACKSPEGELN Mikrobloggar, FRA-debatt, tidningsnedläggningar och Iphoneflöjtspelande. Här är medie- och reklamåret i listammanfattning. Detta var, enligt mitt tyckande, 2008 års:
Opinionsrevolution: Bloggbävningen om FRA visade att även sociala medier kan sätta debattagendan. Digitala dilemma: Delningen av obduktionsprotokoll på Pirate Bay satte offentlighetsprincipen i nytt ljus. Genombrott: Mikrobloggar som Twitter, Jaiku, Bloggy och andra fick en ny roll för nyhetssapportering och snabbdebatt
Andrahandsval (?):
Mats Svegfors ny vd för SR sedan Stadsteaterns chef uppges ha nobbat i sista stund.
Twittrare: Barack Obama och hundratals
Bombay-bor utanför Taj Mahal
TV-program: Klass 9A i SVT; rena definitionen på vad public service-tv är när den är som bäst: viktig, välgjord, icke-kommersiell och rotad i sin samtid. När SVT gör sådant här kan förlåta dem ett och annat Halal TV-blindskär.
Valvideo 1: Barack Obamas tal
A more perfect union", som i ett slag förvandlade Youtube till en "riktig" och viktig politisk tv-kanal. När något tiotal miljoner väljer att se ett 45 minuter långt tal om ras och politik blir det helt plötsligt en central medieplattform även för opinionsbildning,
Valvideo 2: Homer Simpson försöker rösta på Obama (med citatet "Things like this don't happen in America! Maybe in Ohio, but not in America!)
Blogghatare som började blogga: Siewert Öholm och Rolf Vanderbrink
Kalkonfilm :Sarah Palin!
Nästa års journalistprisvinnare: Hannes Råstam, för dokumentären om Thomas Quick. Juryn gav honom Lukas Bonniers hederspris redan 2005 för en långvarig gärning med unik drivkraft och stark integritet". Det var förstås välförtjänt, men också en kompensation för att han inte fick priset 2004. I november får de dela ut ett pris till.
Medieanalys: Nelson Muntz i Simpsons häcklar Washington Post och andra papperstidningar.
Mediedebattör: Englas mamma
Reklam-sexister: Ryanair. Och Ryanair igen.
Hoppfulla reklaminitiativ: Lanseringen av en Reklamombudsman (men vi tror på effekten först när vi ser den)
Mest obegripliga reklamkampanj: Sveriges Lantbruksuniversitet
Mest mästrande reklamkampanj: Sveriges annonsörer
Mediebok: Clay Shirkys "Here Comes Everybody" om den användarskapade revolutionen. Bör finnas i Bo Rothsteins och Siewert Öholms julklappssäckar.
Sportbok:Erik Niva om den nya världsfotbollen.
Återutgivning 1: Bangs dagböcker från Berlin-OS
Återutgivning 2: Sydsvenskans Niklas Orrenius i en antologi med politiska reportage
Hafsverk: Christina Jutterströms bok om public service
Nästa års bok: Chris Andersons "Free"
Lobbyseger 1: Dansbandsmusiken fick mer plats i både radio och tv
Lobbyseger 2: Bloggosfären och dess fränder i Europaparlamentet stoppade förslaget om kontroll av bloggar.
Publikras på nätet: Lunarstorm
Publikras i tv-rutan: SVT2, som skulle bli smalare och djupare, men mest blev mindre - nu passerad av både TV3 och Kanal 5.
Publikras på papper: Kvällspressen, igen - nu med tvåsiffriga procenttal
Reklam-cameo: Lars-Åke Lagrell som kejsare till häst i EM-reklamen.
Reklam-stöld: Socialdemokraterna travesterar de nya moderaterna - och reklamretoriken går i cirklar, igen.
Ursäkt: Rapportchefen Morgan Olofsson tvingas göra en pudel om Carl Biltds FRA-uttalanden.
Mediebrottsling 1: Trond Sefastsson, f d Kalla Fakta
Mediebrottsling 2: Jan Scherman, vars TV4, döms att betala straffavgifter för sin reklamfrossa, gång på gång
Mest väntade gratistidningsnedläggningar: Danska Nyhedsavisen och svenska Punkt SE
Tråkigaste tidskriftsnedläggning (på papper): Trots allt
Nästa års mest väntade gratistidningsnedläggning: City. Om inte ägaren tycker det är okej med chefredaktörens profetia om att tidningen aldrig lär kunna gå med vinst.
Nästa års mest väntade och mest tråkiga tidskriftsnedläggning: Portfolio.
Konkurshot: Tribune Company
Papperslösa: Christian Science Monitor
Sajter: Spotify och Daily Beast
Nyhetssajt: Playrapport
Webbtabloid: Nyheter 24, som karbonkopierade The Sun så långt de vågade - och så långt kassan räcker.
Iphoneapplikation: Ocarina
Mobilexperiment: Aftonbladets taggar
Webbtjänst:. Google Streetview och Hitta Gatubild
Tidskriftsnykomling: Filter
Opinionsnykomling: Newsmill.
Kolumnist (och smartaste tidningsvärvning): Katrine Kielos
Tur-att-det-inte-blev av: I dagsläget känns det som att Steve Ballmer bör vara rätt glad för att han inte fick köpa Yahoo för 284 miljarder.
Jo, det var fel att sända: Englas begravning i SVT
Pengarna i sjön: Statliga utredningen om förbud mot sexistisk reklam
Nitlott: Svenska Spels balansgång mellan lagom och marknadsdominans
Elakaste: Reportlegenden Jimmy Breslin kallar Youtube/Facebook för "Youface"
Viktigaste svenska medieaffärer: 1.TV4 köper C More Entertainment 2. Stampen köper Svenska Fans 3.Schibsted köpte in sig i svenska Metro
Dyraste svenska medieaffär: MTG pröjsade 6 miljarder för ett bulgariskt tv.-bolag
Gammelmedietänk: SF Bio tillåter inte djuplänkar
Vad hände med den egentligen? Mediekoncentrationsutredningen som kulturministern blev tvingad till efter röstmissen i riksdagen
Youtubestjärna: Thorbjörn Larsson
Konspirationsteori: Bonnier försöker ta över bloggosfären
Smalaste tv-satsning: TV4 Science Fiction
Örebroare: Rose-Marie Frebran
De-behöver-nog-ett-"lycka till": TV7:s nya ägare
Webbfiasko: Google Knol
Oheliga reklamallians: SVT och Lindex
Hejdå: Kerstin Brunnberg på SR, Otto Sjöberg på Expressen och den här mediebloggen (om några dagar)
Läs också årskrönikan 2007:
31/12 -07 Fångarnas dans var årets Youtube-ögonblick
WEBBSTATISTIK Ännu är det kanske lite tidigt att sammanställa årslistor för vilka sajter som lockat flest besökare under 2008. Men om vi inte tror att julhelgen innebär några dramatiska skiften går det nog att dra en del slutsatser redan nu.
Som vanligt när det gäller webbstatistik är listan över de största sajterna haltande. I
KIA Index, som är den bästa valuta vi har att gå på, saknas alla utländska sajter och även de flesta bloggar, vilket gör att rankingen självklart är missvisande. Man kan exempelvis jämför med hur det ser ut hos Alexa (som inte heller den går att lita på): deras Topp 20-lista för Sverige består till hälften av sajter som inte redovisas hos KIA, som
Google, Youtube, Facebook, Yahoo, Wikipedia, Blogger och
Pirate Bay.
Men: om man koncentrerar sig enbart på KIA och räknar ut veckogenomsnitt för unika besökare får man fram följande topplista över de största sajterna 2008 (nätverk ej medräknade):
1. MSN
2. Aftonbladet
3. Blocket
4. Eniro
5. Hitta
6. Expressen
7. Bilddagboken
8. SVT
9. Blogg
10. Tradera
11. DN
12. Hemnet
13. DI
14. Passagen
15. E24
16. SR
17. Spray
18. SvD
19. TV.nu
20. Pricerunner
21. Lunarstorm
22. SL
23. GP
24. Ica
25. Ticnet
Jämfört med 2007 års topplista kan man notera följande:
* Tradera, DN och Passagen har halkat neråt på listan.
* Bilddagboken, som var fjolårets stora raket, har klättrat vidare och är nu större än SVT.
* Blogg, Hemnet, DI, TV.nu och Pricerunner klättrar mest på listan.
Årets stora förlorare är Lunarstorm, som rasat från 12:e plats till 21:e plats, efter att minskat antalet besökare med 54 % till i snitt 371 000 per vecka. Och nedgången lär fortsätta: antale besökare minskar för varje vecka och är nu nere runt 240 000 unika, att jämföra med 1,4 miljoner för tre år sedan.
Strax utanför Topp 25 återfinns SF, Jesper.nu, Sydsvenskan, Playahead, Dustin, Svenska Fans, Familjeliv, Alla annonser och Laget.
Största nätverken 2008 var MSN-nätverket, Aller Net, Tidningsnätet, Wyatt (Bilddagboken/Lunarstorm), Citypaketet, SvD Digitala Medier, TV4 Nya Medier och Livsstilsnätverket.
Läs också:
DAGSPRESSKRISEN
Christian Science Monitor var först med att välja bort pappersutgivningen varje dag. Nu följer de hårt drabbade Detroit-tidningarna Detroit News och Detroit Free Press efter en bit på den vägen, med reducerad tidningsutbärning och mer offensiv websatsning.
USA:s 20:e största tidning, Detroit Free Press, som ägs av marknadsledaren Gannett, och Detroit News, som ägs av marknadsfyran Media News, tar nästa år till radikala grepp för att möta det allt kärvare marknadsläget. De kommer fortfarande att tryckas varje dag, men i en betydligt mindre upplaga, enbart för lösnummerförsäljning. Tidningen kommer bara att delas ut till prenumeranterna torsdag, fredag och söndag. Övriga dagar hänvisar de till webben, för den som inte köper lösnummer.
Detta innebär en stor besparing på papper och distribution. Men det räcker inte: tidningarna skär också ner på personalstyrkan, med nio procent.
"Vi kämpar för att överleva. Vi kan inte leva i det förflutna", säger David Hunke, chefredaktör och vd för Detroit Free Press, till
International Herald Tribune.
Detroittidningarna lär få fler efterföljare som tar till drastiska åtgärder de kommande månaderna. Tidningskrisen i USA lämnar ingen oberörd just nu - och inga lösningar kan uteslutas.
Läs också:
KVÄLLSPRESS Expressens chefredaktör jublar i dagens tidning över att upplagan ökar. Sant. Men det är från en rekordlåg nivå - och i ett längre perspektiv är det svårt att se att försäljningen ska vara på väg uppåt.
Att Expressen ökar sin upplaga, enligt
dagens redovisning hos AB Tidningsstatistik, är naturligtvis ett stilfullt farväl för
avgående chefredaktören Otto Sjöberg. Han talar också gärna om att tidningen nu "stabiliserat upplagan" och får det att låta som om krisen är över.
Det är dock inte riktigt sant. Möjligen kan man säga att den branta upplagenedgången bottnat, men det är bara i ett väldigt kort perspektiv. Totalt sett har tidningen tappat nära sex procent av sin upplaga i år, räknat på månadsgenomsnittet. Novembersiffran på 295 500 ex per utgivningsdag är visserligen 5 200 ex högre än november i fjol, men det är fortfarande en av de sämsta upplagesiffrorna någonsin för tidningen. Novembersiffran i fjol var ju tidningens s'ämsta någonsin, med ett ras på hela 12 procent, vilket är den största månadsminskning som TS någonsin redovisat.
Men bör därför förlänga perspektivet något. I november för två år sedan låg exempelvis upplagan 35 000 ex högre, vilket visar att tidningen sjunkit till en betydligt mer modest försäljningsnivå. Det positiva handlar därför inte om upplagan i sig, utan om huruvida tidningen kan ta marknadsandelar.
Aftonbladet har ännu inte redovisat sin novemberupplaga, men det skulle förvåna mycket om även de ökar. November har ju inte varit någon extremstark nyhetsmånad för kvällstidningarna. Snarare är det så att Expressens framgång beror på att de varit ovanligt offensiva med sin sidoförsäljning, med såväl Clintan-serie som kokboksserie. Det har ökat köpfrekvensen, vilket är intressant i sig, eftersom alla analytiker hittills varit överens on att DVD-försäljningen inte har någon upplagehöjande effekt utan i förstya hand är en kompletterande intäktsmodell.
Om Expressen både lyckas höja upplagan och dra in extraintäkter är det väldigt bra nyheter för tidningen. Men den slutsatsen är det för tidigt att dra nu.
Läs också:
DAGSPRESSKRISEN Den amerikanska tidningsbranschen har aldrig drabbats av så många dåliga nyheter på en gång som de senaste veckorna. Fortsatt annonsras och en akut likvidititetskris för många bolag har gjort att krisläget är på väg att övergå i en direkt härdsmälta, där ingen vet vilka som kommer att överleva.
Konsultföretaget
Deloitte kom i onsdags med en rapport som förutspår att var tionde tidning och tidskrift nästa år kommer att tvingas till att minska sin utgivning. Antingen genom att läggas ner, helt gå över till digital utgivning eller genom att minska antalet utgivningsdagar med minst hälften.
Om den rapporten kommit i början av hösten hade den tolkats som överdrivet domedagsaktig. Då var tidningskrisen i USA fortfarande gripbar: det var ett strukturellt skifte av läsare och annonspengar; allvarligt, men inte katastrofalt.
Nu, efter Tribune-gruppens
konkursvarning, är läget annorlunda. Nu svävar
hot om nedläggning plötsligt över en rad stora och välkända tidningar. Ett 40-tal dagstidningar i USA uppges vara till salu; mest mindre regionala och lokala titlar, men även klassiska och respekterade tidningar som
Rocky Mountain News i Colorado.
För några år sedan var detta inget stort problem; då fanns det hugade spekulanter, som ville vara en del av omstruktureringen i dagspressen. Men i dag är köparlistan tom och kreditmöjligheterna körda i botten, vilket gör att konkurs och nedläggning på många håll kan bli det enda kvarvarande alternativet.
Alla de största tidningskoncernerna i USA är nu en del av den akuta krisen. Den största tidningsgruppen, Gannett, meddelade i onsdags att deras bolag i Storbritannien,
Newsquest, tänker lägga ner elva regionala tidningar på grund av den akuta intäktskrisen, där annonsintäkterna nästa år väntas rasa med drygt 20 procent.
Vad som händer med den näst största koncernen, Tribune Company, är fortfarande ytterst oklart, sedan bolaget i måndags ställde in betalningarna. Försöken till rekonstruktion och försäljning av andra tillgångar än tidningsbolagen kan rädda den fortsatta utgivningen av Los Angeles Times, Chicago Tribune och de övriga sex dagstidningarna i gruppen, men osäkerheten om framtiden är mycket stor.
Nästa mediegrupp som kan komma att ställa in betalningarna är American Media, som bland annat ger ut tabloiden National Enquirer: även de har akuta problem med kassaflödet och klarar just nu inte av sina räntebetalningar. Även New York Times-koncernen har bekymmer: de försöker nu förhandla om sina lån och överväger att sälja ut en rad tillgångar för att inte hamna i samma läge som Tribune Co.
Det ironiska är att själva tidningsverksamheterna fortfarande är lönsamma på de flesta håll, trots de snabbt fallande annonsintäkterna. Men koncernerna får nu betala för att de var alltför expansiva under de goda åren: lånefinansierade tidningsförvärv och stora fastighetsaffärer har drivit upp skuldsättningsgraden - och när kreditgivningen nu strypts klarar företagen inte längre av att hantera sina lån.
Det kan bli en mycket dyrköpt läxa.
AVGÅR
Otto Sjöberg avgår som chefredaktör för Expressen. Det beskedet fick personalen i dag, tillsammans med informationen om att han "fått ett annat erbjudande". Vad det innebär i praktiken är svårt att tolka: går han själv eller blir han utbytt?
Nästan lika svårt är det att snabbt teckna hans eftermäle som Expressen-chef. Det är ju många olika, beroende på vilket perspekjtiv - och vilket tidsperspektiv - man har.
Om Sjöberg slutat 2004 hade eftermälet till stor del handlat om att han gjutit nytt liv i den "klassiska kvällstidningstabloiden". Han blev inkallad, av styrelseordföranden Thorbjörn Larsson, 2001 i efterspelet av Joachim Berners försök att göra om tidningen i grunden; något som fick upplagan att rasa i snabb takt. När Sjöberg började var upplagan nere på drygt 300 000 i upplaga; tre år senare var den 50 000 högre, storförlusten vänd till vinst och Sjöberg hyllades, åtminstone i Bonnierkorridorerna, som kvällstidningens frälsare.
Men en del av hans räddningsrecept handlade om att göra tidningen mer säljande; med mer vågade löpsedelsdragningar och en starkare fixering vid nöjes-och kändisjournalistik. Det ledde till en allt starkare debatt om pressetiska övertramp, som ofta kopplades till Sjöberg - och till att han inte hade sin organisation under tillräckligt strama tyglar. Förtalsåtalet från Marie Fredriksson och bojkotterna av "sexlöpsedlar" på sjukhus och bibliotek satte ökad etisk press på Sjöberg. Tidningens teaterkritiker Tomas Forser lämnade våren 2005 tidningen i protest mot "den tilltagande försumpningen" och anklagade Sjöbergs Expressen för att ha förvandlats till "en växande skithög".
I december 2005 krävde Expressens mångåriga kulturmedarbetare PO Enquist och Anders Ehnmark att
Sjöberg skulle avgå. "Med sorg hare vi följt hur vår gamla tidning gett upp andra ärenden än de kommersiella", skrev de båda författarna. Det var i samband med att Expressen felaktigt påstått att Mikael Persbrandt lagts in på avgiftningsklinik; något som sedan ledde till åtal och fällande dom för förtal.
Om Otto Sjöberg avgått då hade det alltså inte handlat om någon hjältegloria; då hade den halkat rent likt en strypsnara: han var då snarare symbolen för kvällspressens slirande etik.
Och i dag då? I dag är läget mer dubbeltydigt. Den etiska krisen har mildrats, men istället har tidningen drabbats av sin största nedgång av tidningsköpare någonsin, som en del ien allmänt fallande papperstidningstrend, som drabbat kvällspressen hårdast.
Även där är bilden dock dubbeltydig. Å ena sidan har Expressens upplaga vänt kraftigt neråt igen: i år har den rasat med 6 procent och i oktober var upplagan nere på 295 000, vilket är en bra bit under de värsta siffrorna innan Sjöberg tillträdde 2001. Å andra sidan är tidningen i dag väldigt lönsam, sedan den bland annat lyckats utveckla sin affärsmodell: genom digitala satsningar, diversifiering och genom att lansera försäljningen av dvd-filmer, böcker och annat har Expressen lyckats få in nya intäkter och stärkt sin position ekonomiskt.
Men det är inte enbart Otto Sjöbergs förtjänst - och på många sätt kan man säga att marknadschefen Mats Löthén, som är den som står bakom bland annat satsningen på dvd-filmerna, är en viktigare kugge för företaget än chefredaktören.
Över huvud taget beskrivs Otto Sjöberg ofta som en allt mer marginaliserad ledare på tidningen: ofta frånvarande och inte lika drivande som under de första åren. Det har under hela året cirkulerat rykten om att Bonniers nye vvd Jonas Bonnier haft för avsikt att byta ut honom som chefredaktör; möjligen med Thomas Mattsson, energisk chef på Expressen Nya Medier, som efterträdare.
Huruvida Sjöberg går frivilligt - för att entusiasmen falnat eller för att han fått ett nytt lockande erbjudande eller om han lyfts bort är dock svårt att veta. Det uppges att beskedet i dag kom överraskande för både personal och styrelse och att det grundas i att han fått ett nytt erbjudande. Kanske klarnar det när vi får se vilket det erbjudandet är.
TIDNINGSKRISEN Gårdagens besked om att USA:s näst största tidningsgrupp, Tribune Company, ställer in betalningarna har spätt på domedagsstämningen i dagspressbranschen. Och prognoserna för 2009 som levererades i dag gjorde inte saken bättre.
Tribune i går, vem drabbas härnäst? En av många tidningsgrupper som lär få det jobbigt att hantera sitt skuldberg är familjen Sulzbergers
New York Times. Men det lär bli fler.
Annonsmarknaden i USA kommer inte att återhämta sig 2009, utan först 2010. Därmed blir det tre år i rad med nedgång på reklammarknaden, vilket är första gången det händer sedan 30-talets depression. Den spådomen levererades på Global Media and Communications Conference i New York i dag, rapporterar
New York Times .
ZenithOptimedia räknar med en nedgång på hela reklammarknaden 2009 med 6,2 procent, Carat med 6,5 procent - och för dagstidningsföretagen väntas den bli betydligt större än så. TV och internet håller emot konjunkturen ganska bra, men dagspressen drabbas mycket hårt ännu ett år. Analytiker på UBS tror att lokaltidningarna i USA kommer att tappa hela 21 procent av reklamintäkterna nästa år, vilket är det värsta raset någonsin. Detta kommer, ofrånkomligen, att leda till nedläggningar, tror de flesta av analytikerna - och till att även de mest lönsamma tidningsföretagen kan säga adjö till de stora marginalerna från förr.
För all världens dagstidningar räknar Group M med en nedgång på 3,8 procent 2009.
En del spekulerar nu i att det kommer att behövas statliga eller delstatliga räddningspaket för tidningsbranschen, på samma sätt som med banker och bilindustrin. I delstaten Connecticut har guvernören uttalat sig positivt för ett extra tidningsstöd, sedan tidningsgruppen Journal Register Company hotat lägga ner två dags- och elva veckotidningar i januari, rapporterar
Roy Greenslade på The Guardian.
I detta läge känns det inte helt vältajmat av Sveriges Radios kommande vd Mats Svegfors att ondgöra sig över att public service-företagen i Sverige "bara" föreslås få en budgetökning på 2 procent per år fram till 2015.
Svegfors talade på presskonferens i går om att SR måste slippa den "ständiga underkompensationen man har för kostandsökningarna".
Det är en retorik han fått i bagaget av ordföranen Ove Joanson - och det är naturligtvis hans jobb att driva den linjen gentemot regeringen. Men i nuvarande konjunkturläge och med tanke på den intäktskris som merparten av världens medier befinner sig i är det nog inte läge för SR att sjunga sin budgetklagovisa alltför högt.
SR måste, som alla andra, spara sig in i framtiden; inte begära mer pengar. Det är oviljan att acceptera detta som var ett av bolagets största problem under Peter Örns styre och Svegfors bör undvika att låta styrelsen dra in honom i samma fälla.
Svegfors skrv det ju själv, i sin
debattartikel om public service 2006: "i en yttre omgivning där man inte följer med, och inte kan följa med, i den allmänna produktivitetsutvecklingen tvingas man till val".
Han kan börja förbereda sig på de svåra valen redan nu.
NEDLÄGGNING
Förra veckan kom besked om att kulturtidskriften Trots Allt ska upphöra med pappersutgivningen nästa år, efter 17 års utgivning. Den kommer att leva vidare på webben, i en ny form. Men som magasin blir den djupt saknad.
Trots allt har varit den svenska tidskriftsvärldens humla. Den borde verkligen inte kunna flyga, åtminstone inte så högt, men ingen har informerat redaktionen - och eldsjälen till redaktör, Magnus Sundell - om den saken.
Han har istället, år efter år, producerat en tidning som kunnat mäta sig med det absolut bästa i både magasins- och dagspress när det gäller kultur, musik, litteratur, reflektion och samtal om livsfrågor.
Formellt sett är Trots allt en kristen tidskrift, utgiven av Verbum, vilket kanske är en förklaring till att den hamnat i viss medieskugga. Men den har alltid kunnat läsas på många sätt, med alla dörrar öppna för olika perspektiv. Den är väl formgiven, med starka bildporträtt och med en påfallande hög stilistisk nivå. Senaste numret, med gamla TA-favoriten Anna Ternheim på omslaget, är inget undantag.
För mig har den alltid varit en favorittidning: en av de tidskrifter jag aldrig missar att läsa. Och jag kommer att sakna den djupt, när pappersutgivningen upphör nästa år, vilket
Nerikes Allehanda rapporterade om förra veckan.
Magnus Sundell kommer att fortsätta att vårda sitt skötebarn på
nätet istället - och där kombinera utgivningen med andra verksamheter "knutna till samma vision om vikten av samtal och dialog kring andlighet, kultur och samhälle".
Kanske kommer det att komma någon pappersutgivning också, i någon form. Men oavsett vilket finns det goda skäl att stötta verksamheten på alla sätt som går.
DAGSPRESSKRISEN En av USA:s största tidningsgrupper, Tribune Company, begär konkursskydd enligt Chapter 11-lagen. Därmed går krisen för dagspressbranschen i USA in i ett helt nytt skede.
Det började som en spekulation i helgen. Sedan bekräftade Tribune Company, mer eller mindre direkt, att konkurs - och försök till rekonstruktion - var ett av de alternativ som övervägdes. Men att det skulle gå så fort har ändå överraskat de flesta.
I kväll kom dock beskedet: Tribune Co
ställer in betalningarna (eller formellt: begär konkursskydd enligt Chapter 11). Skulderna uppgår till 13 miljarder dollar, mot tillgångar på 7,6 miljarder dollar. Ägaren Sam Zell sammanfattar krisen så här:
"Det är faktorer bortom vår kontroll som skapat den perfekta stormen: en drastiskt nedång i intäkter och en kärv konjunktur, i kombination med en lånekris, gör det extremt svårt för oss att hantera vår skuldsituation."
Det Tribune hoppas på är att en försäljning av basebollaget Chicago Cubs, som hålls utanför konkursen, ska dra in de pengar som behövs för att rädda mediebolaget.
Men det är ett svagt hopp. och även om bolaget kan rekonstrueras är detta den hittills största katastrofen för den amerikanska tidningsbranschen.
Tribune är ju verkligen inte vilket mediebolag som helst. De har 20 000 anställda. Det är USA:s näst största tidningsgrupp och ger ut Los Angeles Times, Chicago Tribune, Orlando Sentinel, Hartford Courant, Baltimore Sun, Morning Call, Daily Press och Sun Sentinel, Gruppen har också ett 20-tal tv-stationer.
Om Tribune kan falla går ingen tidningsgrupp i USA helt säker.
Läs också:
NY RADIO-VD De flesta tycks vara överens om att Mats Svegfors är en klok publicist i sina bästa år, med en mediepolitisk räv bakom varje öra - och därmed en utmärkt blivande vd för Sveriges Radio. Men hur smalt vill han egentligen ha sitt public service - och hur ser hans framtidsstrategi ut?
Mats Svegfors har inte sökt jobbet som radiochef formellt. Men när han skrev en
debattartikel om politisk drev-journalistik i DN för två år sedan författade han kanske, utan att veta det, en informell ansökan. Den retade då upp stora delar av SR-huset, eftersom han gick till skarpt angrepp mot bland annat Ekot. Men möjligen rev SR-ordföranden Ove Joanson ut den där artikeln, med dess brandtalsglödande formuleringar om vad public service-journalistiken borde ägna sig åt - och vad den borde hålla sig för god för. Kanske såg han redan då en kommande kandidat till jobbet som vd; det jobb som Svegfors nu bara är en MBL-förhandling från att bli erbjuden formellt.
I artikeln tog Mats Svegfors tydligt avstånd från det han uppfattade som en alltmer "medievriden" färdriktning i SR och SVT:s journalistik. "Public service-redaktionerna dras med i nyhetsmönster som i grunden formas av medier som är helt beroende av en ofta mördande konkurrens på upplagemarknaden", dundrade Svegfors.
Hans budskap var tydligt. Den som inte är beroende av marknaden för att sälja behöver heller inte använda sig av journalistikens mest publikfriande innehåll och retorik. "Men då måste public service ha självförtroende och självkänsla. Man måste våga stå för det som är public services särdrag och alldeles egna möjligheter. Man måste kunna stå emot det som faktiskt hela tiden hotar att pervertera journalistiken i övrigt. Detta innebär val, att välja bort det som kommersiella medier försöker invadera hela det offentliga rummet med. Men det innebär också val mellan det angelägna och det mindre angelägna."
Så talar en radiochef. Så talar i synnerhet en radiochef som 2008 ska ta en fajt med en regering och en kulturminister som, innerst inne, är rätt tveksam till vilken roll public service-bolagen ska spela på en mediemarknad där stora delar av det public service förr var ensamma om i dag görs av många aktörer.
Kulturministern har ofta (exempelvis
här) sagt att alla program, oavsett genre, i public service måste kunna motiveras utifrån uppdraget och att det SR/SVT främst ska ägna sig åt är programområden som är "kvalitativt eller kvantitativt underrepresenterade hos de kommersiella aktörerna". Public service-cheferna har, hittills, slagit ifrån sig och hävdat att pratet om "smalare, men vassare public service" bara skulle leda till en utarmning av verksamheten.
Men i Svegfors tycks hon ha en själsfrände. Han vill tillbaka till kärnan i uppdraget; till det fördjupande och mest angelägna. Vilket är ljuv musik för de SR-medarbetare som ondgjorde sig över fixeringen vid "icke-lyssnare" och "nya målgrupper" på Peter Örns tid. Men det är också ideal som den nye vd:n kan få svårt att leva upp till. Den verklighet han ställs inför kommer att vara väldigt kärv, dels utifrån de ekonomiska realiteterna, dels utifrån den snabbt föränderliga omvärlden. För även SR rör sig på en marknad, som inte bara är kommersiell, utan som framför allt handlar om ändrade beteenden.
Morgondagens rutinmässiga SR-lyssnare lär bli färre. Istället lär det blir fler som lyssnar selektivt via webben och podsändningar - och där möter SR som bekant en helt annan konkurrens än vad de gjort från de kommersiella radiostationerna. Där måste den nye vd:n signalera vikten av framtidssatsningar och visa att hans visioner om framtidens radio är lika starka som hans kärlek till radion från förr.
TV-REKLAM Många tittare reagerade på att TV4 sände för mycket reklam under sommarens stora sportsatsningar fotbolls-EM och Wimbledon. Nu har Granskningsnämnden för radio och tv också slagit fast att det var mycket, vid båda evenemangen. Frågan är nu: lär TV4 sig något av sina överträdelser eller blir fällningarna utan effekt?
Frågan är motiverad. TV4 är ju nästan att betrakta som serieförbrytare när det gäller att trycka in för mycket reklam i sina sändningar. Och det har inte skett någon bättring trots fjolårets rekordhöga straff då bolaget tvingades
betala 1 miljon, för att ha visat för mycket reklam i långfilmen Speed.
Förra månaden fälldes TV4 för en rad olika överträdelser av radio- och tv-lagen och Granskningsnämnden begärde då en straffavgift på 1,1 miljoner kronor för att TV4 sänt mer än 12 minuter reklam per timme under fotobolls-EM, samt för att sponsringsskyltarna innehöll alltför reklamfilmsliknande budskap och för att TV4 bröt mot reglerna för liveodds under sändningarna.
I dag kom nästa fällning. Den gäller
Wimbledontennisen, där många tittare och tv-krönikörer reagerade på att TV4 lade in för långa och för många reklaminslag.
Enligt nämnden stämmer detta: pausen mellan reklaminslagen var för kort i ett par fall och under en timme sände TV4 14 minuter och 10 sekunders reklam, vilket är 2 min och 10 sekunder mer än vad som är tillåtet.
Därför fälls TV4. De slipper dock straffavgift den här gången, efter att ha förklarat regelbrottet med "den mänskliga faktorn" och med svårigheten att styra den här sortens sändningar och kunna få in reklamen över huvud taget.
TV4 ska vara glada över att nämnden är så snäll den här gången. Med tanke på hur många gånger bolaget stretchat på reklamgränserna är en mer rimlig tolkning att det finns en systematik när det gäller regelbrotten - och att det därför borde dömas ut en straffavgift varenda gång.
Läs också:
DAGSPRESSKRISEN Är Tribunegruppen, en av USA:s största tidningskoncerner, på väg mot konkurs? De närmaste veckorna blir avgörande för hur det går för fastighetskungen Sam Zells allt bräckligare mediehus.
Det går fort nu i den accelerande tidningskrisen i USA. I torsdags lades Denver-tidningen Rocky Mountain News
ut till försäljning, med varningar om en förestående nedläggning - och nu svävar hotet om konkurs allt tyngre över en av de största spelarna på marknaden, Tribune Co, som ger ut bland annat Chicago Tribune, Baltimore Sun och Los Angeles Times och som totalt har mer än 20 000 anställda.
I helgen rapporterade New York Times på sin
affärsblogg att Tribunegruppen anlitat konkursrådgivare för att hantera den akuta likviditetskrisen i företaget. Uppgiften
bekräftas av Tribune, som beskriver läget som "svårt och osäkert" och konstaterar att "inga åtgärder utesluts i nuvarande situation".
Tribune har, sedan fastighetskungen Sam Zell tog över företaget i fjol, genomfört en rad kraftfulla sparåtgärder, med mycket stora personalnedskärningar på merparten av tidningarna. Tribune har också sålt tidningen Newsday, till Cablevision. Men åtgärderna har inte räckt för att krympa företagets skuldberg tillräckligt - och när annonsintäkterna nu sjunker skrämmande snabbt (tredje kvartalet föll tidningsbranschens annonsintäkter i USA med dryg 18 procent) befinner sig Tribune i en likviditetskris som nästan kan jämföras med biljättarna i Detroit. Bolaget kan helt enkelt inte betala räntor och amorteringar - och svävar därför i akut konkursfara.
En åtgärd kan vara att sälja basebolllaget Chicago Cubs, som Tribune äger, om det inte går att omförhandla lånevillkoren. Men båda sakerna är, som alla förstår, svåra i det nuvarande finanskrisläget.
NY RADIOCHEF Det är inte mediekunnandet, utan förvaltningserfarenheten och den politiska tyngden som blir den största tillgången hos Sveriges Radios kommande vd. Men Mats Svegfors har en hel del att bevisa när det gäller visioner om framtidens medielandskap och public service-radions roll däri.
Beskedet kom som en bomb vid 8-tiden i går kväll, efter ett extrainsatt styrelsemöte:
Mats Svegfors, landshövding i Västmanland, f d Timbro-chef, f d SvD-chefredaktör, ordförande i Beridna Högvakten, Kulturrådsordförande och numera snudd på ständigutredare åt regeringen, blir ny vd på Sveriges Radio.
Formellt är han bara "förordad" av styrelsen, sedan följer MBL-förhandlingar med facket kommande vecka innan utnämningen formellt kan klubbas på det ordinarie styrelsemötet den 17 december. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att styrelsen ska stöta på motstånd, på det sätt man gjorde med Joachim Berner 2003. Svegfors lär få jobbet - och kan starta så fort han kommer loss från länsstyrelsen, filmutredningar och annat.
Och det är förstås en jätteskräll. Jag kan ärligt medge att Svegfors inte fanns med på min lista över tänkbara kandidater, ens i den extralånga versionen. Jag har heller inte sett honom på någon annans - och alla rykten som cirkulerat den senaste månaden har handlat om en intern lösning, med någon ur den nuvarande direktionen på SR (vilket i klartext betydde programdirektören Hanna Stjärne eller vice programdirektören Cilla Benkö) som vd.
Varför? Tre korta förklaringar:
* Efter kaoset kring Berner och turbulensen kring Örn fanns det en stor intern skepsis till externa lösningar - i synnerhet sådana utan public service-erfarenhet.
* Motsvarande skepsis har funnits bland de potentiella kandidaterna: få är beredda att utsätta sig för den prövning det innebär att komma in på SR i det här läget - och jag är rätt säker på att styrelsen och dess rekryteringsbyrå fått ta emot en hel del "nej, tack" när de började sondera marknaden.
* SR har inte råd att tappa tid och tempo, vilket en extern lösning nästan alltid innebär, i det läge som nu råder med en public service-proposition i faggorna, som kan leda till en hel del förändringar för SR. Titta bara på hur mycket tid som gick förlorad under Peter Örns läro- och utredningsår. Det kan inte SR gå igenom nu: snarare behövde de en vd som kan ta över direkt efter Kerstin Brunnberg, och helst efter samma linje.
Den sistnämnda punkten har SR-styrelsen försökt lösa genom att utse Cilla Benkö till vice radiochef. Hon lär få uppdraget att hålla ordning på de interna oppositionerna, så lär Svegfors dra det tyngsta externa lasset.
Men varför blev det just Svegfors? Tre svar, även här:
1) Han kunde och ville. Under sina åtta år som lanshövding har han tydligt visat att det uppdraget inte var utmaning nog: han har skrivit sin bok om Dag Hammarskjöld, varit region.- och filmutredare, ordförande i Kulturrådet och en hel del annat. Att avsluta karriären som landshövding var uppenbarligen inte aktuellt.
2) Han passar in i profilen. Det har aldrig specifierats att en radio-vd måste ha erfarenhet från Radiohuset (även om de flesta anställda och fackklubbarna alltid tyckt att det varit det viktigaste av allt) och frånsett den detaljen uppfyller Svegfors kravspecifikationen väl, med både medieerfarenhet och erfarenhet av politik, kultur och förvaltning. Som landshövding och regionutredare är han också väl förankrad i landsorten.
3) Han kan mediepolitik. Med fyra-fem månader kvar till den avgörande propositionen om villkoren för public service kan Svegfors direkt kasta sig in i den diskussionen - och han har rimligen både frikort till kulturdepartementet och regeringens öra.
Styrelseordförande Ove Joanson lyfte i går särskilt fram Mats Svegfors stora medieerfarenhet. Jag gjorde det själv också, när jag kort
kommenterade styrelsens val. Men egentligen är det förvaltningserfarenheten som är hans allra starkaste sida, inte den erfarenhet han skaffade sig under åren som chefredaktör på SvD. Han kan driva ett stort verk, med miljardomsättning och tusentals anställda - och han är strateg nog att se hur en sådan stor organisation kan anpassa sig till nya politiska förutsättningar, men också försöka få de förutsättningarna så gynnsamma som möjligt. Eller som den kloka
Barbro Hedvall på Dagens Nyheter säger: "han vet något om medier och mycket om politik och förvaltning."
Det Mats Svegfors framför allt har när det gäller medier är ett stort intresse för kvalitetsjournalistik, såväl historiskt som i samtiden. Jag hade, som chefredaktör på Journalisten, med honom i juryn som utsåg bidragen i journalistikantologin Goda Nyheter under tre år i början av decenniet - och det var tre år med en lång rad stimulerande samtal om vad det är som formar den bästa journalistiken.
Så när det gäller värnandet om SR:s särart och kvalitetsjournalistiken tror jag inte att någon lär slå honom på fingrarna. Det är en P1-fantast som tar över radion - och en som lär tala högt om behovet av en public service-radio som står emot utvecklingen på de mer kommersiella delarna av mediemarknaden. I debatten om public service lär han stå betydligt starkare än en intern SR-chefslösning hade gjort.
Men. Självklart finns det saker som ligger Svegfors i fatet.
Han är, framför allt, ingen framtidsman. Och det har inte bara med att göra med att Mats Svegfors är 60 år och en värdetraditionalist: det handlar också om att han har en del att bevisa när det gäller kunskap och visioner när det gäller den moderna mediemarknaden och mediekonsumtionen.
Morgondagens rutinmässiga SR-lyssnare lär bli färre, istället lär det blir fler som lyssnar selektivt via webben och podsändningar - och där möter SR som bekant en helt annan konkurrens än vad de gjort från de kommersiella radiostationerna. Det är oerhört viktigt att vd signalerar vikten av framtidssatsningar: webben på radion är snudd på undernärd när det gäller resurser - och här lär behövas lika rejäla satsningar som på SVT, även i ett kärvare ekonomiskt läge.
Mats Svegfors måste alltså dra igång processer som innebär att han lämnar ett framtidsföretag efter sig den dag han slutar - och han måste inleda det arbetet direkt.
Han kommer också att riskera att bli den siste vd:n för ett självständigt Sveriges Radio. Regeringen lär inte föreslå någon sammanslagning i vårens proposition, men det är inte alls omöjligt att den öppnar dörren för ett mycket tätare samarbete. Till och med en SR-värnare som Kerstin Brunnberg talar i dag, om än motvilligt, om att det förmodligen är ofrånkomligt med en public service-sammanslagning på sikt. Kanske från 2016, när nästa public service-tillstånd ska börja gälla - och Svegfors gått i pension.
I den närmare förestående framtiden kommer hans uppdrag att handla om att genomföra ytterligare besparingar och effektiviseringar på SR. Styrelsens och ledningens gamla drömmar om större budgetökningar än 2 % framstår som rena fantasifoster i dagens krisläge: nu handlar det snarare om att slåss för en så stor höjning. Och i realiteten innebär det ytterligare sparkrav.
Det är alltså inget smörjobb han får. Att sköta SR är knepigare än att ratta Västmanland, det lär Mats Svegfors snart bli varse.
DAGSPRESSKRISEN Hundra miljoner i förlust under årets nio första månader blev för mycket, i nuvarande finanskris. Nu är klassiska amerikanska dagstidningen Rocky Mountain News till salu - och riskerar nedläggning.
Att en tidning har sig själv som förstanyhet är inte så vanligt. Men i går var huvudnyheten för Coloradotidningen Rocky Mountain News självklar: "Rocky till försäljning".
I
texten konstaterades att tidningen behöver hitta en ny köpare de närmaste fyra-sex veckorna, annars riskerar den nedläggning. Nuvarande ägaren EW Scripps vill göra sig av med tidningen - och det är inte säkert att någon vill köpa i nuläget. Konkurrenten Denver Post, som ägs av jätten Media News, vill i vart fall inte ha den, konstaterade vd:n Dean Singleton i går. "Det blir sex hemska veckor", konstaterade vd:n för Scripps till tidningen.
Om Rocky Mountain Newsläggs ner försvinner en institution, med rötter från 1850-talet, men också en av USA:s bästa tidningar. Den har vunnit fyra Pulitzerpris de senaste åtta åren och sticker alltid ut med sina profilstarka förstasidor: snygga, bildstarka och med en perfekt mix av morgontidningens seriositet och kvällstidningens slagkraft.
Här är några bra Rocky-ettor från i höst:
Fler krisnyheter: tidningen Newsday, som redan genomfört kraftiga sparpaket, ska nu göra sig av med
ytterligare 5 procent av personalstyrkan. Och jättegruppen Gannett, som ska göra sig av med 2000 personer, har nu kommit upp i nära 1400 uppsägningar. Det är extremt kärva tider, inte bara i bilbranschen.
Läs också:
MEDIEPOLITIK Tidningsutgivarna vill inte ha konkurrens om den lokala journalistiken av nätet från public service-bolagen SVT och SR. Men oron i retoriken verkar något överdriven.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner skrev i veckan en debattartikel i Resumé (ej på nätet) om att "statsstödd public service riskerar slå ut lokala medier".
Serner har tidigare skrivit kort om detta på sin
blogg, efter att
BBC fått bakläxa på sin satsning på lokala nyhetssändningar på webben i Storbritannien. Hon ställde då dessa frågor: Hur får Public Service utveckla sina sajter? Vad ska anses ingå i uppdraget när de lägger ut sitt innehåll på nätet? Alltså - hur mycket extramaterial för de lägga ut innan det kan anses som en ny verksamhet?" Det är en politisk fråga även på EU-nivå, där det pågår en utredning om hur public service-satsningar eventuellt förvrider konkurrensen å mediemarknaden.
Hennes slutsats var följande:
"Vi håller alla andan. För ska tidningarna i framtiden ska kunna tjäna annonspengar på sina nätsatsningar gäller det att de har tittarögon. För det krävs naturligtvis kvalité och utveckling från tidningarna, men också rimliga möjligheter att konkurrera mot en jätte." Serner och Tu vill därför begränsa de "kringtjänster och extramaterial" public service satsar på på sina lokala och regionala sajter - och efterlyser tydligare spelregler.
Men att jämföra SR/SVT med BBC är, i det här fallet, inte riktigt rimligt. I Storbritannien kretsar debatten kring att BBC är för stort och mäktigt och riskerar att slå ihjäl allt annat: inte minst den öppet blödande regionalpressen, där de stora aktörerna just nu tappar upp mot hälften av sina annonsintäkter och där de flesta analytiker räknar med en rad av tidningsnedläggningar de kommande åren.
Så är inte läget i Sverige. Här har landsortspressen fortfarande en mycket god lönsamhet: 2007 var det näst bästa vinståret (räknat i nettomarginal) på 30 år - och även i den
begynnande recessionen tycks landsortstidningarna klara sig relativt bra, med betydligt mindre annonsnedgång än exempelvis storstadspressen och tv.
Snarare är det landsortstidningarna i dess nya koncernsamarbeten, med snudd på regionala tidningsmonopol, som är jättarna. Och att försöka förhindra public service att utgöra ett lokalt/regionalt alternativ är inte något som Tidningsutgivarna borde göra mediepolitik av. Inte om de tror på det de brukar tala om när det gäller behovet av mångfald i medierna.
Det finns säkert många skäl för dagspressen att hålla andan, framöver. Men inte är det public service som är det största hotet.
KRISLÄGE
Desperata tider kräver desperata åtgärder. Tidningen Detroit Free Press upplät i går hela sin förstasida till en ledare som vädjade till senaten att inte låta bilindustrin i USA gå under, utan bevilja nödlånen till motorjättarna.
Så här såg den minst sagt ovanliga förstasidan ut:
Den föranleddes förstås av de pågående
förhören i senatens finanstjänstutskott, där toppcheferna för GM, Ford och Chrysler de senaste dagarna bett på sina bara knän om finansiell hjälp för att undvika konkurs.
Ledartextens budskap till politikerna i Washington är tydligt: "Ni vill inte ha en ekonomisk katastrof i knät. Inte när ni kunnat undvika det.
Läs hela ledartexten
här.
PUBLIC SERVICE Arbetsgivarorganisation SRAO, som företräder Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion, är på väg att upplösa sig själv. Det kan få en del pikanta följder, ur ett mediepolitiskt perspektiv.
Behövs det en särskild
arbetsgivarorganisation bara för public service? Det kan diskuteras: det är en rätt stor apparat för rätt begränsade arbetsuppgifter, varav flera rimligen hanteras bäst av bolagsledningarna. Dit hör bland annat frågor om upphovsrätten, som i fortsättningen ska hanteras internt.
Det har fått följden att SRAO:s styrelse fattat ett inriktningsbeslut om att avskaffa sig själv. Nästa onsdag väntas det definitiva beslutet fattas.
Om SRAO upplöses och blir en del av Medie- och informationsarbetsgivarna, vilket anges i inriktningsbeslutet, blir arbetsgivarrepresentanten för public service-bolagen en del av Svenskt Näringsliv.
Det går att förstå om fackförbunden på programbolagen har en del åsikter om det.
Svenskt Näringsliv tillhörde ju de mediepolitiska
remissinstanser som var mest kritiska mot Rose-Marie Frebrans utredning om villkoren för public service de kommande sex åren - och kritiken handlade till största delen om att bolagens uppdrag inte anpassas mer till den förändrade mediemarknad de agerar på.
"Utredningen diskuterar inte vad den förändrade utbudssituationen på tv- och mediemarknaden får för konsekvenser för behovet av de tjänster de licensfinansierade programbolagen erbjuder. Som en följd av detta utelämnas problematiken i att programbolag med en total offentlig finansiering på 6,7 miljarder i dag utan några spärrmekanismer obehindrat kan konkurrera med fristående aktörer med snarlika och marknadsmässigt bärkraftiga program".
Regeringen bör, enligt Svenskt Näringsliv, verka för en tydligare definition av vad SVT/SR/UR ska syssla med. Den borde också, enligt remissvaret, "överväga utvecklandet av någon typ av prövningsmekanism för att bedöma lämpligheten i enskilda satsningar från programbolagen". En tydligare statlig överrock, alltså - och därtill tydligare ramar för den växande verksamheten på nätet.
Om detta är vad arbetsgivarens mediepolitiska företrädare tycker kan stämningen kring förhandlingsborden bli lätt ansträngd.
TRONDGATE Ingen har gjort sig skyldig till bestickning - och det har inte skett någon motprestation för att ta emot en muta. Ändå döms Trond Sefastsson för ett fall av mutbrott, i en dom som på många punkter uppvisar en något haltande logik.
Den som eventuellt hoppades på att dagens
dom i Stockholms tingsrätt skulle räta ut alla frågetecken i den så kallade Sefastsson-härvan lär ha blivit grundligt besviken. Snarare är fältet nu friare än någonsin för tolkningar och spekulationer i olika riktningar.
Det är inte ens helt enkelt att avgöra vem som är vinnare och förlorare i den här härvan.
Å ena sidan fälls Trond Sefastsson. Dels för mutbrott, vilket är mycket allvarligt , oavsett om han har sin journalist- eller sin juristhatt på sig, dels för bokföringsbrott, vilket möjligen är lättare att leva med. De 406 000 kronor han tagit emot från släktingarna till en narkotikabrottsdömd fånge tas därmed i beslag. Tillsammans med dagsböterna på 12 000 kronor, och advokatkostnader på 75 000 kronor drabbas Trond Sefastsson alltså av en total nota på nästan en halv miljon.
Å andra sidan frias han från grovt mutbrott i det ena fallet - och från alla former av brott i det andra. Åklagarens krav på fängelse faller därmed - och ersätts av det ganska måttliga dagsbots-straffet.
Om man jämför med de anklagelser som ursprungligen fördes fram mot Sefastsson, i Aftonbladet och i Insider-programmet "Den korrumperade reportern" är det inte mycket som återstår sedan tingsrätten sagt sitt. Åklagare och domstol har inte kunnat slå fast att Sefastsson anlitat torpeder eller använt sig av en "taxa" för att åta sig att göra granskande inslag i TV4:s Kalla Fakta, vilket påstods till en början.
Det Sefastsson fälls för är alltså väldigt långt från de mediala anklagelserna, men också från många av de anklagelser som framfördes i rättssalen. På så sätt kan man hävda att han vunnit en viss, om än begränsad, upprättelse - och kanske också kan ha visst hopp om att bli friad helt från mutbrott i en högre instans.
För det talar bland annat att den person som betalat pengarna till Sefastsson frias från misstankanarna om bestickning. Ingen har alltså försökt muta journalisten. Som ett av skälen för att domstolen inte fäller för grovt mutbrott anges bland annat att Sefastsson heller aldrig publicerat något om det här fallet., Det finns alltså ingen motprestation för summan.
Att han ändå fälls beror på ett resonemang om tjänstesamband och otillbörlighet, som inte är helt glasklart. Sefastsson har tagit emot pengar för ett granskningsarbete av ett slag som han skulle kunna göra som journalist på TV4, konstaterar rätten. Att han i själva verket haft två olika uppdrag som TV4-anställd, ett journalistiskt och ett juridiskt, tar rätten ingen hänsyn till. Och Trond själv bidrog knappast till att reda ut sina roller, då han under rättegången hävdade att han i ett första skede arbetade för familjen som frilansjournalist, men sedan bytte till att bli jurist. Den sortens otydlighet - och avsaknaden av tydlig uppdragsdokumentation - är det mest besvärande för honom i hela ärendet.
Men tjänstesamband i sig räcker inte för en fällande mutdom. Det krävs också att ersättningen som tagits emot är otillbörlig. Och där listar domstolen flera skäl till varför den var det i det här fallet:
* att summan är stor (Rätten spekulerar bland annat om att Sefastsson använt sig av det här fallet för att "skaffa sig en ny försörjning")
* att Sefatsson försökt dölja sina förehavanden
* att kontanter har överlämnats under ovanliga former
Allt detta är naturligtvis försvårande omständigheter. Men sedan resonerar rätten om att det finns "en alllmän uppfattning om att det agerande som Trond Sefastsson har överbevisats om är oförenligt med kravet på journalistisk integritet" - och då känns det som att den är inne på knepiga domäner. Att pröva den yrkesetiska uppfyllnaden kan rimligen inte vara domstolens roll. Den domen får snarare publik och kollegor fälla. Vilket de möjligen redan gjort.
Läs också:
GRATISKRIS
Annonskonjunkturen skördar nu sina offer i snabb takt på gratistidningsmarknaden i Europa.
I samband med
delårsrapporten i oktober talade Metro Internationals vd Per-Mikael Jensen om att ledningen arbetade med en strategi för att få bukt med problemen med fallande annonsintäkter i bland annat Spanien., där omsättningen tredje kvartalet sjönk med 26 procent, jämfört med 2007.
Resultatet ser vi nu: ytterligare tre editioner av spanska Metro läggs ner. Det är utgåvorna i Baskien, Galicien och Aragonien som fimpas, precis som tidigare editionen på Kanarieöarna (Källa:
Newspaper Innovation).
Totalt innebär det en minskning av den spanska upplagan med 100 000 ex. Det är knappast den sista sparåtgärden för Metro International i Europa, där flera marknader nu är under mycket hård press.
TITTARSTATISTIK
Sveriges Televisions kanalomläggning i augusti har fått en mycket tydlig effekt: SVT2 har krympt, ordentligt. Nu har både TV3 och Kanal 5 passerat SVT2 i storlek.
Korrigerad
I den nya tablåstrategin, där Bolibompa bytte till Barnkanalen under visst väsen, profilerades de båda stora kanalerna om en aning, så att SVT1 skulle bli bredare och SVT2 avsmalnande och mer fördjupande. Resultatet i tittarstatistiken har blivit att SVT krympt ordentligt, medan SVT1 bara ökat marginellt. Raset för SVT2 är nu hela 31 procent jämfört med 2007, enligt novemberstatistiken från mätföretaget
MMS. Då hade SVT2 en tittartidsandel på 8,2 procent, vilket är nytt bottenrekord.
I september passerades SVT2 av TV3 på topplistan över de största kanalerna; nu har Kanal 5 också passerat, för första gången. Det är också tydligt att tittarprofilen på SVT2 blivit allt äldre efter omprofileringen. Bland tittarna 25-39 år är SVT2 bara den sjunde största kanalen. TV4+ är större än SVT2 i alla åldrar upp till 40 - och det är bara bland 60-plussarna som SVT2 är näst störst av alla kanaler.
Totalt hade SVT en tittartidsandel i november på 31,6 procent, att jämföra med TV4 Gruppens 30 %. Om man lägger till Canal Plus, som numera ingår i TV4, efter godkännandet av förvärvet, har TV4-Gruppen en total andel på 31,3 procent, det vill säga hack i häl på SVT.Viasats kanaler lockar totalt 15,2 procent av tittarna.
Här är samtliga de 20 största kanalernas tittartidsandel i november. De som ökar jämfört med november 2007 är fetmarkerade:
OBS: I en tidigare version hade jag glömt bort TV4 Sport, som är tionde största kanal - och nu mer än dubbelt så stor som Eurosport. Beklagar detta.
1. TV4 20,9 %
2. SVT1 18,9 %
3. TV3 9,1 %
4. Kanal 5 8,4 %
5. SVT2 8,2 %
6. TV4 Plus 4,7 %
7. TV6 4,3 %
8. SVTB 3,3 %
9. Kanal 9 1,6 %
10. TV4 Sport 1,6 %
11. Discovery 1,6 %
12. SVT24 1,2 %
13. TV8 1,1 %
14. MTV 1,1 %
15. Nickelodeon 1,1 %
16. Disney 1,0 %
17. TV4 Film 0,9 %
18. Eurosport 0,7 %
19. TV4 Fakta 0,7 %
20. TV400 0,5 %
Läs också:
REKLAMPROGNOS Kris? Japp. Recession? Japp. Men katastrof? Nix. Siffrorna för mediebranschens reklamintäkter 2009 är ändå relativt positiva.
Utlandsresor, möteshysteri och sjukdom gjorde att min bloggaktivitet förra veckan var under all kritik. Men det finns ett par ämnen i nyhetsflödet som jag inte kan låta bli att plocka upp igen.
Mediekonjunkturen, till exempel.
I fredags kom Institutet för reklam- och mediestudier med sin prognos för helåren 2008 och 2009. En prognos som hela mediebranschen nervöst inväntat: hur kraftigt lär raset bli?
Men när siffrorna kom (koncist sammanfattade här av SvD Näringslivs
Hanna Dunér) lär det ha dragits en kollektiv djup lättnadens suck. Så illa var det inte. Vilket antingen innebär att IRM-analytikerna är tokoptimister utan verklighetsförankring, eller att de svenska annonsörerna faktiskt lär fortsätta med en hög marknadskommunikations-aktivitet, recessionen till trots.
Visst, tillväxten bryts. Men 2008 står väl upp: plus 2,8 % totalt sett och plus 20,2 procent för internetreklamen, vilket är sensationellt bra, med tanke på att IRM i juni - före hela marknadskollapsen - var på 20,4 procent. Webbreklamen påverkas alltså i princip inte alls av finanskrisen; det, om något, visar på den styrka som finns i det strukturella skiftet mot nätet som den dominerande reklamkanalen.
Även övriga mediekanaler klarar sig igenom 2008 relativt helskinnade. Dagspressen tappar bara 1,1 procent från rekordåret 2007, tidskrifterna fortsätter sin ökning och tv frår en tillväxt på 5,8 procent, vilket är dubbelt så mycket som IRM trodde på i juni. Att det blir en total tillväxt över huvud taget är starkt nog, med tanke på att
USA-marknaden i år minskar med hela 17 procent, bara under de tre första kvartalen .
Statistiken för tredje kvartalet, som kom i går, var riktigt dyster: -18,1 % totalt, -19,3 % på papper och -3 % på nät, vilket är andra kvartalet i rad som nätinvesteringarna minskar.
Men i Sverige är krisen alltså inte här än för mediernas annonsintäkter. Den är bara intecknad, i form av framtidspessimism.
Och inte ens den är så katastrofal, åtminstone om man, likt Dante, tror på grader i helvetet. Värst blir det 2009 för storstadspressen, som en följd av yxhugg mot plats- och bostadsannonsering, med minus 11 procent. Även kvällspress och de flesta andra mediekategorier tappar, 5-7 procent, när totalmarknaden dyker med 4,7 procent. Men, som sagt, det är verkligen inget katastrofscenario.
Nätet då? En inbromsning till 7,5 procents tillväxt kan tyda på att sötebrödsdagarna är över. Men samtidigt: att över huvud taget visa en sådan tillväxt 2009 är rätt imponerande. Jämförelsesiffrorna är trots allt väldigt höga numera: webben är större än både tv och landsortspress och att i rådande kris öka med snudd på en halv miljard är inte illa.
Om prognoserna nu håller. Det var just det.
Siffrorna kan också se si ljuset av den enkät som
Sveriges Annonsörer genomfört om dess medlemmars planerade marknadsinvesteringar 2009. Där räknar 46 % av annonsörerna med att bibehålla nivån på sina marknadsinvesteringar - och 22 % med att öka dem. Och inom internet räknar 62 % med att öka sina investeringar, trots krisen.
Rätt optimistiskt, onekligen.
DAGSPRESS
Gratistidningsboomen må ha bedarrat: överetableringen har rensat ut en del i titelfloran (nio nedläggningar hittills i år i Europa) och lågkonjunkturen lär skörda ytterligare ett gäng offer. Men det finns de som tror att vi bara sett början.
Åtminstone finns det Piers Morgan. En gång känd som en förhållandevis skrupelfri utgivare för Daily Mirror, senare sparkad och därefter succé-författare av mediebiografier och allmän branschtyckare, numera med tv som bas.
Morgan har intervjuats av
British Journalism Review och Press Gazette och hävdar där att flera av de stora brittiska betaltidningarna kommer att tvingas in på gratisspåret, under pressen av både konjunktur av gratiskonkurrens som Metro, London Paper och London Lite. Bland annat tror han att hans gamla tidning Daily Mirror bara kan överleva om den går över till att bli gratis - och att alla dagstidningarna kommer att tvingas in på det spåret på sikt.
Morgan säger bland annat så här: "Om du gav en gratis kopp kaffe till varje pendlare i varje brittisk stad skulle till slut ingen vara beredd att betala för kaffe eftersom uppfattningen skulle vara att en kopp kaffe inte är värt något"
Rätt eller fel? Som tedrickare kan jag inte uttala mig om kaffeanalogin, men när det gäller tidningar tror jag att han har fel. På nätet håller jag med honom: där går det inte att ta betalt för redaktionellt innehåll, eftersom det är så lätt att hitta gratiskaffe av hög kvalitet och för delar av tabloidsegmentet i Storbritannien kan det möjligen också stämma - åtminstone kan inte jag se vad som motiverar priset för en Evening Standard när den möte nytryckta gratiskonkurrenter som London Paper - men för tidningsbranschen i stort håller jag inte med Morgan.
Det går att ta betalt. Det går till och med att höja priset rätt kraftigt - det har bland annat premiumprodukter som Wall Street Journal (som blir alltmer
lik New York Times, har ní noterat det?) och Financial Times viat de senaste åren. Men det krävs att motprestationen är stark nog: distriubutionsmässigt, kvalitetsmässigt och servicemässigt. Det lär behövas en förbättrad flexibilitet, där man kan skräddarsy sin prenumeration mer, och en ordentlig utveckling av papperstidningen så som vi känner den, men om kvaliteten motsvarar behoven är jag övertygad om att den betalda papperstidningen har en framtid. Men att det verkligt intressanta inte ligger i papperet i sig, utan i förmågan att koppla ihop papper och nät till ett gemensamt starkt medievarumärke som utnyttjar respektive kanals möjligheter maximalt.
Eller som tidningsutvecklaren Juan Antonio Giner brukar uttrycka saken: "Det kan inte vara rimligt att det är billgare att köpa en kopp kaffe på Starbucks än att köpa en New York Times att läsa."
Bra tidningar kan kosta. Sedan kan man tacka för kaffet.
Läs också andra siare om dagstidningens framtid:
SOCIALA MEDIER Fler ser mer och vet mer än få. Och när massan enkelt får tillgång till egna mediekanaler är det självklart att det får stora effekter för de traditionella medierna.
Snabbheten och mångfalden. Där finns krutet för en explosion av medborgarjournalistik och nyhetsrapportering i sociala medier. Gnistan blev en serie terrordåd där det var svårt att få överblick och insikt om vad som egentligen hände - och där de snabba textmeddelandena, fotografierna och mobilfilmerna hjälpte till att
forma en tydligare och mer personlig bild av kaoset.
En av de många som bidrog var Vinukumar Ranganathan, en ung affärsman i Bombay, som tidigare
bloggat om sitt liv, sina vardagsproblem och vilka filmer han tänker se. Men han var på plats mitt i attackerna och efter bara någon minut hade han med mobilens hjälp lagt ut en rad bilder på
sin sida på fotosajten Flickr. Under de kommande dagarna blev hans blogg sedan en av de mest besökta och hans bilder, drygt 400 stycken, bland de mest spridda.
I dag
bloggade han om hur han nu skulle gå och tända ljus för offren - och sedan gå på en träff för de hundratals Bombaybor som bloggat och rapporterat från katastrofområdena. Människor han aldrig träffat tidigare, men som nu ingår i ett helt nytt nätverk.
Historien om Vinu säger en hel del om hur sociala medier fungerar. Men också om den medievärld vi nu lever i.
Nyhetsrapportering av i dag handlar inte om att medier berättar för publiken vad som hänt. Istället är det ett pulserande interaktivt flöde, enligt modellen "Det här är vad vi vet, vad vet ni? Berätta, så hjälps vi åt att försöka ge en mer komplett bild". En del av detta flöde sker på tidningarnas och tv-kanalernas sajter, men en stor del utspelas helt och hållet i den sociala medievärlden, utan några mediala mellanhänder.
Det här ritar, självklart, om kartan för de traditionella medierna. Det ställer nya krav på deras egen rapportering - där just närvaro är något som allför ofta prutats bort - och kräver även en ny kunskap på redaktionerna, om hur man bevakar och interagerar med denna nya mediesfär. Allt som publiceras via sociala medier går inte att lita på, allt är inte heller lämpligt att återge. Det uppstår snabbt nya digitala dilemman, där den som rapporterar inte alltid kan se alla konsekvenser.
Men ingen kan förneka att mångfalden i nyhetsberättandet fått en ny dimension.
Läs också:
NYA MEDIER
Presidentvalskampanjen i USA innebar att allt fler fick upp ögonen för mikrobloggar som Twitter, när Barack Obama släppte de flesta nyheter kring sin kampanj där. Men terrordåden i Indien har inneburit att mikrobloggarna fått sitt stora genombrott som nyhetskälla.
Många har de senaste dagarna skrivit utförligt och initierat om hur det
"twittrats" intensivt om terrordåden i Bombay, med korta, snabba textreferat av folk på plats.
Guardian gjorde det i fredags,
New York Times i går.
Den bästa sammanfattningen av allt som skrivits om mikrobloggarna från Bombay hittas dock hos
Same, same but different, vars
Niclas Strand (aka Deep edition) skrev att de första och mest intressanta inläggen om detta redan i torsdags.(Och i parentes bör man påminna om att Same, same but different i höst verkligen seglat upp som den överlägset bästa svenska mediebloggen, med lysande bevakning och kommentarer om hur medielandskapet förändrats, blivit allt mer socialt, och vilka konsekvenser detta får. Deras veckobrev är den perfekta översikten av intressanta mediekommentarer, för den som inte hinner eller orkar hålla sig konstant uppdaterad).
Mikrobloggandet är inte oproblematiskt: myndigheterna larmade direkt om att folk borde vara försiktiga med att rapportera, eftersom terroristerna skulle kunna använda sig av informationen. Raporteringen är också svår att värdera, eftersom den till sin natur är så sporadisk och man inte alltid vet så mycket om dem som rapporterar.
Men det twittrandet och jaikuandet visar är några saker som sätter fingret på medieutvecklingen 2008:
1) Nyhetsrapportering av i dag handlar inte om att medier berättar för publiken vad som hänt. Istället är det ett pulserande interaktivt flöde, enligt modellen "Det här är vad vi vet, vad vet ni? Berätta, så hjälps vi åt att försöka ge en mer komplett bild". Och med mikrobloggar handlar det inte om någon subkulturell tyckarelit på utvalda bloggar, utan det är en möjlighet för precis alla att delta. Om inte via Twitter, så via sajter som
Flickr,
Wikipedia eller
Google Maps.
2) Nyhetsarbetet blir aldrig "färdigt", utan behöver former som tillåter en kontinuerlig uppdatering, som en löpande nyhetsblogg, där mediernas egna närvarande journalistik kan kompletteras med referat från de sociala mediernas rapportering.
3) De som rapporterar via mikrobloggar gör inte det enbart för att förse traditionella medier med på plats-information, om någon nu inbillade sig det, utan de använder sig av den här kanalen för att kommunicera med andra och såväl skapa som diskutera nyheterna. Det visar hur nätverkandet i sig blivit en egen medieform
Det här ritar om kartan för de traditionella medierna på många sätt - och kräver inte minst en ny kunskap på redaktionerna, om hur man bevakar denna nya mediesfär. Den är inte självklar, överallt. Men den blir allt mer nödvändig.
Stockholm
Prenumerera på inlägg via RSS